Året som gått

Så här på årets sista dag kanske jag ska passa på att fundera lite över året som gått även på ett personligt plan. Jag kan inte säga att det blev riktigt som jag hoppats. Periodvis har det känts som jag haft en bra balans i livet, med enstaka roliga tillfällen insprängda. Men året slutade i ett par månaders alltför hög arbetsbelastning, vilket tärde mycket på mig. Det är inte roligt när krafter och mental förmåga inte räcker till för det man förväntas och vill göra. Mitt mål att förändra arbetssituationen så den blir mer dräglig känns fortfarande rätt avlägset, även om jag funnit bitar och sätt att handskas med stressen som fungerar bra. Men i slutändan är det alltid saker som ska göras, som ingen annan kan fixa och som måste ske innan ett visst datum. Det är svårt.

Livet är ju nu inte bara arbete, och jag vill helst ha min blogg som en zon där jag kan låta tankarna sväva runt annat, för avkoppling och mental påfyllning. Läsa, skriva, gympa, promenader och en del samvaro med släkt och vänner är positiva delar under året som gått. Att jag saknar någon vid min sida att dela livet med, ska inte förnekas, men det känns som en svår bit att påverka själv ... Mer tid att skriva är dock något som jag önskar inför nästa år, och resten får väl ge sig. Livet får visa vägen, brukar jag tänka!

Önskar så alla ett riktigt Gott Nytt År och hoppas att vi ses igen nästa år!

Bilden av oss själva

Knausgård ger upphov till fler reflexioner:

Knausgårds Min kamp beskrivs som en autofiktion, dvs det är ingen självbiografi utan hans egen berättelse om sitt liv som vi får läsa. Delvis beror detta säkert på praktiska skäl: det är förstås omöjligt att minnas exakta ordval i dialoger och samtal som ligger långt tillbaka i tiden, eller exakt vilken dag något skedde. Det har förstås inte heller någon egentlig betydelse för skildringen. Personerna i boken är så vitt jag vet tagna ur verkliga livet, och skildrade så som Knausgård ser dem. Sen väljer han som författare hur och vad han ska berätta om, och det är självklart författarens rätt. Genom att kalla verket autofiktion blir det ändå en mer "sann" berättelse än en roman. Även om romaner också ibalnd ligger nära författarens liv så är de ju mer förklädda bakom en mask att dölja sig bakom: "detta är fiktion."

Bredvid mig ligger nu en annan text från i höstas av Knausgård,  Ett självporträtt i speglarnas tid, som handlar om en utställning på Louisiana, "Självporträtt". Det är en oerhört intressant betraktelse kring konstnärers självporträtt, men också om speglar och om hur vi både ser och visar oss själva och andra. Knausgård skriver bl a om hur vi genom att öppet mötas och se varandra kan upptäcka hur lika vi alla är och att vi, som en och densamma, hör ihop, samt om hur gränserna mellan jaget och de andra kan suddas ut när vi möts, i konsten eller i verkligheten.

Att måla med pensel är väl på sätt och vis endast ett annat sätt än att måla med ord, för att beskriva sig själv. Konstnären som står framför sitt staffli och med en spegel till hands (antar jag) får begrunda sitt yttre men vill nog också få fram något av sin karaktär i självporträttet, tänker jag. Han eller hon måste säkert också fjärma sig lite från sig själv och försöka se sig själv utifrån, precis som jag tänker att en författare gör när han beskriver sitt liv. Knausgård visar sig själv i Min kamp, och genom att han gör det kan vi se oss själva. Det han visar, eller en konstnär visar, är förstås en bild så som han själv väljer att visa sig - någon annan skulle kanske göra bilden eller boken annorlunda. Men skulle den vara mer sann då? Svårigheten är kanske att som läsare och betraktare godta självporträttet eller självbiografin för det den är, att inse att även om den strider mot min uppfattning av personen så är detta hans/hennes egen bild av sig själv.

Den bild vi har av oss själva påverkas förstås både av spegelbilder och av samverkan med andra. Idag betyder utseendet mycket för många, både för ens eget självförtroende och för hur vi ser på andra. Vi tar kort av familj och vänner i en ständig ström, för att bevara minnen men också för att försöka visa vilka vi är. I en fotolös och spegellös värld inbillar jag mig att självuppfattningen blir en annan, kanske man är mer beroende av gensvaren man får i form av ord, leenden och beröringar på ett djupare och mer nära plan. Troligen är man mer utåtriktad men också mer fri från självupptagenhet och behov av att se bra ut. Men detta är bara mina egna spekulationer och fria tankar, när jag försöker föreställa mig en värld utan självporträtt och speglar.

Knausgård skriver att så gott som alla konstnärer förr eller senare målar självporträtt. Det är en intressant iakttagelse, som jag tror gäller oss alla, på något sätt. Porträttet behöver inte bara visa utsidan. Genom livet försöker vi hitta, förstå och beskriva både oss själva och hela livet. Och svårast är väl detta, att se varandra som de vi är, inte som de vi tror att vi eller de är. Då är det inte så dumt att få hjälp av en konstnärs skarpa blick eller en författares vassa penna!

Årets läsupplevelse

Så en reflexion kring en osedvanligt fantastisk författare:

I slutet av sommaren började jag läsa Karl Ove Kanusgårds Min kamp och blev genast fängslad. Jag hade förstås hört talas om verket rätt länge, och blev mer och mer intresserad och nyfiken på det, så det var med stor spänning jag började läsa del 1. Jag blev inte besviken, så som man ibland kan bli när man har förväntningar på en bok (eller film för den delen), nej jag drogs genast in i berättelsens makt och fortsatte läsa med stor njutning och beundran, både för språket och den raka skildringen av såväl personer som händelser.

Språket har ett underbart flyt och varvar tydligt berättade detaljer med ett händelseförlopp som slingrar sig fram och tillbaka i associativa banor, utan att för den skull tappa tråden. Tillbakablickar ger läsaren bakgrundsförståelse men leder alltid tillbaka till utgångspunkten så att berättelsen åter kan föras framåt. Pusselbit läggs vid pusselbit och vi får ta del av ett vardagsliv med beskrivningar som känns nya och fräscha - aldrig förr har jag läst en skildring av hur man tappar en smörklick med större precision och närvarokänsla! Bilder målas upp av träd och av hur luften står stilla mellan dem, eller lyfter i snödis, vattnets iskyla när Karl Ove ska bada som liten beskrivs så att jag kan känna kylan i min egen hud - men detaljerna överskyler aldrig själva händelserna, det finns ingen överdriven realism som tråkar ut med alltför långt gången detaljrikedom, nej det är glimtar och passusar som skänker variation i texten.

Handlingen är så hudnära och öppen, skildrar vad som händer så naket och rakt på sak att man som läsare förundras över att Knausgård lämnar ut så mycket - och egentligen utan att kommentera hur han kände, bara att han grät, att han var ledsen, han beskriver sina tankar utan att kommentera dem. Vi som läsare får ta del av en barndom och uppväxt och själva dra slutsatser om hur det kan ha känts för ett litet barn. Så småningom, när Knausgård blir lite äldre kommer mer reflexioner kring uppväxten och främst kring faderns beteende, men inte när han är barn: han skildrar så som ett barn upplever det, när man inte har perspektiv utan kanske bara tänker att så här är livet. Ett barn förstår att det är fel att bli slagen t ex, men har ingenstans att ta vägen med upplevelsen och ingen att tala med om just detta. Kanske skäms man, eller tror att man själv handlat fel. Karl Ove hade sin bror, men inte heller de talade så nära om saken, de visste vad som hände men berörde det inte mycket sinsemellan. Så uppfattar i alla fall jag att det skildras, och jag tänker att det finns en mening med detta: barnets upplevelser ska skildras så som ett barn upplever det, en tonåring kan berätta mer om sina tankar kring vad som sker, och en vuxen kan med sitt perspektiv sätta ord på erfarenheter på ett helt annat sätt.

När jag började läsa Min kamp var Strindberg den som först kom i tankarna när det gäller att beskriva berättarstilen. Detaljer som skapar miljöer och personer, och en text som går så nära författarens eget jag, som inte väjer för att berätta även det svåra, som inte gottar sig i hemskheter utan bara helt enkelt beskriver livet just så svårt som det kan vara. Vi får dela detta liv, och ibland känna igen oss i tankar, uppfattningar och erfarenheter av livet. Så är det med stor litteratur!

Jag är nu mitt i del 4 och är glad att veta att det finns två delar till. Och jag vet också att detta är en bok som jag kommer återkomma till, inte för att återuppleva just händelserna, utan för att återigen få njuta av det vidunderliga språket! Tack, Karl Ove!

Vad är humanism?

Nästa reflexion ur mina gömmor:

Jag har under de senaste åren funderat en hel del kring detta med humanism. För mig är humanism ett sätt att se på människor med kärlek och förståelse, vilket bl a en känsla för allas lika värde och för att man visar tolerans mot andra och deras sätt att tänka. När jag läser om ordets ursprung ser jag att de tidiga humanisterna ville ifrågasätta auktoriteter och kristna värderingar. Humaniora i sin tur handlar främst om språk och litteratur, om konst i olika former som vi kan ägna oss åt för att på ett slags andligt/mentalt sätt utforska livet (min definition).

Humanism eller att vara human innebär att vara mänsklig, att inte döma eller strida, varken med vapen eller hårda ord. Att det inte är givet att alla ser humanism som en fullständig eller tillräcklig ideologi kan jag förstå när jag läser på mer. Vetenskapen har utvecklats och vi ser annorlunda på livet och oss själva idag.

Det jag ändå inte riktigt kan förlika mig med idag är att det finns ett sällskap (eller vad de kallar sig) som heter Humanisterna och som så kategoriskt förnekar allt som har med religion att göra. Man verkar närmast rädd för att överhuvudtaget diskutera saken, och ändå kallar man sig för humanister! En humanist lyssnar på andra och låter andra ha sina tankar, anser jag. Att blint tro enbart på vetenskap känns för mig lika främmande som att blint tro på en religion. Vi måste våga prata om saker och ifrågasätta dem. Jag har svårt att förstå fysikens lagar och universums storhet, men jag förnekar dem inte för det. Lika lite kan jag med bestämdhet säga att de som tror på en gud absolut har fel. Viktigast är att vi öppet vågar tala om våra uppfattningar och inte blir förlöjligade eller hånade beroende på vad vi tror, och likaså att vi inte tvingar någon att tänka som vi.

Humaniora har som vetenskap kommit en hel del i skymundan numera, och de naturvetenskapliga ämnena framställs ofta som viktigare än de humanistiska. Ändå är ju humaniora något vi alla har behov av, på ett helt annat sätt än naturvetenskap! Språk och litteratur, film och konst, musik och teater ger oss insikter samtidigt som de kan roa och oroa, lugna oss eller ställa frågor, visa oss vägar i livet och öppna våra ögon för andra människors tankar och känslor. Bredvid mig ligger en recension av boken "Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle" av Anders Ekström och Sverker Sörlin, som kom i höstas. Den boken vill jag verkligen läsa!

Reflexioner

Precis som många andra säkert gör, så julstädade jag lite inför helgen. Det är skönt att få undan gamla tidningar och rensa bland papper, utöver att dammsuga och dammtorka. På mitt soffbords underhylla hittade jag en del sparade tidningar och/eller utrivna sidor med sådant som jag velat ha kvar, för eftertanke eller för att läsa mer noggrant. Många tankar kring skilda händelser har också passerat mitt huvud utan att formuleras så tydligt eller betänkas på bloggen. Nu, när det lider mot årets slut och jag har lite tid för mig själv vill jag passa på att skriva lite reflektioner kring året som gått. Så, here we go :)

Jag börjar med något som ligger nära i tiden, nämligen debatten kring olika figurers varande eller icke-varande i filmer och andra media, eller i verkligheten för den delen. Det har varit många åsikter i svang om både pepparkaksgubbar och dockor i Disneys filmer, och tidigare i höst en svensk film där Lilla hjärtat fått ett utseende som uppfattades som rasistiskt. Jag, som vit svensk kan kanske inte riktigt förstå allt i detta, säkert är jag också färgad av en slags vana att se bilder utan att närmare reflektera över dess innebörd. Det jag själv tänkte, när den svarta dockan i Disneys tomteverkstad skulle försvinna, var dels att jag inte förstod på vilket sätt den var rasistisk, dels att jag tyckte den vita dockan var minst lika illa att ha med. Så typiskt att framställa en tjej som söt och guldlockig! Flickor ska vara söta och gulliga, och dessutom är ju dockor i princip alltid gjorda som just flickor. Varför det? 

Nåja, det visade sig ju sen att båda dessa dockor togs bort, vilket jag tycker var bra. Man klippte även bort en figur som man var rädd kunde ses som en nidbild av en jude. Däremot får tre roliga gubbar, som jag anser är uppenbar parodi på kineser, finnas kvar ... Vi är nog många som undrar varför!

Det som jag framför allt tycker är märkligt är att inte alla typer av människor tydligen ska få skildras på bild? Är det automatiskt rasistiskt om jag målar någon med mörk hy? Är jag inte minst lika rasistisk om jag vill gömma undan allas olikheter och låtsas om att det inte finns folk med olika hudfärg, kön, längd etc? En sång som jag skulle vilja kalla söndagsskolsång dyker upp i bakhuvudet, den handlar om att Jesus älskar alla barnen: "röd och vit och brun och svart, gör detsamma har han sagt" ... och är det inte det vi alla vill? Vi talar om lika rättigheter för alla, och hur får man lika rättigheter om man inte får visas, finnas eller synas? Vit man i västvärlden, är det den enda normen?

När jag var liten fanns inte den svarta dockan med i paraden av leksaker, och jag minns också att de små tomtenissarna då hade röda kläder. Nån gång, kanske på 70- eller 80-talet, dök den svarta dockan upp, liksom några andra figurer som gjorde paraden mer lättbegriplig. Jag kan inte minnas att det var några protester då, själv tyckte jag det var naturligt att man visade även en svart docka som uppenbarligen funnits med i filmen från början men sen av någon anledning censurerats bort. Jag tänkte att det var ett slags framsteg och en utveckling, från ett monokulturellt samhälle med minnen från apartheidtiden i USA, till ett samhälle där alla fanns med. 

Frågan jag ställer mig är vidare vad debatten som följde kring Disneyfilmen den här gången egentligen handlade om? Är det för att vi alla numera så lätt kan tycka saker i olika sociala medier, som det blir så stort och upphaussat? Är det media i form av tidningar, tv mm som underblåser? Är det snabbheten i dagens medievärld som gör att man inte ger sig tid att tänka efter? Är det rädslan för förändringar som egentligen ligger bakom - allt ska vara som det alltid har varit? 

Det verkar så lätt att stämma in i körer av ogillande mot än det ena och än det andra. Jag bryr mig egentligen inte om ifall man har med just den svarta dockan, eller Lilla hjärtat. Om någon känner sig kränkt så ska vi förstås ändra eller ta bort bilder. Min julstämning ligger inte heller i en Disney-figurs varande eller inte. Men fortfarande förstår jag inte varför det är bättre att plocka bort, än att ta med alla i en gemenskap där vi visar alla hudfärger, alla kön och alla åldrar.

Ps. Jag använder med förkärlek stavningen reflexion istället för reflektion. Det blir då tydligare att det handlar om en återspegling, en reflex, av något. 

Minnen av en sjö

Det finns en sjö som jag ofta ser. Den är det första jag ser när jag sätter på datorn, det sista innan skärmen släcks. Det är en vacker sjö, kanske lik många andra sjöar, med skog rätt nära och så en liten sandstrandsremsa med en brygga. I sjön finns några få näckrosor, solens värme speglas mjukt i vattnet, ljuset belyser några björkstammar på andra sidan en liten bukt och ger liv åt lövverket som växlar mellan olika gröna nyanser och ibland nästan går över i vitt.

Det är en alldeles särskild sjö, förknippad med minnen av en sommar som jag inte ville skulle ta slut, en sommar som jag trodde var början på en lång rad av somrar, höstar, vintrar och vårar. En sommar som kändes så naturlig, det var så självklart allting, inga konstigheter utan bara ett varande i ett nu som blev ett då, en tid som försvann men som lever kvar. Den lever i mina minnen likaväl som i bilden, i minnena kommer även dofter och ljud, personer som rör sig, en värme som bara kan stillas i det järnrika vattnet eller under skuggan av träden. Det är en sommar jag vill minnas.

Det finns förstås andra somrar i mitt liv, och andra perioder som känns levande och nära fastän de är långt borta. Det vi levat finns kvar i oss, det kan väckas till liv i sekundsnabba återblickar, det är minnen eller upplevelser, som ibland helt opåkallat vaknar, kanske t o m oftast utan att jag medvetet söker mig till en viss plats eller ett särskilt minne. Det dyker bara upp, bilden av en plats jag var på en gång, minnet av en tanke jag tänkte där en gång, eller av ett möte, ett samtal, något jag upplevde ... varför dessa bilder kommer vet jag inte, kanske det är någon doft eller något ljud som för mig dit i mina tankar, kanske är det bara så att det läcker ut ur mitt inre som en påminnelse om allt jag varit med om.

Min sjö är en bild som jag gärna försjunker i, den är levande nästan lika mycket som landskapet utanför mitt fönster. Jag tycker om att titta på naturen, att betrakta träden, ängarna och vattendragen, att se hur en gren vajar eller en våg krusas. Då kan sinnet koppla av helt, och jag bara är.