Bilden av oss själva

Knausgård ger upphov till fler reflexioner:

Knausgårds Min kamp beskrivs som en autofiktion, dvs det är ingen självbiografi utan hans egen berättelse om sitt liv som vi får läsa. Delvis beror detta säkert på praktiska skäl: det är förstås omöjligt att minnas exakta ordval i dialoger och samtal som ligger långt tillbaka i tiden, eller exakt vilken dag något skedde. Det har förstås inte heller någon egentlig betydelse för skildringen. Personerna i boken är så vitt jag vet tagna ur verkliga livet, och skildrade så som Knausgård ser dem. Sen väljer han som författare hur och vad han ska berätta om, och det är självklart författarens rätt. Genom att kalla verket autofiktion blir det ändå en mer "sann" berättelse än en roman. Även om romaner också ibalnd ligger nära författarens liv så är de ju mer förklädda bakom en mask att dölja sig bakom: "detta är fiktion."

Bredvid mig ligger nu en annan text från i höstas av Knausgård,  Ett självporträtt i speglarnas tid, som handlar om en utställning på Louisiana, "Självporträtt". Det är en oerhört intressant betraktelse kring konstnärers självporträtt, men också om speglar och om hur vi både ser och visar oss själva och andra. Knausgård skriver bl a om hur vi genom att öppet mötas och se varandra kan upptäcka hur lika vi alla är och att vi, som en och densamma, hör ihop, samt om hur gränserna mellan jaget och de andra kan suddas ut när vi möts, i konsten eller i verkligheten.

Att måla med pensel är väl på sätt och vis endast ett annat sätt än att måla med ord, för att beskriva sig själv. Konstnären som står framför sitt staffli och med en spegel till hands (antar jag) får begrunda sitt yttre men vill nog också få fram något av sin karaktär i självporträttet, tänker jag. Han eller hon måste säkert också fjärma sig lite från sig själv och försöka se sig själv utifrån, precis som jag tänker att en författare gör när han beskriver sitt liv. Knausgård visar sig själv i Min kamp, och genom att han gör det kan vi se oss själva. Det han visar, eller en konstnär visar, är förstås en bild så som han själv väljer att visa sig - någon annan skulle kanske göra bilden eller boken annorlunda. Men skulle den vara mer sann då? Svårigheten är kanske att som läsare och betraktare godta självporträttet eller självbiografin för det den är, att inse att även om den strider mot min uppfattning av personen så är detta hans/hennes egen bild av sig själv.

Den bild vi har av oss själva påverkas förstås både av spegelbilder och av samverkan med andra. Idag betyder utseendet mycket för många, både för ens eget självförtroende och för hur vi ser på andra. Vi tar kort av familj och vänner i en ständig ström, för att bevara minnen men också för att försöka visa vilka vi är. I en fotolös och spegellös värld inbillar jag mig att självuppfattningen blir en annan, kanske man är mer beroende av gensvaren man får i form av ord, leenden och beröringar på ett djupare och mer nära plan. Troligen är man mer utåtriktad men också mer fri från självupptagenhet och behov av att se bra ut. Men detta är bara mina egna spekulationer och fria tankar, när jag försöker föreställa mig en värld utan självporträtt och speglar.

Knausgård skriver att så gott som alla konstnärer förr eller senare målar självporträtt. Det är en intressant iakttagelse, som jag tror gäller oss alla, på något sätt. Porträttet behöver inte bara visa utsidan. Genom livet försöker vi hitta, förstå och beskriva både oss själva och hela livet. Och svårast är väl detta, att se varandra som de vi är, inte som de vi tror att vi eller de är. Då är det inte så dumt att få hjälp av en konstnärs skarpa blick eller en författares vassa penna!