Samtal i ensamhet

Jag är den jag är oberoende av andra. Dvs min kärna, mitt inre jag, måste kunna fungera självständigt och oberoende av sammanhang. Att veta vem man är är en lång process som vi kanske aldrig blir riktigt färdiga med. Jag vet vem jag är idag, men i morgon eller längre fram har jag säkert fått nya insikter och förändrats en aning (fast kanske inte märkbart för andra).

För vi förändras under resans gång, när nya intryck och erfarenheter tar plats och påverkar, och vi blir alltså även till i sammanhang. Vi är också beroende av dessa sammanhang, eftersom vi behöver andra för att fungera som de sociala varelser vi är. Det är kanske olika hur mycket socialt sällskap vi vill ha, själv trivs jag rätt bra i ensamhetens lugn och ro - men bara för återhämtning och för att landa i mig själv. Jag behöver andra för att få spegla mina tankar, bli lyssnad på och lyssna på den andre, för att komma vidare i de funderingar och resonemang som uppstår i mig.

Det finns tankar som blir till rundgång, som på något sätt inte finner sin jord att gro och växa i. Tankar som stannar hos mig istället för att nå den jag vill tala med. Andra tankar, de som finner sin motpart, kan läggas bort, växa hos en annan och så återkomma. Det är goda tankeutbyten, sådana som jag ofta söker men inte alltid finner.

Ibland möter jag personer som är lätta att tala med, som förstår mina tankar men också kan komma med nya vinklar. Ofta möter jag personer där vi i våra samtal inte hinner komma så långt. Något avbryter, eller tiden för mötet är för kort, eller vi finner inte fram till varann just då, eller kanske aldrig.

För tvillingsjälar, det finns det nog inte så många av. Och om de finns, hinner vi ändå inte mötas, i en värld som är överlupen av arbete och sysslor. Att få sitta och samtala, länge, med en som har tid och är öppen för att både tala och lyssna, det är något jag saknar just nu.

Intryck

Vardagen består just nu mycket av jobb. Då och då lyfter jag näsan och kollar läget, ser i tidningen vad som hänt eller fördjupar mig i någon intressant artikel eller bok. Men ännu viktigare är för mig att lyfta näsan ur alla ord, all information och alla intryck från olika media och möten med människor.

På morgonpromenaden kan jag som idag njuta av dimman som lättar bland träden, dimman som förtydligade avståndet mellan de olika dungarna och gav ett nytt perspektiv på naturen. Till höger en skogsbacke med ekar, snett till vänster al, rönn och lönn längs med den lilla bäcken. Solen bröt igenom dimman medan de frostnupna löven föll till marken med ett knastrande ljud. Sådana bilder och sinnesintryck vill jag gärna bevara inom mig, men de överlagras förstås snart av andra.

Det finns också andra landskap nära mig. En promenad för mig ut på rena landsbygden, med åkrar och ängar. Där ligger en vacker gård med väl bevarade byggnader som det är en njutning att passera. Längs vägen kan jag om sommaren plocka smultron och blommor.
   En annan promenad för mig neråt sjön och den svarta mjuka stigen där asp och al skuggar. I somras såg jag häger där, en gång hela tre stycken som svävade över ytan, jagandes varandra. Andra gånger är det kanoter eller andra båtar ute på sjön. I lördags var himmelen klarblå över de gula asplöven. Bara bruset av vägen som leder till storstaden störde friden en aning, annars var det helt tyst.

Varför skriver jag ner detta? Ja, kanske för att de ögonblick som jag sätter ord på och fäster på papper på något sätt blir bevarade. Att ge ord åt det jag ser omkring mig känns också som ett sätt att förstärka och tydliggöra det. De ögonblick då jag stannar upp och ser vad jag har runt mig blir då ett sätt att dra ut på tiden och att inte bara låta förnimmelser och upplevelser passera. En slags mindfulness, helt enkelt.