Vardagen består just nu mycket av jobb. Då och då lyfter jag näsan och kollar läget, ser i tidningen vad som hänt eller fördjupar mig i någon intressant artikel eller bok. Men ännu viktigare är för mig att lyfta näsan ur alla ord, all information och alla intryck från olika media och möten med människor.
På morgonpromenaden kan jag som idag njuta av dimman som lättar bland träden, dimman som förtydligade avståndet mellan de olika dungarna och gav ett nytt perspektiv på naturen. Till höger en skogsbacke med ekar, snett till vänster al, rönn och lönn längs med den lilla bäcken. Solen bröt igenom dimman medan de frostnupna löven föll till marken med ett knastrande ljud. Sådana bilder och sinnesintryck vill jag gärna bevara inom mig, men de överlagras förstås snart av andra.
Det finns också andra landskap nära mig. En promenad för mig ut på rena landsbygden, med åkrar och ängar. Där ligger en vacker gård med väl bevarade byggnader som det är en njutning att passera. Längs vägen kan jag om sommaren plocka smultron och blommor.
En annan promenad för mig neråt sjön och den svarta mjuka stigen där asp och al skuggar. I somras såg jag häger där, en gång hela tre stycken som svävade över ytan, jagandes varandra. Andra gånger är det kanoter eller andra båtar ute på sjön. I lördags var himmelen klarblå över de gula asplöven. Bara bruset av vägen som leder till storstaden störde friden en aning, annars var det helt tyst.
Varför skriver jag ner detta? Ja, kanske för att de ögonblick som jag sätter ord på och fäster på papper på något sätt blir bevarade. Att ge ord åt det jag ser omkring mig känns också som ett sätt att förstärka och tydliggöra det. De ögonblick då jag stannar upp och ser vad jag har runt mig blir då ett sätt att dra ut på tiden och att inte bara låta förnimmelser och upplevelser passera. En slags mindfulness, helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar