tisdag 30 juni 2015

Djupt rotat - och oföränderligt?

Dödssynden (To Kill a Mockingbird är den engelska titeln) av Harper Lee är en klassiker som jag känt till, men inte förrän nu kommit mig för att läsa. Under våren läste jag en del om den och dess uppföljare (egentligen en föregångare men inte utgiven förrän nu på engelska, svensk översättning kommer i augusti), och bestämde mig för att det var dags att fylla denna läslucka. Därmed blev detta sommarens första läsupplevelse, och jag läste med stigande spänning och stor fascination.

Boken, som kom ut 1960, är fantastiskt välskriven och intressant, med perspektiv på livet i USA sett ur en flickas ögon. Vi får ta del av hennes barndom med skola, lekar och fantasier, mycket upplevt tillsammans med hennes bror och en kamrat, men vi får också lära känna många andra personer i staden. Flickans pappa Atticus Finch är advokat och en ovanligt klok och balanserad person, som lär sina barn jämlikhet och att alla människor är lika mycket värda, samt att ingen ska dömas pga sin hudfärg. Som advokat åläggs han vara försvarare i ett mål mot en färgad man, och försvarar honom med övertygande bevis och väl övervägd argumentation. Hur det går avslöjar jag inte, utan rekommenderar alla som inte läst den att göra det!

Att läsa om hur fördomar frodas i amerikanska Södern vid den tiden känns också, tyvärr, skrämmande aktuellt med tanke på dådet i Charleston förra veckan. Efterspelet, med bl a kritik mot sydstatsflaggan, avslöjar motsättningar som i alla fall inte jag var medveten om fortfarande existerade där. Det är som om inget hänt på de över 50 år som gått sedan Harper Lee skrev sin bok. Och jag frågar mig varför dessa motsättningar fortsätter årtionde efter årtionde, och vad som krävs för att vi alla ska inse att vi faktiskt i grunden bara är just människor allihop, oavsett hudfärg, kön, religion och ålder. Vi är människor, och lika mycket värda, inte minst och kanske främst, som Atticus säger, inför lagen.

Jag undrar också om vi kunde göra mer, om det finns en kritisk punkt där lagen tidigt borde säga ifrån och gripa in, för att förhindra våld och terror? Vi blir bestörta när illasinnade dåd inträffar (nu även i Tunisien, mot oskyldiga symboliska turister från demokratiska samhällen), och de skyldiga grips ofta (eller möter döden på ett eller annat sätt) men kan vi göra något innan hatet fått växa till fruktansvärda händelser? Kan vi påverka sinnelag och tankemönster, och på sikt utrota fördomar och hat som endast bygger på våra olikheter? Ja, just nu känns det inte så. Men att ge upp tanken på lika värde går inte heller för mig, så jag får fortsätta tro på människors inre goda, precis som Atticus, som rakryggat hela tiden vidhöll sin tro på rättvisa och respekt för andra.

tisdag 23 juni 2015

Livet - en ständig fråga

Vad ska man göra med sitt liv? Varför lever man? Vad ger mening? Vad vill jag? Vad kan jag? Ständiga frågor som återkommer, även för en medelålders kvinna. Eller kanske allra helst för den till medelåldern komna personen, som kan summera en del och se fram emot mindre än tidigare.

Länge levde jag som på ett ständigt framåtsträvande tåg, full av glädje och hopp, tillförsikt och förnöjsamhet. Livet fortsatte framåt. Den ljusnande framtid som kändes vacklande som student innebar trots allt många möjligheter, framtidstro och förväntan. Och livet utvecklades, ungefär som jag väntat och hoppats. Ingen vidare yrkeskarriär i yttre mening, men den ambitionen har jag inte haft. Vilja att göra ett bra jobb och vara duktig i mitt yrke har räckt, titlar och lön har varit underordnat viljan att leva ett liv jag trivdes med, ett liv med mening och värme, familj och gemenskap. Och det gjorde jag, trivdes alltså. Allt var förstås inte solsken, det är det väl aldrig för någon. Men livet var gott och bra, fullt av glädjeämnen som förgyllde mina dagar, små och stora saker som kändes meningsfulla. Jag hade kraft och ork, ville allt, gjorde mycket, trodde på livets kraft och glädje. Jag är glad och tacksam över det goda livet gett - och förstås ledsen över sådant som blev dåligt, sådant som jag inte förstod då, när jag var mitt uppe i det.

När man sedan gjort mycket av det man trodde på, och kommit ut på andra sidan utbildning, äktenskap, de ljuvliga barnåren där nya liv följdes och gav stor glädje, och till slut utflugna barn; när arbetslivets utveckling gått i stå för man är passé och utarbetad, när man står där ensam, längtande efter ett nytt liv men stampande på samma plats, allt mer utmattad av det arbete som fyller stora delar av ens tid, och ett normalt socialt liv blir svårt att uppehålla. Vad göra? Ja, det var en fråga som väntade på sitt svar.

När jag var ung, trodde jag den frågan skulle vara avklarad vid mogen ålder. Mogna människor levde utan annan förändring än att några dog före andra. Att livet själv, eller omständigheter man inte rår över, skulle gripa in, just när man var på livets topp (så kändes det), det var oväntat, och är nog så för alla. Vi tror inte att vi ska bli sjuka, drabbas av skador eller olyckor. Vi lever på, ångar på för att hinna allt, göra allt, uppleva allt ... i en slags evig framgång. Inte framgång i betydelsen karriär och berömmelse, utan mer att man utvecklas, har kvar det man tycker om men också får nya, spännande erfarenheter.

Jodå, visst har jag fortsatt att få erfarenheter, men inte endast av det slag jag trodde. En del var mycket tuffa och svåra att förstå och anpassa sig till. Varför klarar jag inte det jag gjorde förr? Varför kan jag inte läsa, lyssna, umgås, klara jobbets alla krav, träffa folk och vara aktiv så som förr? Varför får jag detta brännande tryck över vänster hjässhalva, varför fattar folk inte vad jag talar om (nej, det är inte som att vara trött en fredag. Detta tryck som slår ut hjärnan, som omöjliggör alla sorters intryck och tänkande, som kommer varje dag eller möjligen först på eftermiddagen/kvällen i flera års tid, det är något mer än det ...), varför är läkaren så oförstående, varför ser folk inte under den yta som kan se frisk ut, men döljer en orimlig utmattning och värk, varför lyssnar de inte ... jag sökte svar via böcker, artiklar, samtal och internet, när vården inte hade svar att ge. Problemlösning och analys är också något som drivit mig genom livet: hur gör man bäst för att klara av detta? Hur löser man denna situation? Jag fann pusselbitar som ledde mig framåt, och med tiden forum med råd och stöd. Jag fann bättre förståelse när jag efterhand tydligare förstod och kunde förklara mina behov och begränsningar, både för mig själv och andra. Det var en analys som tog tid, en process på flera år, ännu pågående.

Jag har tvingats till ett lugnare liv, och nu när jag under några år år tränat på och vant mig vid en eftertankens stilla liv, med tystnad, meditationer och mindfulness, så är det ändå så, att livet visserligen är annorlunda, men ändå i en slags balans som är bättre än alla dåliga, trötta dagar. Jag vet bättre vad min kropp och hjärna behöver idag, och när jag vet och får möjlighet att ta hänsyn till det kan jag må bra oftare. Inte alltid, men bättre idag än för bara ett år sedan, t ex. Bakslag kommer, dagar då hjärnan protesterar och inte vill vara med, bara trycker och värker, men idag vet jag bättre varför. Ibland är det ett pris jag betalar, för att göra sådant som stimulerar och är roligt, eller saker som bara måste göras. Men jag vet idag bättre vad som är viktigast i mitt liv, och sparar min kraft till det, medan jag avstår annat - för att må bra.

Tack kära familj som står ut med mig, tack till er som finns kvar, som stöd och vänner, tack till er som kanske inte alltid förstår, men som accepterar mig som jag är. Själv accepterar jag idag mig själv och mina begränsningar och behov på ett nytt sätt. Vägen var lång, och är inte slut. Det vet jag! För de bra dagarna ska bli fler och fler ...

söndag 21 juni 2015

En dag kan vara så olika ...

En vanlig dag
då jag inte gjort så mycket,
bara talat med någon en halvtimme eller så,
läst några nyheter, kanske lyssnat på radio
bara rört mig bland folk, hört röster, sett glimrande ljus, märkt rörelser
strömma in i tankecentralen
för bearbetning och process
i ett utarbetat sinne

bara gjort vardagliga ting, inget ansträngande
egentligen
men hjärnan vill inte mer
ett malande tryck vid vänster tinning, söker sig uppåt;
molar, bränner

min hjärna har fått nog
det är stopp, inget mer kan tas in
protesten är kraftig, värkande

Då sitter jag kanske vid mitt fönster
ser skyar, guldfärgade i underkant, dra förbi mot öster
oftast mot öster
ser solens kvällsljus vila över ekarna
ser vinden leka i rönn och syrén

vilar i mig själv
gör just ingenting
kan inte göra det andra gör
inte se tv, inte träffa någon, inte umgås, läsa, eller tänka

bara är - och väntar på en dag med bättre hjärnkondition
då jag ska orka mer

Och en annan dag kommer
en dag med lite mer kraft
en dag då hjärnan känns nästan normal
ibland, bara ibland

Ibland, men allt oftare
igen
om jag bara minns min hjärnas begränsningar
dess behov av vila och lugn
i en värld full av intryck

Den dagen finns
också
Den dagen är dagar att minnas

måndag 15 juni 2015

En fråga om arbete

Hur ska man egentligen förhålla sig till arbete? Det är något vi alla ägnar oss åt, i en eller annan form. Hushållsarbete, hemarbete, trädgårdsarbete, läxor, hobbyarbete, handarbete ... otaliga former av arbete finns. Och de är naturliga delar av vår dag, de speglar våra intressen och vår vardag, de formar vår dag och våra veckor. De ger oss sysselsättning och struktur.

Men så finns detta, som vi förväntas ägna oss åt, med mer eller mindre glädje och lust: lönearbetet, på något sätt så självklart, för att tjäna pengar till vårt uppehälle, hem och mat. I bästa fall är arbetet roligt och intressant, i alla fall ett tag, tills man vant sig vid rutinerna. Kanske man utvecklas inom sitt yrke, gör karriär och får stimulans till nya uppgifter.

Idag, när arbeten försvinner och robotar tar över, när alltfler "onödiga" sysselsättningar istället skapas, endast för att det så ska vara men till höga kostnader såväl för samhället som för dem som drabbas (t ex dyrbara konsulter och coacher som inte når det de säger sig arbeta för), när välutbildade inte får jobb och kanske sätts på meningslösa uppgifter i arbetsförmedlingens regi för att få a-kassa (för tänk om de fuskar! Folk vill ju vara lata! De smiter undan!), ifrågasätts arbetets nödvändighet. Varför ska vi jobba?

Frågan är berättigad i en tid då vi skulle kunna jobba mindre och låta maskinerna göra mer. Tekniken kan ta över mer och mer av rutinuppgifter, och snart även de som kräver intelligens och omdömesförmåga. Vi skulle kanske kunna njuta av ledig tid, allihopa, och inte stressa runt i ekorrhjulet? Ligga på stranden, resa jorden runt, äta god mat, samtala - njuta av livets dagar och stunder.

Det låter fantastiskt. Ändå har jag en invändning och en fråga. Frågan först: var ska pengarna komma ifrån, de som vi ska leva av? Hur ska vi försörja oss och andra? En eventuell medborgarlön baseras på skatter, antar jag: skatter på vad, om inte på arbete? Konsumtion? Jag är ingen statsekonom, men jag begriper inte denna utopi om att inte lönearbeta i någon form. Och många service-, vård- och utbildningsjobb kommer ändå behövas. Blir framtiden då en tid av större klassklyftor än idag, en tid då vissa tjänar och andra blir uppassade?

Den invändning jag har rör mer detta att vi genom att överlåta alltför mycket på tekniken fördummar oss själva. Om vi inte tränar vår hjärna att lösa problem, hitta mat, hitta rätt väg, hitta ord och formulera oss självständigt, kunna beräkna kostnader själva osv, blir vi lätta byten för dem som vill påverka, vi tappar vårt kritiska sinne och blir allmänt slöare i tänkandet, är jag rädd. Det är inte bara kroppen som behöver aktivitet, även hjärnan behöver stimulans av ett flertal olika uppgifter, för att skapa, forska och analysera.

Ovedersägligt är att vissa tjänar på att vi inte ifrågasätter för mycket, de vinner om många förlorar sin förmåga att tänka själva. Detta är jag nog mest rädd för. Forskare som leder utvecklingen framåt kommer fortsätta finnas, men ett aktivt tänkande och engagerat folk är nödvändigt för att vi inte, som världssamfund, ska gå vilse och okritiskt ta emot allt dessa forskare säger eller vill sälja. Så varför ska det finnas självstyrande bussar, robotar som vårdar med mera? Vad är det för fel på människor som styr och vårdar? Förutom att de kostar pengar, förstås ... löner för ett rejält och viktigt arbete. Gärna med kortare arbetstid, men ändå utförda av oss människor.