Det finns många diktböcker i min bokhylla, som mest blivit stående. Flertalet har kommit från mitt föräldrahem, klassiker som är skrivna av välkända svenska författare, och några av mindre kända poeter. Mycket är från 50-60-70-talet, men en del är tidigare. Jag vet att verken innehåller ordskatter.
Att jag varit dålig på att ta mig tid att läsa dem beror mycket på att jag upplever att dikter kräver just tid, för att reflektera över dem. Noga utvalda ord som är mångtydiga och bär på dolda budskap, och som ibland är vaga och svåra att genast förstå, tar tid i anspråk, en tid som inte alltid finns, eller som jag tar mig i en brusande omvärld.
Jag har tyckt att tiden kan kännas stillastående på något sätt, när jag ska försjunka i några rader i en bok, utan att föras framåt i samma takt som jag brukar. Jag är som många andra van vid en värld där man vill och velat hinna mycket, läsa mycket, följa med i debatter, vara aktiv och inte stilla. Och trots att jag verkligen uppskattar meditativa stunder, hemma och i naturen, så har just poesiböckerna ändå förblivit olästa, medan romanernas handling drivit mig framåt och lockat till läsning.
Sakta kan man komma in i nya vanor. På jullovet, när jag hade tid över, drog jag först fram en del konstböcker som kommer från olika håll, läste och förundrades, gladdes och njöt av fina bilder och intressant text.
Sen hamnade jag vid lyrikhyllan. En bok av Harry Martinson, den erkänt skickliga poeten vars verk jag ändå aldrig riktigt trängt in i, kom fram: Dikter om ljus och mörker, en passande titel i dessa på flera sätt mörka dagar. Jag läser och njuter av formuleringar, som målar upp bilder och världar.
Och så upptäcker jag några rader, som markerats med blyerts i kanten, och förstår att det är min far som en gång strukit för dem. Orden får dubbel betydelse, för även jag fängslas av dem, och kanske skulle jag själv gjort samma markering om inte han hunnit före mig.
Att på detta sätt få dela min läsupplevelse med pappa, som inte längre finns med oss, ger en svindlande känsla. Hans markeringar av fraser som han fastnade för skickar ett budskap till mig: så här tänker jag, dessa ord uppskattar jag. När jag får ta del av hans förstrykningar, och dela orden med honom, kommer vi nära varandra, som i ett boksamtal som sträcker sig genom tid och rum och skapar en närhet och en hälsning. Då får läsningen en alldeles särskild dimension.