Orden som förenar oss

Äntligen en liten tankepaus från jobbet, det jobb som både kan vara givande och kul, och väldigt, väldigt tröttande med sin uppsjö av uppgifter som ska skötas. Egna tankar och reflektioner får inte det utrymme jag önskar under arbetsintensiva dagar. Att det också ligger en tillfredsställelse i känslan av att jobbet fungerar bra är förstås positivt, men arbetet är inte hela livet. Tid för andrum och återhämtning är något vi alla också behöver.

I veckan läste jag om kritikern Thomas Anderbergs bortgång. Jag har läst en del av hans kritik under åren, ofta utan att tänka mer än att det varit bra fast det inte alltid rört mina främsta intresseområden. Sen läste jag hans artikel "Allt det vi inte blir" i DN 29/3 och fångades av både det starka innehållet (bara titeln är ju i sig väldigt talande och tankeväckande) och hans sätt att beskriva sitt liv eller rättare sagt slutet av det. Sjukdomen har sitt grepp om honom, han skriver om frågan om hur människor sett på livet, och livet efter döden, och om sin egen förlust av språket till följd av hjärntumören: "Jag skriver för att hålla mig själv vid liv, skriva in mig i världen, krama tag om den. Stavelse för stavelse, mening för mening. Allt mödosammare, medan de längre orden driver gäck med mig" skriver Anderberg, och jag tänker på hur jag själv sett på skrivandet som ett sätt att bevara ögonblick och fästa dem vid mig, samtidigt som de fästs på papperet, att skrivandet blir ett sätt att leva mer och att fånga ögonblicket. Och jag tänker också på hur jag själv numera ibland tvingas tala långsammare då tankarna och orden inte vill komma på plats snabbt nog. I mitt fall beror det på stress, men upplevelsen av att orden undflyr en känner jag så väl igen.

Kanske borde jag ha upptäckt mer av Anderbergs språk- och tankevärld innan han försvann från oss. Men så är det ju ofta, att vi tar så mycket för givet och tror att det ska finnas kvar för evigt. Hans ord kommer jag förstås kunna gå tillbaka till precis som till andra texter, musik och konst. Att de kunde vara så sällsamt vackra blev en sen upptäckt för mig, men ändå en källa till någon slags glädje. Glädje över språkets förmåga att ge oss bilder för allt livet bjuder, även det svåra, kanske. Och när han avslutar med "... när lössnön frigör sig är det som att se sin vokabulär skingras för vinden" ser jag framför mig hur allas våra liv så småningom kommer skingras. Vackert och gemenskapsskapande. Vi är alla delar av detta stora, livet som för oss är stort och viktigt, men som i ett större sammanhang bara är en pytteliten och kanske obemärkt del.

Jag vill ta vara på livet så länge jag har det. Och genom orden, både andras och mina egna, känner jag mig ofta mer levande, mer delaktig i livet.

Om att nätverka

Det talas mycket om vikten av att nätverka. Ett nätverk är väl i och för sig bara ett annat ord för att omge sig med släkt och vänner, eller bekanta, som blir en eller flera grupper där man umgås, tipsar om jobb eller pushar och stöttar varandra, kanske i en karriär. Detta är ju inget nytt, även förr var kontakter viktiga för att få jobb, stiga i graderna eller bli känd.

Med en hårdnande arbetsmarknad har dock vikten av nätverk blivit än mer tydlig. Arbetsförmedlingen fungerar rätt dåligt när det gäller just att förmedla jobb, har vi läst. Man lägger istället mycket av ansvaret på individen, som ska nätverka och skaffa jobb på egen hand. I en individualiserad värld är det upp till var och en att forma sin framtid. Med hjälp av rätt föräldrar, eller genom att vara född och bo på en speciell plats ges du möjlighet att nå framgång. Om man saknar "rätt" nätverk ligger man sämre till. Meriter och utbildning räcker inte. Kontakter är vägen till framgång!

Även på nätet ska man gärna nätverka. Facebook, Instagram, bloggar och twitter är melodin för dagens medvetna människor. Att ha många läsare, eller "gillare" innebär för de allra flesta ingen större ekonomisk vinning, men mer en känsla av att vara populär, tänker jag. Kanske ger det också en känsla av att kunna påverka andra, vilket förstås är en drivkraft för många skribenter. De som har skrivandet som en inkomstkälla har förstås sina goda skäl för att nätverka och bli mer uppmärksammade.

Men hur viktigt är nätverk för oss andra? Själv känner jag mest att andras ord översvämmar min verklighet, både på jobbet och på fritiden, i så många olika former. Jag läser dagstidningar och en del för mig värdefulla tidskrifter. Jag läser skönlitteratur en stund varje dag. Men jag hinner inte ta del av hela utbudet av intressanta texter, jag hinner inte läsa alla uppdateringar, jag hinner varken söka eller läsa andras bloggar regelbundet. Jag lyssnar på radio men tycker sällan att tv har något väsentligt att erbjuda.

Jag har alltid läst väldigt mycket. Litteratur och text är på något sätt mitt liv. Men jag har kommit till en punkt då jag hellre skriver än läser. Det är som att all in-put som jag fått behöver en out-put. Min blogg blir ett andningshål, där jag kan skriva mina egna tankar. Visst är mycket påverkat av sånt jag läst, sett eller hört, det förnekar jag inte. Men att nätverka, i meningen "läsa och länka till andras bloggar för att få fler besökare", som man brukar tipsas om, det hinner jag inte. Sen blir jag förstås mycket glad om andra läser mig och har någon slags behållning av mina ord. Jag tänker att jag inte är unik utan att mina erfarenheter kanske delas av andra. Det är roligt att ha läsare till bloggen! Men jag skriver för mig själv, för att få utlopp för ett inre behov, inte för att bli känd som "den där bloggerskan" :)

Nätverk är ju som en slags "klubb" för likasinnade, ungefär som de engelska klubbar vi känner från tv-serier och filmer. Om man har tillträde till klubben är man "inne", annars är man "ute". Sen må det handla om feminism, rasism, sexism, politik, musik eller vad som helst. Nätverket innesluter alla de som tycker lika/känner varann/har tid att nätverka och utesluter (kanske) en massa andra människor som inte har tid eller förmåga att nätverka. Jag tar gärna del i nätverk, och behöver mänsklig närhet lika mycket som alla andra. Att nätverka får dock aldrig gå ut över min egen frihet och mitt eget välmående. Jag, och du, behöver ju också våra fredade zoner där vi får bara vara, utan tvång och stress. Min blogg är för mig en sådan zon.

Att leva i okunskap

Jag är en sån som ofta är nyfiken och som drivs av en vilja att förstå. Det gäller förstås inte allt, för det finns sånt som inte påverkar min vardag och som jag därför lämnar därhän, till exempel universums uppkomst, eller sånt som jag känner är alltför komplicerat och svårt för mig.

Jag är främst intresserad av livets mer vardagsnära problem, av hur vi människor fungerar och tänker, och kanske varför vi beter oss på vissa sätt. Filosofi, psykologi, religion och andlighet, sociologi ... allt detta fängslar mig, liksom hur kulturen skildrar detta i olika former.

Häromdagen var jag på Hilma af Klint-utställningen på Moderna Museet i Stockholm, och det var oerhört fascinerande. Jag förstod att Hilma af Klint inte ville att hennes abstrakta konst skulle visas för en omvärld som hon inte trodde var mogen för den. Minst 20 år efter hennes död skulle den få vila innan den fick ställas ut offentligt. Men var det ett rimligt ställningstagande? Jag är inte säker på det. Ändå kan jag ju inte annat än respektera hennes val. Jag tror att hon var rädd för andras åsikter om en konst som låg henne så nära och som var så personlig, samtidigt som den var ny och okänd för den stora publiken. När man visar sin inre värld blir man ju samtidigt sårbar och känslig för andras tyckanden. Konst i alla dess former är på något sätt som ens barn, som man vill skydda från allt ont. Att ändå våga visa detta inre kan trots det kännas som en befrielse för många. Hilma af Klint ville inte då, och vi får vara glada att tavlorna bevarades så att vi idag får ta del av denna spännande värld.

I möten med andra kan jag ställa frågor för att få veta mer om dem och deras tankar, och i mötet med konst kan jag tala med andra om hur de uppfattar saken. Men ett säkert svar är ändå ofta svårt att få. Mycket blir ju tolkningar och egna uppfattningar, som är mer eller mindre sanna. Och jag tänker att det kan ha sin fördel att inte alltid veta säkert, och att inte alltid kräva säkra svar. Exakt vad Hilma af Klint ville få fram vet jag inte, men det var tankeväckande och intressant, och väldigt tilltalande med de vackra färgerna och geometriska mönstren. Och min upplevelse räcker, jag behöver inte förstå.

Men ibland tvingas jag lämna saker därhän utan att det känns så lätt. Det finns frågor som känns angelägna för att jag ska kunna gå vidare i en process eller för att kunna gripa mig an en frågeställning. Kanske ställer jag frågan fel, eller så finns det inget svar, just då i alla fall. Och det ligger en viss befrielse i att acceptera (eller i alla fall försöka acceptera) att jag inte kan eller kommer  att förstå allt. Pudelns kärna är nog att inse när den punkt kommit, då jag inte längre ska söka svaren på de gåtor som gäckar mig i livet.