Jag är en sån som ofta är nyfiken och som drivs av en vilja att förstå. Det gäller förstås inte allt, för det finns sånt som inte påverkar min vardag och som jag därför lämnar därhän, till exempel universums uppkomst, eller sånt som jag känner är alltför komplicerat och svårt för mig.
Jag är främst intresserad av livets mer vardagsnära problem, av hur vi människor fungerar och tänker, och kanske varför vi beter oss på vissa sätt. Filosofi, psykologi, religion och andlighet, sociologi ... allt detta fängslar mig, liksom hur kulturen skildrar detta i olika former.
Häromdagen var jag på Hilma af Klint-utställningen på Moderna Museet i Stockholm, och det var oerhört fascinerande. Jag förstod att Hilma af Klint inte ville att hennes abstrakta konst skulle visas för en omvärld som hon inte trodde var mogen för den. Minst 20 år efter hennes död skulle den få vila innan den fick ställas ut offentligt. Men var det ett rimligt ställningstagande? Jag är inte säker på det. Ändå kan jag ju inte annat än respektera hennes val. Jag tror att hon var rädd för andras åsikter om en konst som låg henne så nära och som var så personlig, samtidigt som den var ny och okänd för den stora publiken. När man visar sin inre värld blir man ju samtidigt sårbar och känslig för andras tyckanden. Konst i alla dess former är på något sätt som ens barn, som man vill skydda från allt ont. Att ändå våga visa detta inre kan trots det kännas som en befrielse för många. Hilma af Klint ville inte då, och vi får vara glada att tavlorna bevarades så att vi idag får ta del av denna spännande värld.
I möten med andra kan jag ställa frågor för att få veta mer om dem och deras tankar, och i mötet med konst kan jag tala med andra om hur de uppfattar saken. Men ett säkert svar är ändå ofta svårt att få. Mycket blir ju tolkningar och egna uppfattningar, som är mer eller mindre sanna. Och jag tänker att det kan ha sin fördel att inte alltid veta säkert, och att inte alltid kräva säkra svar. Exakt vad Hilma af Klint ville få fram vet jag inte, men det var tankeväckande och intressant, och väldigt tilltalande med de vackra färgerna och geometriska mönstren. Och min upplevelse räcker, jag behöver inte förstå.
Men ibland tvingas jag lämna saker därhän utan att det känns så lätt. Det finns frågor som känns angelägna för att jag ska kunna gå vidare i en process eller för att kunna gripa mig an en frågeställning. Kanske ställer jag frågan fel, eller så finns det inget svar, just då i alla fall. Och det ligger en viss befrielse i att acceptera (eller i alla fall försöka acceptera) att jag inte kan eller kommer att förstå allt. Pudelns kärna är nog att inse när den punkt kommit, då jag inte längre ska söka svaren på de gåtor som gäckar mig i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar