En annan framtid

Samtidigt som jag går med funderingar kring framtid och minnen (som igår) så pågår annat i samhället runt oss. Ungdomar som inte känner sig ha någon framtid reagerar genom att kasta sten, bränna bilar och delta i upplopp. Frustrationen är tydlig och begriplig. Det är inte heller första gången vi ser sådana här händelser. Växande klyftor i ett samhälle där inte alla får ta del eller känna sig delaktiga i ett meningsfullt sammanhang skapar förstås ilska mot dem som man ser har, men inte delar med sig. På sätt och vis är det en friskhetstecken att man reagerar och vill visa att man fått nog och inte vill tiga längre.

Vad jag önskar är att man försökte kanalisera denna ilska på ett annat sätt. Det är inte OK att bränna oskyldiga människors bilar, eller förstöra byggnader som tillhör oss alla, eller för den delen att gömma sig bakom huvor och masker för att delta i förstörelsen. Det måste finnas andra sätt, och det är viktigare att vi/någon visar de vägarna, än att sätta in fler poliser eller medborgarpatruller. De kan bara dämpa och visa att yttringarna slår fel, och de gör förstås ett bra jobb, men det behövs mer.

För någon månad sedan såg jag ett demonstrationståg i Stockholm. Det var som en återupplevelse av 60-70-talen att höra trummor och skanderande människor, som kom tågande från Sveavägen ner mot Sergels torg. De gick under banderoller och verkade företräda lite olika grupper men gick enade i detta tåg, allt medan deras olika paroller hördes vida omkring. Dessa människor ville visa sina åsikter, de gjorde det öppet och med kraft. Säkert arbetar de också i olika föreningar med sina hjärtefrågor, och att åka till Stockholm och demonstrera är förstås bara ett av sätten man kan använda för att åstadkomma förändring. Sådana yttre manifestationer visar åsikter för allmänheten, men politiskt arbete gentemot olika partier och organisationer sker ju ofta under många år och i det tysta.

Vi har en lång tradition med folkrörelser som arbetat och arbetar för att förbättra människors villkor. Jag önskar att alla dessa frustrerade ungdomar får möjlighet att skapa eller komma in i sådana sammanhang där de kan känna att det de gör spelar roll. Jag önskar att alla partier verkligen tar problemet på allvar och skapar bättre möjligheter för ungdomar att få jobb. Bättre skola behövs för att lägga grunden, vilket kräver ordentligt med resurser i form av personal som är utbildad och kunnig. Det handlar om ett långsiktigt arbete där vi släpper rädslan och individualismen, samtidigt som vi vågar möta varandra som de vi är, olika och unika, var och en med sin rätt att få ett gott liv. Inte alls enkelt, men vi kan alla välja vilken grundvärdering vi vill leva efter, och försöka påverka vår omgivning genom samtal och möten utan våld.

Framtid

Jag lever mot framtiden, samtidigt som det förgångna finns med mig. Minnen dyker upp, ibland nästan utan att jag vet varifrån, de nuddar vid mig och försvinner, precis som så många möten gör: vi träffas, kanske delar vi varandras liv eller dagar i någon mån, och så glider vi vidare, bort mot nya möten. Det finns de som finns kvar sedan alltid, och de som kommer och för alltid finns med mig på något sätt. Andra sjunker undan, men även de har en gång delat tid och plats med mig, vi har kanske pratat eller skrattat, och så "poff", är de borta!

Det förgångna är en källa till glädje och minnena är värdefulla. Jag är tacksam över så mycket gott som jag varit med om, inte minst förmånen att ha fått två underbara barn. Jag har upplevt många fantastiska glädjerika dagar. Det finns i mitt liv också dåliga dagar, som för alla. Men de är inget att bevara, endast som en vetskap om att livet inte är bra varje sekund är de värda att minnas. Kanske behöver vi dem för att helt uppskatta de goda dagarna.

Men jag lever inte i det förgångna, utan med blicken riktad framåt. Framåt, men här och nu. Livet står inte stilla och det går inte att backa bandet. Sånt som varit bra i form av vänskap, kärlek och närhet vill jag förstås bära med mig framåt på min väg. Just nu känns det som att vägen ska vika av, och att det är dags att gå åt ett nytt håll. Om eller hur jag lyckas, det återstår att se. Jag testar gärna olika vägar, och har ingen känsla av att man måste följa samma linje hela livet. Det finns mycket att upptäcka och göra!

 Ikväll såg jag kulturprogrammet Sverige, där man bl a intervjuade två glaskonstnärer i Småland. De hade skapat en så vacker miljö omkring sig, och verkade leva ett gott liv så som de själva ville. Så vill jag också känna, att det jag gör känns värdefullt utan att stressa sönder mig, och att jag får tid att ta vara på livet, får tid att stanna upp och reflektera, och inte bara rusa på. Och visst, en dag som denna, då jag både hunnit med cykeltur och skogspromenad, då får jag min tid, tid att känna lukt av syren, hägg och liljekonvaljer, tid att bara vara i solsken och grönska. I naturen finner jag ro och kraft, men det kan även finnas i konst, musik, litteratur eller i enkel samvaro med andra eller mig själv. Livet är värdefullt, och det behöver jag ständigt påminna mig om för att till fullo uppskatta dagarna jag får.

Vårsång

Vi är mitt i vårens sprängfyllda tid, mitt i en grönskande värld full av fågelsång och underbara vårblommor. Blåsipporna har bleknat och vitsipporna börjar sloka, medan maskrosor och hägg sprider färg och doft.

Denna tid är den mest underbara av alla, och snabbt rinner dagarna iväg, fulla av jobb och aktiviteter. Jag minns hur det var när barnen var små, och det var den ena utflykten efter den andra, brännbollsturneringar och fotbollsmatcher avlöste varandra, och rätt som det var så blev det midsommar och semester.

Nu är livet lite lugnare, men dagarna i vårens tid lika få. Jag försöker stanna upp och njuta, titta ut genom fönstret eller gå promenader i skogen, för att på något sätt suga ut det mesta möjliga av vårens tid. Idag gick jag längs med sjön där näktergalarna sjöng. Det är något speciellt med just deras sång, så varierad och annorlunda mot alla andra fåglars, även om koltrast, bofink och lärka också är välkomna och drillar vackert. Som vanligt stannade jag upp och lyssnade ett tag, och mindes andra platser och tider där jag också låtit mig uppfyllas av den välmodulerade sången som går upp och ner, pausar, sisar och kluckar.

Idag är det pingstafton, vilket är lätt att glömma numera då annandag pingst försvunnit från vår almanacka. Hänryckningens tid, kallas det. För mig är det lätt att fyllas av hänryckning när jag står en ljum vårkväll och fylls av vårfåglars sång, omgärdad av gröna buskar och träd. Vi kan inte stanna tiden, men vi kan stanna upp och vila ett tag, andas in vårdofterna och bara finnas till.

Förutsättningar

Det är lätt att förutsätta att andra tänker som vi, eller att alla andra har samma förutsättningar. Självklart vet vi att levnadsvillkor kan se väldigt olika ut, men det verkar vara naturligt att utgå från sig själv och sitt eget sätt att tänka och leva i de flesta frågor. Sen lär vi oss att se saker på andra sätt genom möten av olika slag, såklart.

Jag förutsätter själv att de flesta har tillgång till en dator och internet. Det är något så naturligt idag. Många äldre har det inte, men de förutsätts visst klara sig ändå. Och det gör de, förstås!

Själv har jag valt att inte ha en smartphone, eller ens en mobil med internet i. Jag ser inte behovet. Men det verkar vara något som man förutsätts ha, med tanke på hur folk pratar kring det, och dessutom med överflödet av appar som man förväntas vilja ladda ner till sin mobil. Vissa appar funkar också för datorer, men många program är tänkta att man ska använda mobilt, i en laptop eller vanligast smartphone. Överallt ser man hur det görs reklam för den ena mer finurliga appen efter den andra, allt för att man ständigt ska kunna vara förberedd på allt, verkar det som. Och inget behöver man kunna eller veta, tror jag, allt kan man alltid söka på nätet eller med hjälp av en app.

Det är förstås ofta i media, eller på mitt it-inriktade jobb, som jag hör eller läser om detta, och det står ju som alltid var och en fritt att välja hur man vill leva och vad man vill köpa. Många appar är gratis eller väldigt billiga, efter vad jag hört. Men själv klarar jag mig utmärkt utan dem! Jag önskar bara att journalister och informatörer också insåg att man fortfarande kan leva, och leva mycket gott, utan att ständigt vara uppkopplad. Och jag önskar att man inte alltid (nästan) hänvisade till information på nätet, en app eller en QR-kod. Vi är många som INTE lever våra liv med ständig uppkoppling.

Och faktiskt tror jag att det kommer bli en back-lash så småningom, när folk upptäcker att livet, det lever vi här och nu, inte i en förgänglig och ständigt föränderlig cyberrymd. Fler och fler kommer lägga undan sina opersonliga mobiler och börja prata med varandra och tänka själva, istället. Eller vad tror du? Förutsätter jag  nu att alla är som jag? Nja, nog vet jag att många, både gamla och unga, har behov av mer än digitala möten.  Och som i fråga om all teknik, så lär vi oss så småningom att använda den klokt och på ett sätt som passar oss - det tror jag absolut!

Ps. Jag är inte teknikfientlig eller särskilt gammaldags - men med åren kommer kanske en viss kritisk inställning till neofili - ni som läst min blogg förr vet vad det är!
Ds.

Skrivläge

I Knausgårds del 5 av Min kamp läser jag om hans författarmödor. För en som själv försöker få ihop texter känns det så skönt att få ta del av hans svårigheter och långsamhet i produktionen. Några sidor på en månad, eller 15 sidor eller mer, som han efter lång tids skrivande förkastar, det gör att jag själv inte behöver känna mig helt misslyckad.  Jag vet ju att skrivande ofta är en långsam process. Och när man samtidigt arbetar för sin försörjning så är det inte helt lätt att finna tid och ro för det som ligger där inom en och pockar på att få komma ut i skrift.

Jag är full av beundran för de författare som säger att de jobbat heltid som advokat, lärare eller annat, och samtidigt skrivit hela böcker på kvällar, morgnar och semestrar . Vilken arbetskapacitet de verkar ha, och disciplin! Då känner jag mig som en improduktiv latmask, som drömmer om att skriva men inte gör det. Och så tänker jag på mina projekt och karaktärer, som jag lämnat där de är, i väntan på att få gå vidare i sin text. Men Knausgård, han skriver så att jag förstår att alla steg kan leda framåt, och att även stillastående kan leda till något, så småningom.

Jag är ingalunda någon författare, utan kallar mig helst skribent (=en som skriver). Och i helgen blir det en hel skrivdag för mig, med tips, gensvar och förhoppningsvis lika givande diskussioner som vi brukar ha kring texter och skrivande. Jag behöver dessa tillfällen, inte för att jag alltid tycker jag har något att visa upp, men för att sätta press på mig att skriva. Lärorikt brukar det alltid vara, och väldigt kul!

Ljudföroreningar

Dagens rubrik syftar inte direkt på föroreningar i form av smuts. Det är bara ett sätt att uttrycka känslan av förlorad tysthet och färre möjligheter till ett liv i lugn och ro. På platser som förr var lugna oaser, som t ex tåg och buss, där man kunde slumra till en stund eller bara sitta och fundera, får vi nu finna oss i att ständigt tvingas lyssna på andras samtal med osynliga vänner och familj. Häromdagen stod jag på busshållplatsen då en tjej fick ett samtal från Kina, och genast började hon tala mycket högt med vem-det-nu-var. Att en mobil är just det, dvs rörlig, var inget hon tänkte på, lika lite som andra brukar göra det. I det här fallet blev det jag som förflyttade mig tjugo meter bort, för att slippa höra en för mig helt ointressant konversation. Vad är det som gör, att folk inte visar minsta hänsyn till omgivningen utan verkar tro att vi andra ska eller vill höra allt om dem och deras liv? Och varför talar folk så högt när de talar i mobil? Är de av så usel kvalité, vår tids smartphones?

Jag hörde för nån vecka sen om en forskare som undersökt vår koncentrationsförmåga om samtal samtidigt pågick i närheten. Tydligen är vår hjärna funtad så, att vi omedvetet försöker fylla i och förstå samtal där vi inte hör båda parterna. Samtal där vi hör båda de samtalande är lättare att bortse från, då kan vi koppla bort samtalet och fortsätta med vårt arbete eller studier, medan det är biologiskt betingat att lyssna på och försöka fylla i ett samtal utan hörbar mottagare. Som de sociala varelser vi är har antagligen de som velat samarbeta och förstå varandra fört sina gener vidare, tänker jag. Hursomhelst kändes det skönt att få en förklaring och bättre förståelse av sig själv - tack för den forskningen!

Väldigt många löser ljudföroreningsproblemet genom att sätta pluggar i öronen och gå in i en egen musikvärld. Ibland, rätt ofta, är hörlurarna av dålig kvalitet och läcker ljud, vilket den lyssnande inte verkar bry sig ett skvatt om. Hårdrock flera säten bort tvingar medpassagerare att dra upp volymen på sin egen musik, eller att själv ta fram sin musikspelare. Och så blir vi än mer instängda i vår egen värld, en ljudlig värld där vi får färre stunder av tystnad. (Samtidigt tror jag de naturliga småsamtalen som innebär att underhålla ett slags socialt kitt blir färre, men det får jag ta upp en annan gång.)

Hemma kan jag välja att inte se på tv eller lyssna på något. Och oftast slipper jag också störande ljud från grannar - tack för det! I tystnad växer ens egna tankar, och eftertankar får plats att gro. Visst vet jag att musik kan fungera avkopplande, och vi kan inte tänka jämt. Men någon stund utan ljud och aktivitet behöver vi säkert alla, varje dag.