Ljushet

Vårljusets återkomst är alltid en glädje. Nu i mars har vi redan länge kunnat njuta av allt längre dagar. Livet känns lättare och vi vet att vi går mot sommar och värme. Fram till idag har vi inte fått njuta av riktig vårvärme, men det är som det ska. Våren kan gärna komma långsamt, tycker jag. Då får vi njuta desto längre av denna härliga tid då vi bara får mer och mer ljus, mer och mer värme.

Det fanns en period för några år sedan då jag led rätt mycket, och mer för varje år, av höstens och vinterns mörker. Det var perioder av dagar som aldrig tycktes komma helt, dagar då man levde som i en säck och aldrig såg dagsljus utom som en kort glimt genom fönstret. Likaså kunde dåligt väder påverka humöret, särskilt om det kom många sådana dagar efter varandra.

Numera berör det mig inte lika mycket med mörker och vinter, inte heller påverkas jag så mycket av dåligt väder. På något sätt har jag kommit över detta med att låta sådana yttre faktorer inverka på humör och tankar. Det som är viktigt i livet är det som finns inom mig, inte yttre saker, varken ting, väder eller längden på dagsljuset, saker som jag inte kan påverka själv.

Att ljuset känns välgörande och uppiggande är mer en positiv bonus i livet. Och värmen som kom idag och gjorde luften så ljummen när jag åkte från jobbet, den var som en lätthet, som att vara i en perfekt anpassad miljö där luften var som ett med mig, den var varken kall, blåsig eller varm - bara en omgivande miljö som jag kunde gå och vistas i utan motstånd, utan att kura ihop mot vind och kyla. Visst är det skönt med sådana bonusfaktorer!

Bekräftelse

Jag hör rätt ofta att man föraktfullt talar om att någon "bara söker bekräftelse". Det kan gälla en s k "wanna-be", eller någon som bloggar (har dock inte själv fått såna kommentarer!), eller dem som har oräkneliga dejter eller söker uppmärksamhet på annat sätt.

Och jag undrar: vad är det för fel på att söka bekräftelse? Är det inte vad vi alla vill ha? Vi vill bli sedda, helst som de vi är, och i brist på det kanske som de vi tror att andra vill vi ska vara ... Att ha ett jobb ger yrkestillhörighet och bekräftelse på att ens arbetskraft behövs, att ha relationer av vad slag det än må vara ger bekräftelse på att vi finns i ett socialt sammanhang, osv.

Kanske ligger det avundsjuka eller missunnsamhet bakom. Men då tänker jag att vi kan befria oss från sådana tankar, och istället se på varandra med öppet och positivt sinne. Vi kan bekräfta varandra genom att säga hej, genom att le åt någon, genom att visa att vi bryr oss om varandra. Låt oss släppa talet om att andra söker bekräftelse, och istället helt enkelt bekräfta varandra genom att visa omtanke och uppskattning!

Igenkännande

Till min glädje återfann jag för ett par veckor sedan en författare som jag inte läst på länge, Ulf Lundell. Jag hade blivit less på de alltför långa romaner, längre och längre för varje gång, som han producerade, och undrade för mig själv var för fel på att stryka och koncentrera texten mer.

Alltnog, hans Allt är i rörelse som kom 2011 tilltalar mig på flera sätt, inte bara genom att den har ett mer normalt format. Faktiskt skulle den ha kunnat vara lite längre ... i alla fall de delar som kändes intressanta för mig. Vissa partier om musik och grupper var inte så givande för just mig. Men det är förstås en smaksak.

Det jag framför allt gillade med boken var skildringarna av en man som lämnat den del av livet där allt är på topp och man är mitt i karriären. Red, som mannen heter, har lämnat sitt arbete som fotograf då han känner att han gjort sitt. Han är 60 år och lever ensam men har en flickvän som kommer till honom på hans gård i Skåne ibland. Jag är själv inte så gammal än, men känner igen  känslan av att på något sätt få lämna över stafettpinnen till andra, att inse att man haft sina bästa arbetsår och att det inte finns någon större utveckling att vänta inom jobbet eller ens kanske i livet. Jag, som själv varit engagerad och på hugget, som velat utveckla både mig själv och andra, har fått inse att kraften börjar sina, att kroppen och knoppen gett sitt bästa och att livet och arbetslivet inte går uppåt längre, inte framåt - och inte heller nedåt, tänker jag - livet har planat ut, ambitioner får vila, och nu handlar det mer om att överleva än att utvecklas. Eller? Kanske är detta en övergående fas.

Låter det bittert och pessimistiskt att tänka att de "bästa" åren passerat? Det är inte meningen. Bitter är jag inte, och optimist är jag av födsel och ohejdad vana. Jag är bara realist, och att inse detta och finna min plats i detta nya nu är mycket bättre än att förblindad tro något annat. Insikten om detta har tagit tid, men att få denna insikt har lett till ett större lugn. Jag behöver inte bry mig så mycket om allt, andra får göra det.

Nu är förstås detta en sanning med modifikation. Detta med utvecklingens avstannande gäller för mig mest för arbetslivet, och även där kan ju kanske under ske. Privat tänker jag att mycket kan hända än, livet är inte slut och jag vill leva så att jag kan njuta av dagarna som kommer och går. De som finns omkring mig ger glädje, mening och sammanhang. Jag tänker också att jag, precis som alla andra, har en uppgift att fylla i livet länge än.

Detta att finnas till har väl lite olika mening under olika faser av livet. Och att ta del av Ulf Lundells beskrivningar av hur det är när livet på nåt sätt stannar av, det har känts oerhört skönt. Jag delar erfarenheter med honom - för även om det är Reds liv som beskrivs, är jag rätt säker på att det är Lundells tankar som framförs.

Det finns även andra delar av Lundells bok där jag känner igen mig. En aspekt är vilken relation man egentligen har, ska ha eller kan ha med syskon och andra släktingar (ens egna barn är undantagna detta resonemang), en annan är huvudpersonens vägande fram och tillbaka av fördelen med att leva ensam kontra att leva tillsammans med en partner. Lundells öppna tankar om vårt samhälles politiska förändring känns också uppfriskande och välgörande exakta, och han vågar tycka till om sakernas tillstånd på ett sätt som alltför ofta saknas i en idag s k  politiskt korrekt värld. En del tycker kanske att tankarna och åsikterna som luftas mest låter som en gammal mans knarriga gnäll - själv tycker jag att det är viktigt att även sådana tankar får utrymme i vårt samhälle!

"Personliga Persson"

När man som jag skriver en blogg har man förstås olika utgångspunkter och tankar kring vad man vill få fram i sin text. En del bloggare skriver rena dagboksanteckningar, andra skriver kommentarer kring en mängd olika aspekter, nyheter, intresseområden mm.

Att man utgår från sig själv i sitt bloggande är nog rätt självklart. Så är det för övrigt i de flesta texter som inte är rent vetenskapliga. Romaner, krönikor och lyrik utgår väl alla på något sätt från författarens egna tankar. Att en blogg definieras som dagbok på nätet betyder däremot inte för mig att min egen blogg automatiskt är helt självbiografisk. Jag utgår ofta från sådant jag ser och läser omkring mig, men vill skriva så att texten kan omfatta andra också.

Därför kan det vara så, att jag tar mig själv som exempel, och kanske utlämnar mig själv, samtidigt som jag vill att andra ska känna igen sig i det jag beskriver. Vi är ju alla människor och innerst inne rätt lika. Vi vill uppleva kärlek och glädje, vi behöver näring både mentalt och kroppsligt, vi lever våra liv från födelse till död och möter många likartade upplevelser. Därför, kära läsare, vill jag dela tankar med er, tankar som jag tänker berör fler än mig själv. En personligt skriven text behöver inte vara privat, en tanke som jag tar upp behöver inte vara det som berör mig mest i livet utan kan vara något jag tror jag kan dela med andra, kanske inspirerat av något jag hört eller sett. Ibland kan jag hårdra något för att försöka vara tydlig. Undertoner kan finnas, men de är nog sällsynta, min tanke är mer att försöka skriva tydligt, samt att prova hur en tankekedja bär och vart den bär iväg.

Rubriken för dagen kommer från en låt av Cornelis Vreeswijk, en låt vars text inte passar så bra in varken på mig eller det jag skriver. Jag tyckte bara att just de två orden kunde passa för detta inlägg, utan vidare baktanke!

Var finns himlen?

Det är kanske en konstig fråga, alla vet väl var himlen finns, den är ju ovanför oss. Enligt Wikipedia är himmel jordens atmosfär sedd från jordytan.

Men himlen har ingen nedre gräns, så vitt jag kan förstå. Att den är oändlig har vi hört. Men var börjar den egentligen, himlen? Vi trampar på vår fasta jord och vet att himlen är där ovanför. Vi vänder våra blickar uppåt, och ser på den blåa luften, även kallad himmel. Men var går gränsen mellan himmel och jord? Är det en decimeter ovanför jorden, eller ovanför trädtopparna, eller en kilometer upp? Himlen har en nedre gräns som inte syns, och som så vitt jag vet inte finns.

Man säger ibland att något är som ett himmelrike på jorden, när man känner sig särskilt lycklig kanske. Himlen har ses också som symbol för livet efter detta i vissa religioner. Men jag tänker att himlen kan vara överallt, att himlen är all luft omkring oss lika väl som ovanför oss. Vi kan öppna oss för den, andas in den, andetag för andetag, dra i oss den som en andedräkt. Himlen är överallt om vi vill, överallt och ingenstans.
  
Kanske är detta resonemang något alla tänkt på själva förut. Men för mig blev frågan om var himlen börjar en ny och märklig fråga, när jag väl började fundera på den. Jag vet inte att jag nånsin hört någon förklaring eller något resonemang kring detta. Är det så självklart för alla andra var himlen börjar? Eller är det en alltför diffus fråga för att kunna ge svar på?

För mig ledde mitt funderande i alla fall till ett rätt diffust svar, att det inte finns någon gräns mellan himmel och jord. Och himlen finns kanske också inom oss, bildligt talat –  som en skön känsla som vi känner ibland, eller som luften vi andas, eller som själva livet kanske?

Nutidens sociala ensamhet

Jag såg en notis på MSN häromdagen om att vi aldrig är ensamma numera, och man frågar sig hur det påverkar oss att vi tillbringar allt mer tid i sociala medier. Säkert påverkar det oss att vi kan ha tät kontakt med både vänner, släktingar och o/bekanta på ett helt annat sätt idag jämfört med förr. Frågan är dock om vi verkligen därmed är mindre ensamma? Sociala medier leder till många men ofta ytliga kontakter, och jag är nog inte den enda som fått uppfattningen att många ändå känner sig rätt ensamma. Alla dessa ord, som jag själv för den delen också bidrar till, alla dessa ord på Facebook och bloggar för att bara nämna två exempel, är de tecken på ökad närhet eller ... ?

Jag kan själv känna mig ensam ibland, trots att jag på många sätt uppskattar lugn och ro och avskildhet. När livet är fullt, när det är mycket ljud och tankar flyger omkring en, då är det skönt att vara för sig själv och få tid att landa. Men det betyder förstås inte att jag, lika lite som de flesta andra, vill vara ensam jämt. Jag uppskattar enormt mycket att umgås och att samtala, gärna länge och nära. Tyvärr verkar goda samtal som umgängesform vara på utdöende, man har ofta bråttom till något annat, kanske till ett nätmöte där man uppdateras på de senaste händelserna, eller en film eller tv-serie där man får tillfälle att glömma en kanske trist verklighet.

Och där ligger väl själva kärnan i det hela: vi är ofta någon annanstans i tanken, och ger oss inte tid att leva i det nu som omger oss. Ändå är det bara nuet vi har, vi vet inget om framtiden, vi kan inte påverka det förflutna, vi har bara nuet. Och det är nu vi lever, nu vi kan tala med varandra, nu vi kan vara nära eller långt från varandra.

Men så är livet, att vi inte alltid själva kan välja om vi ska vara för oss själva eller i gott sällskap. Vi kan söka sällskap, men finna ensamhet. Vi kan befinna oss i sällskap, men känna oss ensamma, t ex om vi inte blir lyssnade på som de vi är. Vi kan söka ensamhet, men finna att vi sitter fast i ett sällskap vi inte önskar ... Och det enda vi säkert vet, det är att vi alltid har oss själva med oss, och att vi gör bäst i att försöka trivas i vårt eget sällskap. För det vi söker, finner vi oftast hos oss själva, om vi bara ger oss själva tid att bara finnas till, så som vi är.