Till min glädje återfann jag för ett par veckor sedan en författare som jag inte läst på länge, Ulf Lundell. Jag hade blivit less på de alltför långa romaner, längre och längre för varje gång, som han producerade, och undrade för mig själv var för fel på att stryka och koncentrera texten mer.
Alltnog, hans Allt är i rörelse som kom 2011 tilltalar mig på flera sätt, inte bara genom att den har ett mer normalt format. Faktiskt skulle den ha kunnat vara lite längre ... i alla fall de delar som kändes intressanta för mig. Vissa partier om musik och grupper var inte så givande för just mig. Men det är förstås en smaksak.
Det jag framför allt gillade med boken var skildringarna av en man som lämnat den del av livet där allt är på topp och man är mitt i karriären. Red, som mannen heter, har lämnat sitt arbete som fotograf då han känner att han gjort sitt. Han är 60 år och lever ensam men har en flickvän som kommer till honom på hans gård i Skåne ibland. Jag är själv inte så gammal än, men känner igen känslan av att på något sätt få lämna över stafettpinnen till andra, att inse att man haft sina bästa arbetsår och att det inte finns någon större utveckling att vänta inom jobbet eller ens kanske i livet. Jag, som själv varit engagerad och på hugget, som velat utveckla både mig själv och andra, har fått inse att kraften börjar sina, att kroppen och knoppen gett sitt bästa och att livet och arbetslivet inte går uppåt längre, inte framåt - och inte heller nedåt, tänker jag - livet har planat ut, ambitioner får vila, och nu handlar det mer om att överleva än att utvecklas. Eller? Kanske är detta en övergående fas.
Låter det bittert och pessimistiskt att tänka att de "bästa" åren passerat? Det är inte meningen. Bitter är jag inte, och optimist är jag av födsel och ohejdad vana. Jag är bara realist, och att inse detta och finna min plats i detta nya nu är mycket bättre än att förblindad tro något annat. Insikten om detta har tagit tid, men att få denna insikt har lett till ett större lugn. Jag behöver inte bry mig så mycket om allt, andra får göra det.
Nu är förstås detta en sanning med modifikation. Detta med utvecklingens avstannande gäller för mig mest för arbetslivet, och även där kan ju kanske under ske. Privat tänker jag att mycket kan hända än, livet är inte slut och jag vill leva så att jag kan njuta av dagarna som kommer och går. De som finns omkring mig ger glädje, mening och sammanhang. Jag tänker också att jag, precis som alla andra, har en uppgift att fylla i livet länge än.
Detta att finnas till har väl lite olika mening under olika faser av livet. Och att ta del av Ulf Lundells beskrivningar av hur det är när livet på nåt sätt stannar av, det har känts oerhört skönt. Jag delar erfarenheter med honom - för även om det är Reds liv som beskrivs, är jag rätt säker på att det är Lundells tankar som framförs.
Det finns även andra delar av Lundells bok där jag känner igen mig. En aspekt är vilken relation man egentligen har, ska ha eller kan ha med syskon och andra släktingar (ens egna barn är undantagna detta resonemang), en annan är huvudpersonens vägande fram och tillbaka av fördelen med att leva ensam kontra att leva tillsammans med en partner. Lundells öppna tankar om vårt samhälles politiska förändring känns också uppfriskande och välgörande exakta, och han vågar tycka till om sakernas tillstånd på ett sätt som alltför ofta saknas i en idag s k politiskt korrekt värld. En del tycker kanske att tankarna och åsikterna som luftas mest låter som en gammal mans knarriga gnäll - själv tycker jag att det är viktigt att även sådana tankar får utrymme i vårt samhälle!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar