Jag såg en notis på MSN häromdagen om att vi aldrig är ensamma numera, och man frågar sig hur det påverkar oss att vi tillbringar allt mer tid i sociala medier. Säkert påverkar det oss att vi kan ha tät kontakt med både vänner, släktingar och o/bekanta på ett helt annat sätt idag jämfört med förr. Frågan är dock om vi verkligen därmed är mindre ensamma? Sociala medier leder till många men ofta ytliga kontakter, och jag är nog inte den enda som fått uppfattningen att många ändå känner sig rätt ensamma. Alla dessa ord, som jag själv för den delen också bidrar till, alla dessa ord på Facebook och bloggar för att bara nämna två exempel, är de tecken på ökad närhet eller ... ?
Jag kan själv känna mig ensam ibland, trots att jag på många sätt uppskattar lugn och ro och avskildhet. När livet är fullt, när det är mycket ljud och tankar flyger omkring en, då är det skönt att vara för sig själv och få tid att landa. Men det betyder förstås inte att jag, lika lite som de flesta andra, vill vara ensam jämt. Jag uppskattar enormt mycket att umgås och att samtala, gärna länge och nära. Tyvärr verkar goda samtal som umgängesform vara på utdöende, man har ofta bråttom till något annat, kanske till ett nätmöte där man uppdateras på de senaste händelserna, eller en film eller tv-serie där man får tillfälle att glömma en kanske trist verklighet.
Och där ligger väl själva kärnan i det hela: vi är ofta någon annanstans i tanken, och ger oss inte tid att leva i det nu som omger oss. Ändå är det bara nuet vi har, vi vet inget om framtiden, vi kan inte påverka det förflutna, vi har bara nuet. Och det är nu vi lever, nu vi kan tala med varandra, nu vi kan vara nära eller långt från varandra.
Men så är livet, att vi inte alltid själva kan välja om vi ska vara för oss själva eller i gott sällskap. Vi kan söka sällskap, men finna ensamhet. Vi kan befinna oss i sällskap, men känna oss ensamma, t ex om vi inte blir lyssnade på som de vi är. Vi kan söka ensamhet, men finna att vi sitter fast i ett sällskap vi inte önskar ... Och det enda vi säkert vet, det är att vi alltid har oss själva med oss, och att vi gör bäst i att försöka trivas i vårt eget sällskap. För det vi söker, finner vi oftast hos oss själva, om vi bara ger oss själva tid att bara finnas till, så som vi är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar