Det finns så många ord omkring oss. För mig är de numera mest av ondo. Dvs, inte orden i sig, utan överflödet av dem.
Häromdagen visades Informationsöverflödet på svt. Själv ser jag sällan på tv. Men detta program, som jag blev uppmärksammad på, innehöll en hel del intressant om människan och vår hjärna. Vi är t ex egentligen inte byggda för att göra mer än en sak samtidigt. Visst kan man "multitaska" en tid, eller ibland, men resultatet blir inte detsamma som om vi ägnar oss helhjärtat åt en sak. Detta är kanske självklart, men lätt att glömma bort i en tid då vi "ska" eller "vill" hinna med så mycket.
Orden som omger oss är en del av detta informationsöverflöd, och jag väljer att kalla det för ett ordöverflöd. Många vill tala, många använder oceaner av ord för att förklara och breda ut sig. Men hur många orkar lyssna? Det känns som att fler vill tala än lyssna, och med tal avser jag även skrift. Det skrivs mail och sms, man twittrar och bloggar, vi överöses av filmer och reklam med olika budskap. Det finns fler munnar och pennor, än det finns öron och ögon att ta emot det, anser jag. För i detta ordöverflöd verkar det vara viktigare att uttrycka sig, än att lyssna - eftersom vi svårligen kan ta emot allt som sänds. Så det blir den som ropar högst som hörs, kanske ...
Idag fick vi lyssna på ett föredrag om kunskap och bedömning på jobbet. Efter två timmar kände jag mig ungefär som en elev som inte orkar lyssna längre, och då var det ändå två timmar kvar (jo, vi fick en rast emellan!). Och jag undrar över de dokument och planeringar som lades fram som goda exempel. Även om de är förenklade versioner av Skolverkets kursplaner så är de väldigt ordrika. Och hur vällovligt syftet än känns, nämligen att eleverna ska veta vad de ska lära sig och vad de ska kunna för olika betyg, så betvivlar jag att dessa dokument leder till djupare kunskaper. Jag menar att dokumentationen främst skrivs för att föräldrar och andra vuxna ska kunna se att vi lärare vet vad vi gör. Jag tror inte att eleverna ens orkar försöka förstå dem. Och varför ska så mycket tid läggas på att producera text, så att det inte finns energi kvar att planera inspirerande undervisning?
Jag är själv mycket strukturerad och har tydliga planeringar, dock inte alltid nedskrivna. Det beror delvis på tidsbrist, delvis på att jag ibland låter undervisning växa fram i samklang med elevernas behov. Jag stannar upp när det behövs, eller låter en uppgift ta en annan riktning om det finns något intressantare än det jag först tänkte, att ta fasta på. Så får uppgifterna liv, hoppas jag.
Men detta arbetssätt, som alltid guidas av tydliga kunskapskrav och medvetenhet från min sida, det är visst inte gott nog. Vi lärare är inte betrodda, känns det som. Och det är bara ännu ett bevis på hur oprofessionella vi anses vara, när vi förväntas tiga och ta emot sådana direktiv från högre ort. Tänk om man (dvs de) nån gång kunde stanna upp och fundera på vad man gör, istället! Då kanske vi kan få en levande skola där inte bokstaven dödar allt intresse.
(Och jo, jag vet att jag nu också sällar mig till dem som använder många ord. För mig en ventil, som du väljer om du vill ta del av eller inte.)
Av en slump såg jag idag 2/12 en s k nyhet på Skolverkets sida. De har tydligen fått många frågor kring det jag ondgör mig över ovan, och glad blev jag! Samtidigt betänksam när jag tänker på all tid som lagts ner, all vånda jag hört i arbetsrummet när det gäller dessa planer, all kraft som offrats. Jo, visst kommer planeringarna fylla en funktion, men ändå ...
http://www.skolverket.se/forskola_och_skola/Grundskoleutbildning/2.3064/information-om-larares-planering-1.162252