Häromveckan blev jag lite betänksam när jag tog upp en diskussion i ett par klasser. Ämnet var hur levnadsvillkoren var förr, hur de är nu och hur man tror de kommer bli i framtiden. Eleverna skulle också fundera på vad som gav lycka under de olika perioderna.
Det kom upp många intressanta tankar och en hel del kunskap kring hur folk levde förr. Flera sa att man förr kanske var lycklig över att ha ett hem och mat på bordet. Familjen var det centrala, och överlevnad viktigast.
Men idag då? Det lades mycket fokus på materiella ting, mer än jag förväntat och hört förut från ungdomar. Några röster hördes om att prylar skulle få mindre betydelse i framtiden och att familjen åter skulle komma mer i fokus. Men överraskande var att så många såg det som lycka att köpa saker. Jag vet inte om det verkligen blivit skillnad på hur unga ser på lycka idag, jämfört med förr, eller om det var elevsammansättningen i just de här grupperna som gav utslag. Jag har annars ofta tyckt mig höra att elever genomskådat konsumtions- och underhållningssamhället mer än vad man kunnat befara, och visat sig vara både kritiska och medvetna.
Just ikväll blev jag själv glad över att höra en låt som avvek från gängse lätt underhållningsschlager i den svenska Melodifestivalen, nämligen Björn Ranelid och Sara Li med den fina låten Mirakel. Mycket bättre än jag väntat! Annorlunda kanske, men mycket, mycket bra, både melodi och text. Att alla kanske inte gillar den kan jag förstå, och att Ranelid ofta väcker känslor och uppståndelse vet vi. Hans böcker har jag på senare år tyckt har varit upprepningar av tidigare böcker. Men det här var nytt och kul!
lördag 18 februari 2012
Tid och råd
Så, för att anknyta till förra inlägget, vad finns det för vägar att gå? Hur gör man för att kunna jobba länge? Hur skapar man en bra balans genom hela livet, så att man fortfarande har lust och energi kvar att arbeta högre upp i åldrarna?
Ett bra förslag framfördes av Bodil Jönsson i DN häromdagen. Hon, som intresserat sig för hur vi använder vår tid och hur vi kan handskas med den, om hur vi och omvärlden förändras och som ser så klart på både teknikutveckling och människans behov (se t ex DN i somras), hon har ett förslag som innebär inrättande av s k "horisontråd" där man som äldre skulle kunna få rådgivning om vilka yrkesvägar som är möjliga att ta, om arbetet börjar kännas alltför tungt.
Idag saknas all sån rådgivning, om man inte är arbetslös. Att Arbetsförmedlingen prioriterar de arbetslösa är väl bra. Men vart vänder man sig om man har ett jobb där kanske såväl karriärvägar som möjlighet till lugnare arbetsuppgifter saknas? Om vänner och familj inte kan göra mer än att lyssna? Ett horisontråd skulle vara utmärkt! Bodil Jönsson borde bli äldreminister med fokus på arbetslivet, i alla regeringar oavsett partifärg!
Ett bra förslag framfördes av Bodil Jönsson i DN häromdagen. Hon, som intresserat sig för hur vi använder vår tid och hur vi kan handskas med den, om hur vi och omvärlden förändras och som ser så klart på både teknikutveckling och människans behov (se t ex DN i somras), hon har ett förslag som innebär inrättande av s k "horisontråd" där man som äldre skulle kunna få rådgivning om vilka yrkesvägar som är möjliga att ta, om arbetet börjar kännas alltför tungt.
Idag saknas all sån rådgivning, om man inte är arbetslös. Att Arbetsförmedlingen prioriterar de arbetslösa är väl bra. Men vart vänder man sig om man har ett jobb där kanske såväl karriärvägar som möjlighet till lugnare arbetsuppgifter saknas? Om vänner och familj inte kan göra mer än att lyssna? Ett horisontråd skulle vara utmärkt! Bodil Jönsson borde bli äldreminister med fokus på arbetslivet, i alla regeringar oavsett partifärg!
torsdag 16 februari 2012
Jobb och pension
Hur mycket och hur länge kan och vill vi egentligen abeta? Ja, frågan har förstås massor av svar, beroende på vilket yrke vi har och hur det har frestat på mentalt och/eller fysiskt.
När jag först hörde om Fredrik Reinfeldts förslag om en pensionsålder på 75 år tänkte jag "åh, så bra, då fixar han väl så att det blir fler nedtrappningsjobb för sådana som mig, som känner att ett stressigt jobb börjar ta på krafterna och gärna skulle jobba i ett annat tempo". Men riktigt så menade han ju inte ... nej, det handlade ju om att vi ska jobba längre för att få lika hög pension som dagens pensionärer. Nu vet jag inte om vi behöver det. Kanske ska vi vara nöjda om vi har så vi klarar oss, med mat för dagen och någonstans att bo. Men att som Reinfeldt tro att man vid 55 är beredd att ta studielån för att omskola sig känns väldigt utopiskt, och att tro att man blir mer attraktiv för att arbetsgivaren kan ha nytta av en i 20 år istället för 5-10, det tror jag inte heller på.
Visst är det synd att arbetsgivare inte vill ta tillvara på den erfarenhet och kompetens man har vid mogen ålder, och vågar pröva även ett äldre oprövat kort i en ny bransch. Som det är nu känns det rätt hopplöst att tro att man skulle kunna byta jobb efter 50 ... jag kan själv vara hur förändringsbenägen som helst, men arbetsgivare tror inte det. Jag förstår att man måste jobba ihop till sin egen pension (själv tillhör jag tyvärr en årskull som betalar till både mig själv och till dagens pensionärer ...) men det vi behöver göra är att anpassa arbetsmarknaden så att fler känner att de orkar jobba länge. De slimmade arbetsorganisationer vi har idag, där färre ska göra mer, det tar så mycket kraft och ger så lite möjligheter att må bra även på jobbet.
Som av en händelse har DN haft en del intervjuer med personer som jobbar trots hög ålder. Och det är ju bra ... men de intervjuade hade ofta konstnärliga yrken, och/eller jobbade inte heltid. Jag föreställer mig att det gör väsentlig skillnad om man känner att man sysslar med något kreativt och givande, samt själv styr över hur mycket man arbetar. Om jag fick göra det, skulle jag också kunna jobba länge till. För att vara sysslolös är inte heller alltid ett paradis. Lagom jobb och lagom fritid, det är väl idealet!
När jag först hörde om Fredrik Reinfeldts förslag om en pensionsålder på 75 år tänkte jag "åh, så bra, då fixar han väl så att det blir fler nedtrappningsjobb för sådana som mig, som känner att ett stressigt jobb börjar ta på krafterna och gärna skulle jobba i ett annat tempo". Men riktigt så menade han ju inte ... nej, det handlade ju om att vi ska jobba längre för att få lika hög pension som dagens pensionärer. Nu vet jag inte om vi behöver det. Kanske ska vi vara nöjda om vi har så vi klarar oss, med mat för dagen och någonstans att bo. Men att som Reinfeldt tro att man vid 55 är beredd att ta studielån för att omskola sig känns väldigt utopiskt, och att tro att man blir mer attraktiv för att arbetsgivaren kan ha nytta av en i 20 år istället för 5-10, det tror jag inte heller på.
Visst är det synd att arbetsgivare inte vill ta tillvara på den erfarenhet och kompetens man har vid mogen ålder, och vågar pröva även ett äldre oprövat kort i en ny bransch. Som det är nu känns det rätt hopplöst att tro att man skulle kunna byta jobb efter 50 ... jag kan själv vara hur förändringsbenägen som helst, men arbetsgivare tror inte det. Jag förstår att man måste jobba ihop till sin egen pension (själv tillhör jag tyvärr en årskull som betalar till både mig själv och till dagens pensionärer ...) men det vi behöver göra är att anpassa arbetsmarknaden så att fler känner att de orkar jobba länge. De slimmade arbetsorganisationer vi har idag, där färre ska göra mer, det tar så mycket kraft och ger så lite möjligheter att må bra även på jobbet.
Som av en händelse har DN haft en del intervjuer med personer som jobbar trots hög ålder. Och det är ju bra ... men de intervjuade hade ofta konstnärliga yrken, och/eller jobbade inte heltid. Jag föreställer mig att det gör väsentlig skillnad om man känner att man sysslar med något kreativt och givande, samt själv styr över hur mycket man arbetar. Om jag fick göra det, skulle jag också kunna jobba länge till. För att vara sysslolös är inte heller alltid ett paradis. Lagom jobb och lagom fritid, det är väl idealet!
söndag 5 februari 2012
Penna eller dator? Både och!
Jag tycker det är märkligt när frågor hårdras in absurdum. I veckan var det ett reportage i DN från Sollentuna, där man använder datorer och läsplattor i stor utsträckning. En rektor uttalade sig och berättade att barnen där lär sig skriva och läsa via dator, och sa att man i princip slängt alla läromedel eftersom man inte skulle läsa läroböckerna sida för sida. Dagen efter rasade Jan Björklund och tyckte att alla måste lära sig skriva för hand först. Och nu pågår en insamling för att ge honom en läsplatta ...
Vad jag inte förstår är detta drastiska sätt att se på saken, så att båda sidor får det att låta som att man antingen ska ha det ena eller det andra. För mig är det självklart att se såväl penna som dator som utmärkta hjälpmedel. Jag vet att de lär barnen även på skolorna i Sollentuna att skriva för hand, men kanske efter att barnen lärt sig bokstäverna via datorn. Om det fungerar bra, så varför inte?
Jag vet också att elever lätt distraheras av att ha hela internet plus spel tillgängliga när de ska göra skoluppgifter på datorn. De måste lära sig att handskas med hjälpmedlet dator på rätt sätt för att nå kunskapsframgångar, så klart. Men min erfarenhet säger mig att för en del barn kan det fram tills de kan det, vara bättre att skriva för hand, eftersom de då lättare kan fokusera på uppgiften. Det var en upptäckt som förvånade mig lite, eftersom vi lätt tror att datorer löser alla skrivproblem.
Ett argument som använts i debatten är att vi måste rusta eleverna för framtiden genom att använda datorer. Men hallå, datorerna tillhör nutiden! De är redan här! Ungdomar är datavana redan idag, faktiskt! Att de är duktiga på sociala media och spel via nätet, men kanske inte är så hemmastadda i ordbehandling, källkritik på nätet etc är skolans uppgift att åtgärda.
Sen är det nog så, att vi under överskådlig framtid ändå får finna oss i att prov och tentor skrivs för hand, och att en stor del av kurslitteratur på högskolor finns mest i fysisk form. Jag tvivlar på att alla de böckerna kommer finnas som e-böcker och liknande. Den framtiden kommer dagens elever också att möta, om de studerar vidare.
Vi har idag förmånen att kunna använda fler medel och media än förr i tiden. De kompletterar varandra och kommer säkert finnas jämsides under lång tid framöver. Det som skrämmer mig lite är när man förväxlar medel med mål. Datorn är i sig inget mål, utan ett medel för att nå mål eller kunskapskrav. Teknik i alla ära, men det är innehållet som räknas. Kunskapen och förmågan att handskas med all information som vi idag kan ta del av är det viktigaste och det som vi måste utbilda våra barn och ungdomar i.
Vad jag inte förstår är detta drastiska sätt att se på saken, så att båda sidor får det att låta som att man antingen ska ha det ena eller det andra. För mig är det självklart att se såväl penna som dator som utmärkta hjälpmedel. Jag vet att de lär barnen även på skolorna i Sollentuna att skriva för hand, men kanske efter att barnen lärt sig bokstäverna via datorn. Om det fungerar bra, så varför inte?
Jag vet också att elever lätt distraheras av att ha hela internet plus spel tillgängliga när de ska göra skoluppgifter på datorn. De måste lära sig att handskas med hjälpmedlet dator på rätt sätt för att nå kunskapsframgångar, så klart. Men min erfarenhet säger mig att för en del barn kan det fram tills de kan det, vara bättre att skriva för hand, eftersom de då lättare kan fokusera på uppgiften. Det var en upptäckt som förvånade mig lite, eftersom vi lätt tror att datorer löser alla skrivproblem.
Ett argument som använts i debatten är att vi måste rusta eleverna för framtiden genom att använda datorer. Men hallå, datorerna tillhör nutiden! De är redan här! Ungdomar är datavana redan idag, faktiskt! Att de är duktiga på sociala media och spel via nätet, men kanske inte är så hemmastadda i ordbehandling, källkritik på nätet etc är skolans uppgift att åtgärda.
Sen är det nog så, att vi under överskådlig framtid ändå får finna oss i att prov och tentor skrivs för hand, och att en stor del av kurslitteratur på högskolor finns mest i fysisk form. Jag tvivlar på att alla de böckerna kommer finnas som e-böcker och liknande. Den framtiden kommer dagens elever också att möta, om de studerar vidare.
Vi har idag förmånen att kunna använda fler medel och media än förr i tiden. De kompletterar varandra och kommer säkert finnas jämsides under lång tid framöver. Det som skrämmer mig lite är när man förväxlar medel med mål. Datorn är i sig inget mål, utan ett medel för att nå mål eller kunskapskrav. Teknik i alla ära, men det är innehållet som räknas. Kunskapen och förmågan att handskas med all information som vi idag kan ta del av är det viktigaste och det som vi måste utbilda våra barn och ungdomar i.
lördag 4 februari 2012
Lycka
Ibland blir jag så trött på alla mål och kunskapskrav i skolan, allt tal om framgång och effektivisering i samhället, allt fokus på välstånd och ekonomi. Vi upptas så mycket av detta i våra jobb och i media. Man måste ligga på topp för att lyckas, man ska ha höga betyg för att komma in på "rätt" skola, man ska sträva efter välbetalda jobb, familj, hus, möjlighet att resa all världen runt.
Men samtidigt vet vi nog alla, innerst inne, att det inte är där lyckan och glädjen finns. Häromdagen satt jag bredvid två tjejer på bussen, som hade så roligt åt något och som kommit in i den fas där man skrattar bara man tittar på varann. Det bubblade i dem, jag vet inte varför, men de brast ständigt ut i nya skrattattacker. Och jag tänkte att det var länge sedan jag själv skrattade så, alltför länge sedan.
En kompis gläder sig åt sitt lilla barns tittutlek, någon blir glad för ett vänligt ord ... det är där vi hittar det väsentliga i livet, inte i pengar och framgång.
Jag tror inte på konspirationsteorier, men nog är det lite märkligt att framgång och pengar så ofta betonas som det som ger lycka, i t ex media men även i politik, samhälle och skola. Och nog är det märkligt, att vi ska stressas att, medan vi ännu är yrkesverksamma, oroa oss för pensionen och tänka att vi måste jobba länge och mycket för att kunna ha god ekonomi när vi blir gamla. Men det gäller ju också att leva innan dess ... och då menar jag leva, på alla sätt.
Såklart är det arbetsgivares dröm att hålla folket dresserat till att jobba så mycket som möjligt. Kanske ser föräldrar betoningen på skolframgångar som ett sätt att veta vad barnen håller på med och styra deras liv. Hela statsmakten bygger väl på att vi alla, varje individ, på något sätt deltar. Skatter och avgifter behövs för att hålla samhället igång. Men hur mycket behöver vi?
Själv njuter jag hellre av en skön vinterpromenad än av en ny smartphone. Jag behöver, som alla andra, tak över huvudet och mat i magen. Men allt annat som är viktigt i livet finns inom mig och i gemenskapen med andra.
Men samtidigt vet vi nog alla, innerst inne, att det inte är där lyckan och glädjen finns. Häromdagen satt jag bredvid två tjejer på bussen, som hade så roligt åt något och som kommit in i den fas där man skrattar bara man tittar på varann. Det bubblade i dem, jag vet inte varför, men de brast ständigt ut i nya skrattattacker. Och jag tänkte att det var länge sedan jag själv skrattade så, alltför länge sedan.
En kompis gläder sig åt sitt lilla barns tittutlek, någon blir glad för ett vänligt ord ... det är där vi hittar det väsentliga i livet, inte i pengar och framgång.
Jag tror inte på konspirationsteorier, men nog är det lite märkligt att framgång och pengar så ofta betonas som det som ger lycka, i t ex media men även i politik, samhälle och skola. Och nog är det märkligt, att vi ska stressas att, medan vi ännu är yrkesverksamma, oroa oss för pensionen och tänka att vi måste jobba länge och mycket för att kunna ha god ekonomi när vi blir gamla. Men det gäller ju också att leva innan dess ... och då menar jag leva, på alla sätt.
Såklart är det arbetsgivares dröm att hålla folket dresserat till att jobba så mycket som möjligt. Kanske ser föräldrar betoningen på skolframgångar som ett sätt att veta vad barnen håller på med och styra deras liv. Hela statsmakten bygger väl på att vi alla, varje individ, på något sätt deltar. Skatter och avgifter behövs för att hålla samhället igång. Men hur mycket behöver vi?
Själv njuter jag hellre av en skön vinterpromenad än av en ny smartphone. Jag behöver, som alla andra, tak över huvudet och mat i magen. Men allt annat som är viktigt i livet finns inom mig och i gemenskapen med andra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)