Monica och kungen

Två kulturupplevelser har kantat min väg de senaste veckorna, två sceniska framföranden med både likheter och skillnader.

Först var det Monica Z, denna fantastiska film med toner av 60-tal i både bild, musik, design och persongalleri. En riktig nostalgitripp för oss som var med då! Må vara att jag var liten då, men musiken och personerna har levt kvar länge och designen känns hemtam.

Men filmen är inte bara detta. Det som framför allt fångade mig, och jag tror resten av den fulltaliga salongen, var baksidan av framgångssagan. Vad är framgång värt, om man inte är lycklig och älskad? Det var ett högt pris Monica fick betala för att nå sina mål, och även om filmen slutar i lycka (med en i sig ovanligt fånig och konstig scen som jag helst vill glömma) så vet vi att livet inte var slut där. Livet är inte slut när vi står på topp, det fortsätter med toppar och dalar. Filmen bör ses för sin smärta och svärta, sin underbara musik och härliga skådespelarprestationer, sin glättiga, ljusa ton i glada, tidstypiska, men också allmängiltiga scener, och för sin värme i personporträtten.

Förra veckan följde jag en helt annan person i en helt annan tid och i ett annat format, nämligen den "äkta" scenen teater. Sven Wollter spelade med enastående inlevelse och närhet till karaktären en åldrad Kung Lear, omgiven av döttrar, familj och vänner. Narren som gjorde spratt och kom med visa ord, och "dåren" som den äkta sonen till vännen Gloucester förvandlade sig till, eftersom den som är på botten inte kan sjunka lägre och det gav honom möjlighet att nära följa och rätta till missförhållanden, dessa båda förde in humor och värme i en skildring som precis som filmen Monica Z visade en av framgångens baksidor. I detta fall den tid som kommer efter maktens tid, den tid då det visar sig vem som är en sann vän eller dotter, och vem som är förblindad av pengar och ställning.

Som gammal vill Lear lämna sitt rike till döttrarna, men de som mest betygade honom sin kärlek svek honom och tog ifrån honom hans värdighet. Endast den dotter som inte broderade ut sin kärlek till honom i vackra ord, visade sig i handling älska och vörda honom. Och det vet vi ju, att orden i sig inte betyder något. Det är i våra handlingar som vi visar vilka vi är.

Det är fantastiskt att en fyrahundra år gammal pjäs fortfarande känns så aktuell. Samtidigt är det helt naturligt, för vi människor är oss lika, med samma behov och längtan. Vi söker kärlek, vänskap och gemenskap. Vi vill ha uppskattning och bekräftelse. Och det är när vi uppskattar varandra för dem vi är, inte för det vi gör eller har, som vi visar äkta kärlek och vänskap.

Knausgårds vardag - och min

I ett år har jag läst Knausgårds Min kamp. Del 6 som är tjock som en bibel ligger nu på mitt bröst om kvällarna, lika fascinerande som de tidigare fem delarna, om än med fler långa utläggningar om t ex litteraturens roll, vilka gör läsningen långsammare. Jag läser med penna i handen för att markera och kunna återkomma.

Knausgård är 12 år yngre än jag, och man. Ändå känner jag så väl igen hans tankar, han är som jag. Han förklarar själv varför i denna del, för när han går in på djupet av sitt hjärta och sina känslor, sina tankar och sitt förnuft, kommer han fram till just detta att vi är lika och desamma, alla människor. Inte nytt kanske, men något vi alltför ofta glömmer bort. Behovet av att strukturera vår värld och därför kategorisera och skapa grupper av vi och dom, att se andras kön, etnicitet, ålder eller kultur (för att nämna blott några exempel) som något av vikt, leder också till att människan inom oss alltför lätt göms och glöms.

Något som fascinerar mig är hur Knausgård berättar, så att det blir spännande att följa hans text, utan annan dramaturgi än den som livet ger. Han följer inga dramatiska kurvor och upphäver de berättarknep man vanligtvis använder. I hans text finns alltså synbarligen inget påhittat eller scener som läggs till för att skapa spänning eller nya dimensioner, även om han förstås varit tvungen att återskapa dialoger och scener ur minnet. Han beskriver och gestaltar helt enkelt sitt liv, med djupdykningar in i tankevärlden som inte känns tillrättalagda utan bara öppna och nakna. Så är det också ett hans största dilemman i denna del, öppenheten och att han har skrivit saker som kan såra och som gör andra upprörda. Har han rätt till detta? frågar han sig. Och svaret som återkommer är att det är sitt liv som han skildrar, och han har rätt till sitt eget liv.

När han och vi andra skriver så gör vi förstås ändå ett val. Varje händelse och sekund skildras inte - men hos Knausgård kan det verka så. Han beskriver minutiöst vardagen så som den ser ut hemma hos honom. Varje steg med barnen, varje cigarett och kaffekopp, varje fläck på golvet och klädesplagg i högar skildras. Vardagen är en stor del av våra liv, och rätt många dagar bär inte på så mycket mer spänning än om man ska hinna till jobbet, säga rätt saker i rätt tid, eller komma ihåg att köpa smör. I vardagen ser vi livet, det gemensamma som vi alla lever. Knausgård är med i nuet, han skildrar en slags mindfulness men ändå inte, för ofta är han någon annanstans i tankarna, så som vi väl alla ofta är. Att stanna upp och inse att vardagen är det liv vi lever, och vi bara har ett här och nu, är min egen reflektion kring detta.

Visst är det ändå fiktion som Knausgård skriver, för så fort vi sätter pennan till papperet eller trycker på datorns tangenter så väljer vi vad vi ska skriva, och hur vi ska framställa det. Men Knausgård skriver på ett för mig nytt sätt, så nära, öppet och tätt inpå det som upplevs som helt igenom hans egna tankar och upplevelser, och det är oavlåtligt fascinerande, kanske inte minst för mig som läst så mycket fiktion fram till för några år sedan, som förlorat mig i så många världar och personer, levt så många olika liv - tills jag kände att jag läst allt, det fanns inga nya intriger, inga intressanta berättelser eller personer som jag inte redan träffat och läst om.

Haruki Murakami blev då en räddning med sin magiska realism, annorlunda och fantasieggande, och jag läste i ett par år nästan enbart hans verk. Och så kom Knausgård, och öppnade dörren till vardagliga händelser som jag själv kunde minnas eller känna igen, skildrade på ett annorlunda och nära sätt, med ett mod och en öppenhet som förbluffar. Livet är ju oftast bara en lång rad vardagar som vi kan leva i öppenhet och närhet om vi vill, eller avskärmade och stängda för såväl det svåra som det vackra, när så krävs. Vi väljer själva.

Poeten Stig Johansson skrev för många år sedan: "Alla dess dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet." Ja, vardagen är livet, men livet rymmer mer än grå tristess. Vi kan finna skönhet och närhet, om vi vill, om inte annat så genom en författare som vågar komma nära oss.

App, app, app!

Som liten lärde jag mig några olika räkneramsor, ni vet sådana där som man använder för att utse "den som är". "Ole dole doff "är kanske fortfarande gångbar, om nu barn fortfarande leker lekar som kull, burken och annat. Men det hoppas jag de gör! Just den ramsan ledde också till ett särskilt verb som mina barn använde, "att ola", dvs att räkna eller läsa ramsan. Jag vet inte om ordet ola spred sig, men jag tycker det är ett utmärkt exempel på hur språket lever och ständigt nyskapas, inte minst när det finns språkluckor som behöver fyllas igen.

Men det är egentligen en annan ramsa som runnit upp i mitt huvud de senaste dagarna, föranlett av de otaliga annonser och informationskanaler som ropar ut att man ska skaffa den eller den appen. "App, lapp, sa att du slapp" brukade vi räkna när jag var liten (är lite osäker på om detta bara är slutet av ramsan, men detta är vad jag minns). Och "app, lapp sa att jag slapp" känner jag inför bombardemanget av appar, och annat, som vill ta vår uppmärksamhet och visserligen hjälpa oss med allt möjligt, men samtidigt undrar jag hur vettigt det är med ständig teknikutveckling av detta slag. Det finns väl andra och större problem i världen?

Vi har också en verklighet utanför våra vanliga fönster (alltså inte fönstren mot den stora cybervärlden), med höstvackra träd och susande vind, som jag tror är mycket mer välgörande för alla människor, än otaliga tidsbesparande digitala skärmverktyg. Och så länge jag har tankeförmåga kvar vill jag hellre lägga mer tid på att själv fixa och klara vardagen, än att appa och zappa mig fram genom livet.

Dessutom, vi har klarat oss utmärkt i flera tusen år utan appar. Väl medveten om att vi lever i en annan tid säger jag ändå: app, lapp, glad att jag slapp (skaffa appar - för det gör jag inte, än så länge i alla fall!).

Mässa för böcker och läsning

Bok- och biblioteksmässa ... det räcker med de orden för att få mig att börja drömma om att åka dit. Ändå dröjde det ända till i år innan jag kom iväg till denna mässa i Göteborg. Det var en mångsidig, stimulerande och omväxlande upplevelse!

För mig var det inte de olika mässtånden med sin under eftermiddagen växande trängsel som lockade. Där kunde man visserligen göra fynd och botanisera bland all slags litteratur som man kanske inte ens visste fanns, men min bokhunger och samlarlust är inte som förr. Jag vill inte fylla på mina bokhyllor, utan snarare rensa ut så att jag bara behåller de mest värdefulla böckerna. E-böcker är praktiskt, och pocketböcker billiga. Och så finns ju bibliotek!

Nej, det var seminarier och öppna debatter som lockade mig mest, samt att befinna mig i en värld full av kultur och litteratur, med bokintresserade, öppna, spännande människor som ville tala om och dela med sig av det fantastiska som finns i ordet och språket.

Lärorikt och med massor av möjligheter att lyssna på intressanta författare och journalister var det inte minst i DN:s monter, där ett digert program avverkades och där jag flera gånger blev stående för att lyssna, mellan de seminarier som jag valt ut i förväg. Seminarier som handlade om läsning, om hur vi ska stimulera intresset för läsning och öka läsförståelsen främst bland unga, och om den litteraturutredning som presenterades dessa dagar. Intressant och med många kloka ord, men det väckte också frågor och tankar hos mig.

Ja, pojkar läser inte så mycket konstaterades det. Jo, vi vet det. Men hur ska man handskas med det, frågar jag mig? Ett svar kom Petter med, rapparen som just kommit med en bok, och som själv började läsa på allvar först i vuxen ålder. Hans förslag är att man går via rap och musik - bra! Vi måste finna fler ingångar till läsning. Men Petter är också ett exempel på att det aldrig är för sent att ta sig in i böckernas värld.

Det talades också mycket om att man ska väcka lust till läsning och böcker. Men måste man ha lust att läsa, för att göra det? Vi bokälskare kanske tänker att alla ska känna samma glädje i orden, men jag är inte säker på att det är rätt utgångspunkt. Varför vill vi att läsförståelsen ska öka? Det är väl för att alla bättre ska kunna tillgodogöra sig text, och förstå vad de läser? Ett slags demokratiuppdrag, så att säga. Utan den kunskapen är det lättare att bli lurad både som konsument och väljare, svårare att utbilda sig och sköta ett arbete som innebär textkontakt, besvärligare att förstå omvärlden. Då undrar jag, om det inte räcker att säga att man ska och behöver träna sin läsförståelse, och att man tränar de olika lästekniker som finns, med frågeställningar, diskussioner och samtal om texter, precis som man tränar löpning för att få god kondition, eller borstar tänderna för att behålla sitt leende och sin tuggförmåga. Varför fokusera på att det ska vara lustfyllt?

När jag diskuterar texter med elever undviker jag värderande ord, och recensioner är förbjudna, eftersom jag anser att sådana omdömen lätt döljer själva texten och sätter gränser för textförståelsen. Det spelar ingen roll om man gillar texten eller inte, man kan och ska prata om den och lära sig att förstå den bättre oavsett hur bra eller dålig den är! Jag njuter av att se elever försvinna in i texter och fastna i en annan värld, men det är inte det läsundervisningen handlar om. Den handlar om att bättre förstå och tolka budskap, språk och de handlingar och personer som beskrivs. Om det sen upplevs som kul och lustfyllt att läsa så är det förstås en bonus, men det kan väl inte vara målet? Målet måste vara att kunna tillgodogöra sig en texts olika dimensioner och nå bra eller mycket god läsförståelse, trots att det kan upplevas som lika jobbigt som ett maratonlopp (eller jobbigare, beroende på vem du frågar!).