I ett år har jag läst Knausgårds Min kamp. Del 6 som är tjock som en bibel ligger nu på mitt bröst om kvällarna, lika fascinerande som de tidigare fem delarna, om än med fler långa utläggningar om t ex litteraturens roll, vilka gör läsningen långsammare. Jag läser med penna i handen för att markera och kunna återkomma.
Knausgård är 12 år yngre än jag, och man. Ändå känner jag så väl igen hans tankar, han är som jag. Han förklarar själv varför i denna del, för när han går in på djupet av sitt hjärta och sina känslor, sina tankar och sitt förnuft, kommer han fram till just detta att vi är lika och desamma, alla människor. Inte nytt kanske, men något vi alltför ofta glömmer bort. Behovet av att strukturera vår värld och därför kategorisera och skapa grupper av vi och dom, att se andras kön, etnicitet, ålder eller kultur (för att nämna blott några exempel) som något av vikt, leder också till att människan inom oss alltför lätt göms och glöms.
Något som fascinerar mig är hur Knausgård berättar, så att det blir spännande att följa hans text, utan annan dramaturgi än den som livet ger. Han följer inga dramatiska kurvor och upphäver de berättarknep man vanligtvis använder. I hans text finns alltså synbarligen inget påhittat eller scener som läggs till för att skapa spänning eller nya dimensioner, även om han förstås varit tvungen att återskapa dialoger och scener ur minnet. Han beskriver och gestaltar helt enkelt sitt liv, med djupdykningar in i tankevärlden som inte känns tillrättalagda utan bara öppna och nakna. Så är det också ett hans största dilemman i denna del, öppenheten och att han har skrivit saker som kan såra och som gör andra upprörda. Har han rätt till detta? frågar han sig. Och svaret som återkommer är att det är sitt liv som han skildrar, och han har rätt till sitt eget liv.
När han och vi andra skriver så gör vi förstås ändå ett val. Varje händelse och sekund skildras inte - men hos Knausgård kan det verka så. Han beskriver minutiöst vardagen så som den ser ut hemma hos honom. Varje steg med barnen, varje cigarett och kaffekopp, varje fläck på golvet och klädesplagg i högar skildras. Vardagen är en stor del av våra liv, och rätt många dagar bär inte på så mycket mer spänning än om man ska hinna till jobbet, säga rätt saker i rätt tid, eller komma ihåg att köpa smör. I vardagen ser vi livet, det gemensamma som vi alla lever. Knausgård är med i nuet, han skildrar en slags mindfulness men ändå inte, för ofta är han någon annanstans i tankarna, så som vi väl alla ofta är. Att stanna upp och inse att vardagen är det liv vi lever, och vi bara har ett här och nu, är min egen reflektion kring detta.
Visst är det ändå fiktion som Knausgård skriver, för så fort vi sätter pennan till papperet eller trycker på datorns tangenter så väljer vi vad vi ska skriva, och hur vi ska framställa det. Men Knausgård skriver på ett för mig nytt sätt, så nära, öppet och tätt inpå det som upplevs som helt igenom hans egna tankar och upplevelser, och det är oavlåtligt fascinerande, kanske inte minst för mig som läst så mycket fiktion fram till för några år sedan, som förlorat mig i så många världar och personer, levt så många olika liv - tills jag kände att jag läst allt, det fanns inga nya intriger, inga intressanta berättelser eller personer som jag inte redan träffat och läst om.
Haruki Murakami blev då en räddning med sin magiska realism, annorlunda och fantasieggande, och jag läste i ett par år nästan enbart hans verk. Och så kom Knausgård, och öppnade dörren till vardagliga händelser som jag själv kunde minnas eller känna igen, skildrade på ett annorlunda och nära sätt, med ett mod och en öppenhet som förbluffar. Livet är ju oftast bara en lång rad vardagar som vi kan leva i öppenhet och närhet om vi vill, eller avskärmade och stängda för såväl det svåra som det vackra, när så krävs. Vi väljer själva.
Poeten Stig Johansson skrev för många år sedan: "Alla dess dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet." Ja, vardagen är livet, men livet rymmer mer än grå tristess. Vi kan finna skönhet och närhet, om vi vill, om inte annat så genom en författare som vågar komma nära oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar