Orden

Vad skulle livet vara utan orden? Orden som kan uttrycka våra tankar, våra känslor, orden som kan trösta, hjälpa, stötta ... ord kan också stjälpa och såra förstås, men de orden vill jag bortse från just nu.
   Jag tänker på alla låtar som innehåller livserfarenheter och klokskap att dela, dikter där man kommer nära, texter som ger perspektiv. Att få dela tankar med andra gör att man blir mindre ensam, man känner en gemenskap och blir starkare av att veta att andra känt och tänkt lika som en själv.
    I samtalen kan tankar växa och utvecklas och jag förstår bättre både hur jag själv och andra tänker. Det ger nya dimensioner åt livet. Leve orden! Må ni alltid få växa och ge styrka!

Jaget och de andra

Det är viktigt för alla att hitta sin egen botten, den punkt där man har sin trygghet och sitt "själv". Denna botten har vi med oss och vi hittar den inom oss. Men samtidigt definieras denna botten och vår identitet i vårt förhållande till andra. Ingen människa är en ö, vi är ständigt beroende av andra. Vi kan välja hur nära vi vill komma, vi kan välja ståndpunkt, men allt vi gör är satt i relation till andra, oavsett om vi vill det eller inte.
   Genom livet kommer olika faser och förändringar då vi tvingas omvärdera och söka vårt jag på nytt. Jaget kan vara mer eller mindre synligt, och vi kan ibland ha lätt att glömma detta jag och låta oss påverkas av andra. En del tränger sig på, någon söker vi själva, några kanske vill bestämma över oss och påverka oss, åter andra har inga avsikter men får oss ändå att fundera över "vem är jag?"
   Det är lätt att förledas, att smickras, att känna längtan efter närhet. Närhet som är äkta och sann ska vi ta emot. Men den är en sällsynt gåva. De stunder den fattas oss, måste vi ständigt påminna oss att gå tillbaka till vårt eget jag, och inte genast eller alltför lättvindigt söka det någon annanstans än inom oss själva.
   Ändå, att få spegla sin tanke och känsla i den andre gör inte bara livet dubbelt så rikt, nej det gör livet mångdubbelt rikare, som när en spegel speglas i en annan, och det blir en lång rad av speglar, så att vi kan få en känsla av att leva i flera dimensioner.
   Att leva i närhet med andra gör livet rikare, men innan den närheten kan finnas är det inom sig själv man måste finna en botten att stå på, en grund för livet att leva i.

Tiden

Många säger att tiden går så fort, och det gör den på sätt och vis. Men sen jag började omvärdera mitt liv för 3 år sedan känner jag ofta att tiden segar sig fram. På något sätt är varje dag och varje vecka så fyllda av en inre process, så jag kan tänka tillbaka och tänka: var det i morse det hände? Var det för en vecka sen som ...?, och jag utvecklas hela tiden. Möten med andra, och framför allt deras tankar, bidrar till nya insikter, samtidigt som mina egna tankar utvecklas och går på nya vägar.

   Tiden går fort, men genom att låta nuet få betydelse kan jag uppleva det mer. Svårt att förklara, men jag känner att ibland blir minuterna så värdefulla, dagarna så fulla av eftertanke, att tiden känns längre. Tiden går fort när man har roligt, sägs det, och så är det ... men genom att stanna upp och reflektera lite över vad som händer känner jag som att tiden stannar upp lite i alla fall ... genom att vara i nuet och inte bekymra mig om framtiden får livet en tyngd.

   Å andra sidan kan jag fundera på om det är någon slags tomhet som gör att tiden känns gå så långsamt. En väntan och kanske längtan efter något mer, är det det som gör att dagar och veckor verkar gå så sakta - i analogi med att tiden går fort när man har roligt och alltså långsamt när man har tråkigt?

   Jag har ett eget uttryck för hur jag vill uppfatta tiden. Vanligast är väl att säga att tiden går. Jag har också hört de som vill se det som att tiden kommer. Men jag menar att tiden är. Den varken kommer eller går, den bara är, och vi kan inte påverka den, bara leva i den. Tiden är.