Detta med att ha ett eget rum, fysiskt eller mentalt, är säkert viktigt för alla. Själv har jag nog alltid sett till att ha lite "egen" tid, och självklart förstår jag att även andra har sådana behov. Virginia Wolf skrev t ex boken "Ett eget rum", som handlar om just det. Och i somras hamnade jag vid ett radioprogram där bl a Märta Tikkanen diskuterade behovet av att finna tid och rum för skrivande.
Jag kan inte säga att jag saknat ett eget rum, även om jag ibland känt att jag ville få mer tid att skriva och fundera. Men åren med familj, de underbara småbarns-och tonårsåren, de var så fulla av annan glädje att jag inte saknade något. Jag trivdes med livet som det var!
Nu är jag i en annan fas, då jag har mer tid till att fundera och även till att skriva ner en del tankar. Det är ett rätt så lugnt liv, i alla fall under lediga dagar. Idag lördag gick jag också en lång skön promenad i värme och sol. Det var en härlig promenad som gav ro och frid. Sådana här stunder blir än mer värdefulla för mig under arbetsveckor då jag omges av många människor och av mycket prat och ord.
Och kanske är det så vist ordnat, att just när vi blir äldre och inte har samma kraft och energi, då får vi mer lugn omkring oss, mer tid till att fundera över hur vi levt och hur livet är. Och livet är en spännande resa! Kanske finns det också någon mening med att jag nu en tid får leva i större ensamhet än jag egentligen vill. Men var sak har sin tid, och "när det är tid att vänta, finns inget annat att göra" som Murakami så träffande skriver i Fågeln som vrider upp världen.
lördag 27 augusti 2011
fredag 26 augusti 2011
Vardagsliv I
Nu har jobbet kommit igång på allvar! En skola utan elever är tom på något vis, det är ju för deras skull vi är där. Men nu är det liv och rörelse om dagarna, och tiden för mig själv blir mer sparsam även kvällstid. Särskilt så här i början av terminen är det många planeringar som ska göras och grupper som ska komma igång med sitt arbete. Och även om man jobbat i flera år så måste man göra nya planeringar, anpassade efter alla olika elever och klasser och kursplaner.
Visst är det bra att ha ett jobb som man trivs med och att finner glädje i. Det finns mycket i mitt jobb som är roligt! Ibland är det tungt, men om man lyckas lösa problemen känns det dubbelt så bra sen. Det tryck som jag haft i huvudet i mer än tre år påverkar mig än, men känns hanterbart vissa dagar och kanske kommer det lätta ännu mer framöver, om jag finner fler "verktyg" till avslappning.
Men mitt liv är inte bara jobbet. Jag ser mig inte i första hand som lärare, utan som människa. Och jag måste se till att avsätta tid för mig själv, tid då jag kan vara bara mig själv. Den tiden använder jag för reflektion och lite skrivande, men också till meditation med hjälp av de väldigt bra guidade meditationer som jag fått och som jag brukar lyssna på flera gånger i veckan. Det är också skönt med den morgonpromenad som jag tar till jobbet istället för att åka buss sista biten. Och idag fick vi njuta av sensommarvärme som kom under dagen och som visst ska bestå imorgon när det är lördag och ledigt. Det ser jag fram emot!
Visst är det bra att ha ett jobb som man trivs med och att finner glädje i. Det finns mycket i mitt jobb som är roligt! Ibland är det tungt, men om man lyckas lösa problemen känns det dubbelt så bra sen. Det tryck som jag haft i huvudet i mer än tre år påverkar mig än, men känns hanterbart vissa dagar och kanske kommer det lätta ännu mer framöver, om jag finner fler "verktyg" till avslappning.
Men mitt liv är inte bara jobbet. Jag ser mig inte i första hand som lärare, utan som människa. Och jag måste se till att avsätta tid för mig själv, tid då jag kan vara bara mig själv. Den tiden använder jag för reflektion och lite skrivande, men också till meditation med hjälp av de väldigt bra guidade meditationer som jag fått och som jag brukar lyssna på flera gånger i veckan. Det är också skönt med den morgonpromenad som jag tar till jobbet istället för att åka buss sista biten. Och idag fick vi njuta av sensommarvärme som kom under dagen och som visst ska bestå imorgon när det är lördag och ledigt. Det ser jag fram emot!
onsdag 17 augusti 2011
Ord ord ord
Idag har jag producerat en mängd ord. Eller rättare sagt, jag har inte producerat dem själv, utan jag har klippt ihop dem från färdiga dokument. Det är nämligen så vi ska framställa arbetsplaner för vår undervisning enligt de nya kursplanerna. Ja, inte enbart förstås, vi ska även konkretisera (som det heter) de förmågor som undervisningen syftar till att utveckla. Men mycket av arbetet blir ett hopklippande av färdiga meningar. Det finns t o m en särskild länk för "klipp o klistra" på Skolverkets hemsida.
Självklart är det jätteviktigt och bra att vi idag (liksom igår) tydligt vill visa eleverna vilka kunskapskrav de ska uppfylla för olika betyg! Tydlig dokumentation kan aldrig vara fel, tydliga mål är viktiga att ha, och ingen ska behöva sväva i ovisshet om varför de fått ett visst betyg.
Problemet är bara, att de dokument, som vi blir ålagda att skriva har ett upplägg som gör dem alltför ordrika och komplicerade. De som skapat mallen för dessa planeringar verkar ha glömt bort vem man vänder sig till - nämligen elever! De är inte så intresserade av att läsa långa ordmassor om syfte, innehåll och bedömning. De vill veta vad de ska göra, och de vill gärna ha bra betyg - men om vi vill konkretisera och hjälpa dem till det behöver vi hitta en annan väg än att gömma oss bakom en massa ord.
Det skulle kunna vara en intressant uppgift att "översätta" alla kunskapskrav för alla moment i mina ämnen till vettig svenska, anpassad efter målgruppen barn/ungdom, och efter en mall som de kan ta till sig. Men det tidskrävande arbetet finns det visst inte resurser till i dagens skola.
Så länge jag har jobbat i skolan, sedan 2000, har vi gett eleverna målbeskrivningar och information om vilka kunskaper som krävs för olika betyg. Lika länge har vi hört larmen om att svenska elever får sämre och sämre kunskaper. Tydligen har det arbete vi lagt ner inte gett frukt.
Jag vet vad jag behöver för att inspirera elever: det är tid för förberedelser av vettiga lektioner med uppgifter anpassade till just den gruppen av individer (och ofta flera individuella lösningar i varje klass). Det är egen inspiration genom att få tid att reflektera, fundera, testa, bolla med kollegor, läsa hur andra gjort, etc. Det är framför allt luft omkring mig, där tankar kan födas och växa. Det är inte en massa ord som skymmer vårt verkliga uppdrag ...
Jag har hört uttrycket bokstaven dödar. Trots att jag själv kan bli ordrik, och gillar ord, så tänker jag att det ligger något i det. Om vi binder oss alltför mycket vid skrivna ord, kan vi förlora det häftiga i fria tankars svindlande upplevelser, och då menar jag tankar som lever, skapar och är kreativa. Jag tror att glädje och lust att lära är mångfaldigt mycket viktigare för framgångsrikt lärande, än ordrika dokument!
Dessutom: litar man inte på att lärarna redan vet vad vi gör? Jag ser detta dokumenterande som ett misstroende emot mig som lärare. Jag vet vad jag gör, jag har tydliga planeringar, jag kan motivera alla betyg jag sätter. Jag känner tyvärr inte att dokumentraseriet ger mig inspiration eller större arbetsglädje, istället tynger det mig och skymmer det som är kärnan i mitt yrke: eleven.
Självklart är det jätteviktigt och bra att vi idag (liksom igår) tydligt vill visa eleverna vilka kunskapskrav de ska uppfylla för olika betyg! Tydlig dokumentation kan aldrig vara fel, tydliga mål är viktiga att ha, och ingen ska behöva sväva i ovisshet om varför de fått ett visst betyg.
Problemet är bara, att de dokument, som vi blir ålagda att skriva har ett upplägg som gör dem alltför ordrika och komplicerade. De som skapat mallen för dessa planeringar verkar ha glömt bort vem man vänder sig till - nämligen elever! De är inte så intresserade av att läsa långa ordmassor om syfte, innehåll och bedömning. De vill veta vad de ska göra, och de vill gärna ha bra betyg - men om vi vill konkretisera och hjälpa dem till det behöver vi hitta en annan väg än att gömma oss bakom en massa ord.
Det skulle kunna vara en intressant uppgift att "översätta" alla kunskapskrav för alla moment i mina ämnen till vettig svenska, anpassad efter målgruppen barn/ungdom, och efter en mall som de kan ta till sig. Men det tidskrävande arbetet finns det visst inte resurser till i dagens skola.
Så länge jag har jobbat i skolan, sedan 2000, har vi gett eleverna målbeskrivningar och information om vilka kunskaper som krävs för olika betyg. Lika länge har vi hört larmen om att svenska elever får sämre och sämre kunskaper. Tydligen har det arbete vi lagt ner inte gett frukt.
Jag vet vad jag behöver för att inspirera elever: det är tid för förberedelser av vettiga lektioner med uppgifter anpassade till just den gruppen av individer (och ofta flera individuella lösningar i varje klass). Det är egen inspiration genom att få tid att reflektera, fundera, testa, bolla med kollegor, läsa hur andra gjort, etc. Det är framför allt luft omkring mig, där tankar kan födas och växa. Det är inte en massa ord som skymmer vårt verkliga uppdrag ...
Jag har hört uttrycket bokstaven dödar. Trots att jag själv kan bli ordrik, och gillar ord, så tänker jag att det ligger något i det. Om vi binder oss alltför mycket vid skrivna ord, kan vi förlora det häftiga i fria tankars svindlande upplevelser, och då menar jag tankar som lever, skapar och är kreativa. Jag tror att glädje och lust att lära är mångfaldigt mycket viktigare för framgångsrikt lärande, än ordrika dokument!
Dessutom: litar man inte på att lärarna redan vet vad vi gör? Jag ser detta dokumenterande som ett misstroende emot mig som lärare. Jag vet vad jag gör, jag har tydliga planeringar, jag kan motivera alla betyg jag sätter. Jag känner tyvärr inte att dokumentraseriet ger mig inspiration eller större arbetsglädje, istället tynger det mig och skymmer det som är kärnan i mitt yrke: eleven.
söndag 14 augusti 2011
Egna tankar och andras
Mycket av det jag skriver om hänvisar till något som jag läst eller hört. Och det är förstås helt naturligt att det blir så. Det andra tänker ger näring åt min egen tankevärld, ibland säkert omedvetet men ofta medvetet.
Möten med andra är viktigt för att utveckla förståelsen av både mig själv och omvärlden. Jag uppskattar diskussioner och känner ofta att de lever kvar inom mig efteråt. Man brukar tala om "esprit l'escalier" för att beteckna detta med att man först efter ett samtal, när man kommer ut i trappan, kommer på hur man skulle ha svarat. Så är det ofta för mig!
Jag vill också fortsätta att använda min hjärna så gott jag kan. Att kritiskt läsa och fundera över sådant som sägs och skrivs är viktigt. Men idag känns det ibland som att vi alltför lätt accepterar det myndigheter och andra sprider. Jag tror att informationsflödet är så stort, att vi ofta inte får tid att reflektera över hur och varför något skildras, t ex i press och tv. Men om jag någon gång ibland pratar med andra om det, så märker jag att vi är många som är kritiska till hur t ex nyheter skildras. Pressen har ett stort ansvar, och faktiskt har vi alla som skriver någonstans på nätet också ett ansvar.
Yttrandefrihet innebär inte att man får säga vad som helst. Det finns en princip som står över yttrandefriheten, och det är att vi aldrig får kränka andra. Diskussioner ska handla om sak, inte person, men även om det är sakfrågor man behandlar gäller det att vara varsam med orden. Det är intressant att följa debatten om kommentarer, sociala medier och det "fria" nätet idag! Jag tänker att det nog var väntat, och en del i en mognadsprocess där vi alla kan behöva tänka till lite. Hur vill vi ha nätet, är den stora frågan som jag hoppas kommer utmynna i ett klokare användande av vårt fria ord.
Möten med andra är viktigt för att utveckla förståelsen av både mig själv och omvärlden. Jag uppskattar diskussioner och känner ofta att de lever kvar inom mig efteråt. Man brukar tala om "esprit l'escalier" för att beteckna detta med att man först efter ett samtal, när man kommer ut i trappan, kommer på hur man skulle ha svarat. Så är det ofta för mig!
Jag vill också fortsätta att använda min hjärna så gott jag kan. Att kritiskt läsa och fundera över sådant som sägs och skrivs är viktigt. Men idag känns det ibland som att vi alltför lätt accepterar det myndigheter och andra sprider. Jag tror att informationsflödet är så stort, att vi ofta inte får tid att reflektera över hur och varför något skildras, t ex i press och tv. Men om jag någon gång ibland pratar med andra om det, så märker jag att vi är många som är kritiska till hur t ex nyheter skildras. Pressen har ett stort ansvar, och faktiskt har vi alla som skriver någonstans på nätet också ett ansvar.
Yttrandefrihet innebär inte att man får säga vad som helst. Det finns en princip som står över yttrandefriheten, och det är att vi aldrig får kränka andra. Diskussioner ska handla om sak, inte person, men även om det är sakfrågor man behandlar gäller det att vara varsam med orden. Det är intressant att följa debatten om kommentarer, sociala medier och det "fria" nätet idag! Jag tänker att det nog var väntat, och en del i en mognadsprocess där vi alla kan behöva tänka till lite. Hur vill vi ha nätet, är den stora frågan som jag hoppas kommer utmynna i ett klokare användande av vårt fria ord.
Leva tillsammans
Vi människor är, precis som många djurarter, sociala varelser. Vi har ett biologiskt behov av andra människor för att må bra. Vi behöver någon att tala med, och någon/några att känna närhet med.
Närheten behöver inte bestå i att leva tillsammans med någon, det kan också vara en annan sorts närhet ... en mental närhet med vänner och släkt. Men vi kan också finna närhet i konsten, i litteraturen och i musiken, t ex. Där kan våra innersta tankar uttryckas av andra, så att vi känner gemenskap och närhet.
Och om jag själv inte har någon att tala med just då, så kan det skrivna ordet hjälpa mig att få ur mig mina tankar och känslor. Jag är tacksam att det finns så många sätt att få och känna gemenskap!
Närheten behöver inte bestå i att leva tillsammans med någon, det kan också vara en annan sorts närhet ... en mental närhet med vänner och släkt. Men vi kan också finna närhet i konsten, i litteraturen och i musiken, t ex. Där kan våra innersta tankar uttryckas av andra, så att vi känner gemenskap och närhet.
Och om jag själv inte har någon att tala med just då, så kan det skrivna ordet hjälpa mig att få ur mig mina tankar och känslor. Jag är tacksam att det finns så många sätt att få och känna gemenskap!
måndag 8 augusti 2011
Sommar summarum
En lång sommar börjar dras mot sitt slut. Vi har ännu några veckor kvar av sommarmånaden augusti, men när jobbet börjar igen nästa vecka blir livet lite annorlunda. Mer inrutat, fler uppgifter som ska hinnas med ... men jag har något med mig in i hösten, minnet av en lång bra sommar. Och visst hinner man med ganska mycket under ett sommarlov!
Min resa till Provence var väldigt bra på många sätt. Jag fick åka tåg genom Europa, som jag länge drömt om, jag fick uppleva Frankrike och Provence i stilla takt, jag fick lugn och ro för tankar att mogna och djupna. Att vara helt ensam under en vecka, på främmande ort och utan kontakt med yttervärlden via telefon och dator, gjorde att livet skalades av och det blev lättare att se vad som är väsentligt. Att stå ut med sig själv, som en god vän sa, och att stå ut med att vara ensam, det ger tyngd och trygghet. Många stunder ägnades åt att skriva, några åt att läsa, och mycket tid gavs att bara sitta och vara, betrakta livet från ett cafébord, en parkbänk eller ett tågfönster ... att på något sätt vara med i en slags gemenskap men ändå vara utanför, en betraktare, är så avkopplande. Det blir en kravlös tillvaro som ger utrymme och inspiration åt tankar.
Några dagar under sommaren har också ägnats åt möten med de som finns nära mig, som t ex syskon och deras familjer, men även några vänner. Här finns ett sammanhang där jag hör hemma, och glädjen och godheten i dessa möten bär jag också med mig.
När höstterminen snart börjar vill jag minnas min sommar, men också se framåt. Planer har börjat gro, drömmar som jag långsiktigt vill förverkliga. Viktigast är dock att leva i nuet, leva och njuta av livet och det goda det ger mig.
Min resa till Provence var väldigt bra på många sätt. Jag fick åka tåg genom Europa, som jag länge drömt om, jag fick uppleva Frankrike och Provence i stilla takt, jag fick lugn och ro för tankar att mogna och djupna. Att vara helt ensam under en vecka, på främmande ort och utan kontakt med yttervärlden via telefon och dator, gjorde att livet skalades av och det blev lättare att se vad som är väsentligt. Att stå ut med sig själv, som en god vän sa, och att stå ut med att vara ensam, det ger tyngd och trygghet. Många stunder ägnades åt att skriva, några åt att läsa, och mycket tid gavs att bara sitta och vara, betrakta livet från ett cafébord, en parkbänk eller ett tågfönster ... att på något sätt vara med i en slags gemenskap men ändå vara utanför, en betraktare, är så avkopplande. Det blir en kravlös tillvaro som ger utrymme och inspiration åt tankar.
Några dagar under sommaren har också ägnats åt möten med de som finns nära mig, som t ex syskon och deras familjer, men även några vänner. Här finns ett sammanhang där jag hör hemma, och glädjen och godheten i dessa möten bär jag också med mig.
När höstterminen snart börjar vill jag minnas min sommar, men också se framåt. Planer har börjat gro, drömmar som jag långsiktigt vill förverkliga. Viktigast är dock att leva i nuet, leva och njuta av livet och det goda det ger mig.
lördag 6 augusti 2011
Verklighetens föreställningar
Vad formar egentligen vår verklighet? Vad är det som styr våra föreställningar om hur livet ska levas?
Uppenbart är att vi följer mönster. Vi följer i våra föräldrars fotspår, eller hur omgivningen lever. Alla påverkas vi också av det vi ser i filmer och läser i böcker. Andra inspirerar oss, men mönster kan förstås också stänga in oss i uppfattningar om hur man ”ska” leva.
I en artikel i DN (När verkligheten dikteras av dikten, 29 juli) beskrivs hur unga dokusåpadeltagare idag inte behöver instrueras om hur de ska agera. De har sett så många dokusåpor och vet vad som ska ingå i dem. Det blir teater, helt enkelt. Om dokusåpan idag blivit en fiktion styrd av färdiga mönster betyder väl det att dess roll som dokumentär spelat ut sin roll. Nya gränsöverskridande former behövs i så fall, om man vill försöka skildra verkligheten.
Nu är det ju alltid svårt att fånga en verklighet. Den blir alltid skildrad ur betraktarens ögon, och de medverkande påverkas av sammanhanget, hur ogärna de än vill. Tänk bara på hur olika vi själva beter och uttrycker oss, beroende på vem vi för tillfället är med!
Så ska vi överhuvudtaget tala om dokumentärer? Fiktion som plockar fram karakteristiska drag och händelser ur mänskligt liv kanske är ännu bättre när det gäller att beskriva människors liv. Vi har alla ändå vår verklighet, vårt perspektiv och vår egen tolkning av omvärlden. En sann verklighet finns inte och kan inte finnas! Ofta stämmer våra bilder väl överens så att det bara finns små förskjutningar eller skillnader mellan dem. Och då kan vi enas om en slags sanning. Den sanningen är hopfogad av en mängd subjektiv sanningar, som inte motsäger varandra, till en tämligen objektiv bild. Att återge detta fiktivt är kanske en mer sann väg att gå, än att konstruera situationer som uppges vara dokumentära?
Uppenbart är att vi följer mönster. Vi följer i våra föräldrars fotspår, eller hur omgivningen lever. Alla påverkas vi också av det vi ser i filmer och läser i böcker. Andra inspirerar oss, men mönster kan förstås också stänga in oss i uppfattningar om hur man ”ska” leva.
I en artikel i DN (När verkligheten dikteras av dikten, 29 juli) beskrivs hur unga dokusåpadeltagare idag inte behöver instrueras om hur de ska agera. De har sett så många dokusåpor och vet vad som ska ingå i dem. Det blir teater, helt enkelt. Om dokusåpan idag blivit en fiktion styrd av färdiga mönster betyder väl det att dess roll som dokumentär spelat ut sin roll. Nya gränsöverskridande former behövs i så fall, om man vill försöka skildra verkligheten.
Nu är det ju alltid svårt att fånga en verklighet. Den blir alltid skildrad ur betraktarens ögon, och de medverkande påverkas av sammanhanget, hur ogärna de än vill. Tänk bara på hur olika vi själva beter och uttrycker oss, beroende på vem vi för tillfället är med!
Så ska vi överhuvudtaget tala om dokumentärer? Fiktion som plockar fram karakteristiska drag och händelser ur mänskligt liv kanske är ännu bättre när det gäller att beskriva människors liv. Vi har alla ändå vår verklighet, vårt perspektiv och vår egen tolkning av omvärlden. En sann verklighet finns inte och kan inte finnas! Ofta stämmer våra bilder väl överens så att det bara finns små förskjutningar eller skillnader mellan dem. Och då kan vi enas om en slags sanning. Den sanningen är hopfogad av en mängd subjektiv sanningar, som inte motsäger varandra, till en tämligen objektiv bild. Att återge detta fiktivt är kanske en mer sann väg att gå, än att konstruera situationer som uppges vara dokumentära?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)