Verklighetens föreställningar

Vad formar egentligen vår verklighet? Vad är det som styr våra föreställningar om hur livet ska levas?
   Uppenbart är att vi följer mönster. Vi följer i våra föräldrars fotspår, eller hur omgivningen lever. Alla påverkas vi också av det vi ser i filmer och läser i böcker. Andra inspirerar oss, men mönster kan förstås också stänga in oss i uppfattningar om hur man ”ska” leva.
   I en artikel i DN (När verkligheten dikteras av dikten, 29 juli) beskrivs hur unga dokusåpadeltagare idag inte behöver instrueras om hur de ska agera. De har sett så många dokusåpor och vet vad som ska ingå i dem. Det blir teater, helt enkelt. Om dokusåpan idag blivit en fiktion styrd av färdiga mönster betyder väl det att dess roll som dokumentär spelat ut sin roll. Nya gränsöverskridande former behövs i så fall, om man vill försöka skildra verkligheten.
   Nu är det ju alltid svårt att fånga en verklighet. Den blir alltid skildrad ur betraktarens ögon, och de medverkande påverkas av sammanhanget, hur ogärna de än vill. Tänk bara på hur olika vi själva beter och uttrycker oss, beroende på vem vi för tillfället är med!
   Så ska vi överhuvudtaget tala om dokumentärer? Fiktion som plockar fram karakteristiska drag och händelser ur mänskligt liv kanske är ännu bättre när det gäller att beskriva människors liv. Vi har alla ändå vår verklighet, vårt perspektiv och vår egen tolkning av omvärlden. En sann verklighet finns inte och kan inte finnas! Ofta stämmer våra bilder väl överens så att det bara finns små förskjutningar eller skillnader mellan dem. Och då kan vi enas om en slags sanning. Den sanningen är hopfogad av en mängd subjektiv sanningar, som inte motsäger varandra, till en tämligen objektiv bild. Att återge detta fiktivt är kanske en mer sann väg att gå, än att konstruera situationer som uppges vara dokumentära?