Yttre betydelse

Vi tar på oss en mask genom de kläder vi väljer. Det är ett sätt att visa vem man är, men kan också vara ett sätt att hålla ihop sig själv, visa en yta som ser bra ut medan det inre är trasigt på olika sätt.

   I tonåren, som ju är en brytningstid, var kläder och utseende mycket viktigt för mig. Att se bra ut betydde att man blev sedd. Kläderna markerade också vilken grupp man ville tillhöra, och så är det förstås fortfarande. Men kläderna hjälpte också i en tid då jag sökte mig själv, ett putsat yttre gav självförtroende och yttre styrka.

   Det känns som att jag är lite i samma situation nu. Lite beroende på att min ekonomiska situation gradvis blivit bättre så köper jag mer kläder än förr. Men det är också så att mitt yttre blir ett sätt att klara dagen. Jag planerar ofta vad jag ska ha på mig på ett helt annat sätt än förr, då brukade jag på morgonen öppna garderoben och på plats undra vad jag skulle dra på mig. Det var inte så noga då, jag hade några uppsättningar som jag varierade, och det var ok så.

   Idag ger det mig glädje och tillfredsställelse att välja och kombinera olika kläder, och att redan på kvällen  tänka på vad jag ska ta på mig nästa dag. Jag känner också större självförtroende och säkerhet på jobbet, och när jag t ex har kavaj på mig känner jag att jag inger större respekt och lugn inför klasserna.

    Samtidigt känner jag det som en mask jag tar på mig, genom att ha snygga kläder kan jag dölja ett inre som är osäkert på vart min väg går, ett inre som har behov av ett lugnare arbetsliv och som längtar efter att slippa spänningshuvudvärken. Jag skapar en bild som inger säkerhet, men jag är osäker och kanske känner mig svag  innerst inne. Mitt yttre blir ett sätt att dölja mina tankar och känslor.

DN tror ... i alla fall på journalistik

Igår Jonas Thente som målade upp historien om hur Nya testamentets evangelier kom till, idag Björn Wiman som i sin krönika utgår från Thentes artikel och "en av historiens bästa berättelser", dvs påskens passionsdrama.

Ibland attackeras Bibeln hårt av t ex Humanisterna, men även av andra. Många pekar på faktafel, eller gillar inte de otroliga händelserna som beskrivs i Bibeln, de känns inte som sanna eller vetenskapliga. Därför är det lite kul att DN-journalister nu utgår från Bibeln när de skriver om vikten av dramatiserade livsberättelser, eller med Joan Didions ord, som Wiman citerar: "We tell ourselves stories in order to live".

Min känsla efter att ha tagit del av Thentes och Wimans texter är att de läser passionsdramat och tror på det, i alla fall som en bra historia! Klart är att de uppskattar berättelsen om Jesu liv som litteratur eller, om jag går till Thentes artikel, som journalistik. Inte illa, i dagens vetenskapsfixerade samhälle! Jag är själv inte journalist, men har för mig att tidningar ska ägna sig åt verklighetsrapportering ... jo, jag vet att det också sägs att en journalist aldrig ska kolla en bra historia (den kan ju vara felaktig), men i det här fallet, där berättelsen kollats så många gånger, och ännu inte punkterats helt, så måste den väl vara sann?

Frågan om något är sant är inte alltid så viktig. Vi behöver berättelser och drömmar, vi behöver något att tro på och leva efter, vi behöver något som kan ge livsmod och inspiration. Och allt behöver inte alltid kunna förklaras eller förstås. Livet är ett mysterium, och att vara öppen för livets berättelser betyder för mig att livet blir rikare.

Världsbilder

Läste en mycket intressant artikel av Jonas Thente idag, där hela Passionshistorien fick en ny vinkel, i alla fall för mig. Han angrep evangelierna utifrån hur dagens journalistik fungerar, och knöt ihop det hela mycket väl, utifrån vår svaghet för fiktion och berättelser. Absolut välskrivet och klokt presenterat! Och visst är det så att vi alla behöver leva i annat än i vår yttre verklighet, vi behöver fantasi och drömmar. Jag menar också att vi kan uppleva känslan av andra verkligheter, när vi öppnar vårt sinne för dem.

I Långfredagsmorgon med Kerstin Wixe 22/4 talades det bl a om yttre och inre verkligheter, om världsbilder och hur vi skapar dem. Lasse Berg talade t ex om att vi har förmåga att skapa inre "Vi"-n där vi innefattar familjen, landet etc ... och om vi tänker att vi är goda, blir vi det. Inga-Britt Ahlenius tog upp att de som kommer med nya världsbilder från t ex resor, de uppfattas som hot. Själv skulle jag utvidga det till att de som väljer andra sätt att leva eller tänka än bland de som lever omkring dem, kan upplevas som hotfulla och angripas på olika sätt (mest verbalt, troligen).

De drömmar vi har, de tankar vi har, kan likaväl som fiktion i form av böcker och filmer ge oss extra dimensioner att leva i, världar som kan kännas väl så verkliga som den värld vi ser omkring oss. Betyder det att man är verklighetsfrånvänd, om man ser dessa världar som stimulerande inslag i sitt liv? Nej, det tycker inte jag. Den yttre verkligheten kan behöva kompletteras med inre världar där vi kan drömma och finna fler dimensioner av livet.

Långfredag

Långfredag idag, och visst är det märkligt att vi än idag minns den man som kortfästes i en stad långt härifrån, för snart 2000 år sedan. Ingen annan har haft ett sådant inflytande i det vi kallar västvärlden. Konst, musik, litteratur, tankar ... hans budskap och liv har präglat och påverkat så många viktiga delar av livet. Ja, själva kärnan, det som jag menar är att leva:  kärlek, medmänsklighet och humanism, den kärnan härrör ur Jesu ord. Det är ord som fortfarande lever i den värdegrund som bl a jag är satt att förmedla till unga människor.

Vi är nog inte alltid medvetna om att kristendomens budskap finns så levande omkring oss. Vi hittar förstås liknande kärleksbudskap i andra religioner. Buddha har många ju likheter med Jesus i det han säger och står för. Jag tror att en anledning till att många västerlänningar attraheras av österländskt tänkande och t ex buddhism, samtidigt som man tar avstånd från religion och kristendom, är att där finns ingen gud, som man kan uppfatta som dömande och orättvis. I buddhismen finner man istället ett meditativt liv där andligheten får en naturlig plats. Kanske passar det också vårt individualistiska samhälle bättre, att ha en tro där du går in i dig själv, än att ha en tro där du ber om hjälp från högre makter.

Jag tycker ofta att det verkar som att man blandar ihop tro och kyrka. Tron är din egen personliga, och du går till kyrkan för att finna gemenskap med andra som har (ungefär) samma tro. (Ungefär, eftersom tron är personlig och kan skilja sig, ibland ganska mycket, mellan olika personer.) Kyrkan står för organisationen, och tyvärr har den genom tiderna alltför ofta missbrukat sin ställning. Det gör att många, än idag, har skräckbilder av dömande präster och en kyrka som stridit för sin sak och en maktposition, och som velat sprida sitt ord på ett ibland brutalt sätt.

Såväl kristendom, judendom som islam, liksom de österländska religionerna, har en kärna av att man ska älska sin nästa och göra gott mot andra människor. Det är det budskapet som vi alla kan ta fasta på, oavsett tro eller icke-tro.

Aprilsommar

Äntligen kan vi njuta av värme efter ännu en lång, kall vinter! Mitt lov inleddes med en skön och solig ridhelg med goda vänner. Inget (tror jag!) kan ge en sådan avkoppling som att till häst genomströva naturen, oavsett om det går i skritt, trav, tölt eller galopp.

Dagar som ger tid till eftertanke har jag annars alltför lite av, trots att det är något som jag verkligen prioriterar. Tv-tittande har nästan ingen plats alls i mitt liv numera, inte heller läser jag lika mycket skönlitteratur som förr. Att koppla av, finna ro och göra ingenting är vad jag vill och behöver på kvällarna, och visst blir det ofta så, när jag kommer hem och är helt slut, och inte orkar annat än att tömma huvudet. Och det får räcka så ... eftertankarna får vänta till loven, eller helgerna, i bästa fall.

Mina arbetsdagar är fyllda av liv och ljud, stress mellan olika uppgifter och ett allmänt högt tempo ... och nog skulle jag även på jobbet vilja ha mer tid till reflektion. Men det saknas, liksom jag tror det gör på många arbetsplatser. Om det finns en stund som är ledig, behövs den för att pusta ut, helt enkelt.

Ibland tänker jag att så har väl arbetslivet varit för många, genom alla tider. Folk slet hårt förr, kanske 12 timmar kroppsarbete per dag. Men ändå: jag inbillar mig att det inte var samma höga tempo som vi har idag, ett i många stycken omänskligt tempo, som alltför ofta leder till psykisk utbrändhet, där människor inte får vara människor, där man inte kan/får vara svag, där man hela tiden förväntas högprestera. Det går ett tag, det går kanske i flera år, men att fortsätta så tar på krafterna.

Just nu har jag ändå några lediga dagar kvar att vila upp mig på, innan jag måste rätta och bedöma en del elevuppgifter. Det är sällan man är helt ledig som lärare, fastän det är lov!

Bloggande

Att blogga är märkligt. Idag kan vi alla publicera oss, utan att behöva gå vägen via ett bokförlag. Men varför lockar det så många? Massor av bloggar skrivs utan att få så värst många läsare, jag är själv en av dem.
   För mig är det lite kittlande bara att tänka att någon kan hitta hit. Det betyder att jag måste tänka på hur jag formulerar mig. Samtidigt innebär det förstås att det är mycket jag inte kan ta upp, mina innersta tankar är förbehållna min dagbok.
   Skrivande har egentligen inte alltid varit något jag  ägnat mig åt i särskilt stor utsträckning. Lite ströanteckningar då och då, om jag bortser från det vanliga tonårsdagboksskrivandet (långt ord jag kom på!). En känsla av att något pockade på hade jag dock i många år, tankar och känslor låg diffust inom mig och väntade på förlösning. För drygt tre år sedan, i samband med skilsmässokrisen, kom det som jag faktiskt upplevde som en förlossning, känslor frigavs och rusade genom mig, och ett flöde av ord, fraser och meningar bara strömmade fram. Under många långa promenader hade jag ständigt en anteckningsbok i bakfickan, under madrassen låg en annan som fick ta emot en ström av ord under långa sömnlösa nätter. Det fanns en tanke om att en gång försöka ge ut det som jag vill beteckna som tankedikter, men idag tänker jag att det kan kvitta.
   Att skriva har dock sedan dess blivit livsnödvändigt för mig. Framför allt är det i stunder som känns svåra eller tunga på något vis, som det är verklig terapi att skriva ner, eller av sig sina tankar. Tankarna klarnar också, och vägen vidare blir tydligare. Och att livet inte är lätt eller som att glida fram på en räkmacka, det vet vi ju! Dock har jag haft stunder av stor lycka under de senaste åren, och känslor jag tidigare dolt bakom ett pansar har jag vågat betrakta, ta fram och även visa ibland.
  Svårt är det dock att hitta dem som man kan möta på djupet, så som jag vill. Och jag förstår varför, för livet är hårt och vi måste skydda vårt inre för att överleva.