Igår Jonas Thente som målade upp historien om hur Nya testamentets evangelier kom till, idag Björn Wiman som i sin krönika utgår från Thentes artikel och "en av historiens bästa berättelser", dvs påskens passionsdrama.
Ibland attackeras Bibeln hårt av t ex Humanisterna, men även av andra. Många pekar på faktafel, eller gillar inte de otroliga händelserna som beskrivs i Bibeln, de känns inte som sanna eller vetenskapliga. Därför är det lite kul att DN-journalister nu utgår från Bibeln när de skriver om vikten av dramatiserade livsberättelser, eller med Joan Didions ord, som Wiman citerar: "We tell ourselves stories in order to live".
Min känsla efter att ha tagit del av Thentes och Wimans texter är att de läser passionsdramat och tror på det, i alla fall som en bra historia! Klart är att de uppskattar berättelsen om Jesu liv som litteratur eller, om jag går till Thentes artikel, som journalistik. Inte illa, i dagens vetenskapsfixerade samhälle! Jag är själv inte journalist, men har för mig att tidningar ska ägna sig åt verklighetsrapportering ... jo, jag vet att det också sägs att en journalist aldrig ska kolla en bra historia (den kan ju vara felaktig), men i det här fallet, där berättelsen kollats så många gånger, och ännu inte punkterats helt, så måste den väl vara sann?
Frågan om något är sant är inte alltid så viktig. Vi behöver berättelser och drömmar, vi behöver något att tro på och leva efter, vi behöver något som kan ge livsmod och inspiration. Och allt behöver inte alltid kunna förklaras eller förstås. Livet är ett mysterium, och att vara öppen för livets berättelser betyder för mig att livet blir rikare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar