Bloggande

Att blogga är märkligt. Idag kan vi alla publicera oss, utan att behöva gå vägen via ett bokförlag. Men varför lockar det så många? Massor av bloggar skrivs utan att få så värst många läsare, jag är själv en av dem.
   För mig är det lite kittlande bara att tänka att någon kan hitta hit. Det betyder att jag måste tänka på hur jag formulerar mig. Samtidigt innebär det förstås att det är mycket jag inte kan ta upp, mina innersta tankar är förbehållna min dagbok.
   Skrivande har egentligen inte alltid varit något jag  ägnat mig åt i särskilt stor utsträckning. Lite ströanteckningar då och då, om jag bortser från det vanliga tonårsdagboksskrivandet (långt ord jag kom på!). En känsla av att något pockade på hade jag dock i många år, tankar och känslor låg diffust inom mig och väntade på förlösning. För drygt tre år sedan, i samband med skilsmässokrisen, kom det som jag faktiskt upplevde som en förlossning, känslor frigavs och rusade genom mig, och ett flöde av ord, fraser och meningar bara strömmade fram. Under många långa promenader hade jag ständigt en anteckningsbok i bakfickan, under madrassen låg en annan som fick ta emot en ström av ord under långa sömnlösa nätter. Det fanns en tanke om att en gång försöka ge ut det som jag vill beteckna som tankedikter, men idag tänker jag att det kan kvitta.
   Att skriva har dock sedan dess blivit livsnödvändigt för mig. Framför allt är det i stunder som känns svåra eller tunga på något vis, som det är verklig terapi att skriva ner, eller av sig sina tankar. Tankarna klarnar också, och vägen vidare blir tydligare. Och att livet inte är lätt eller som att glida fram på en räkmacka, det vet vi ju! Dock har jag haft stunder av stor lycka under de senaste åren, och känslor jag tidigare dolt bakom ett pansar har jag vågat betrakta, ta fram och även visa ibland.
  Svårt är det dock att hitta dem som man kan möta på djupet, så som jag vill. Och jag förstår varför, för livet är hårt och vi måste skydda vårt inre för att överleva.