Sommar med sol, bad och värme. Sommar med regn, mulet och vind. Sommar med utflykter, myggbett och blomdoft. Sommar med allt vi vill, och en del vi bara gör av vana eller för att vi måste. Sommar är att vara utomhus så mycket vi kan och njuta av långa dagar och ljusa kvällar, om än påbyltade och med paraply. Sommar är grönska och blåa (el kanske gråa) hav. Sommar är njutning nära den natur vi kommer från.
Vi fyller lata dagar med ingenting, eller arbete, eller aktiviteter, möten med släkt och vänner, ensamma stunder och dagar för återhämtning på olika sätt. För min egen del har sommaren förändrats, från en tid då man for hit och dit för resor och upplevelser, skratt och bad, möten och kalas, till dagar som är mindre fulla av aktiviteter, dagar då jag nu får tid att kravlöst göra ungefär det jag själv vill. Mycket lugna dagar, ofta för mig själv men utan att känna mig ensam, är vad jag söker. Och jag hinner träffa vänner och släkt, fast i mindre skala. Flera dagars samvaro krymper till några timmar, eller någon dag. Och det är bättre så just nu. Inte för att det som var förr var dåligt, inte alls. Det var ett aktivt, sprudlande liv som jag tyckte om. Men livet förändras. Det märkliga är man kan finna nöje i annat än förr, när man blir äldre. Det visste jag inte! Fast det är förstås lika naturligt som att man en dag tröttnat på sandlådan ... Vi växer alla, hela tiden, och livet ger oss i bästa fall chansen att upptäcka annat än det gamla invanda, att gå nya vägar, och hitta nya sätt att leva.
Jag vill fortfarande uppleva saker, men det känns inte som ett tvång att det ska vara stora, långa resor. En stund vid svenska kusten är också en upplevelse. Att sitta invid en vitmurad husvägg, med doft av kaprifol och rosor är något att njuta av. Att "bara vara", just där man är, och vara nöjd med stunden, det önskar jag alla.
torsdag 16 juli 2015
söndag 12 juli 2015
Frihet i dikt
Rätt ofta diskuteras vad som är ok att skriva om eller uttrycka. Nu tänker jag inte på kränkande ord, för de är och skall alltid vara tabu, dvs om de rör personen eller gruppen. Åsikter däremot måste få ifrågasättas, fast även då kan man ju ha ett hyfsat språk.
Nej, jag tänker mer på skönlitteraturen, det uppdiktade och fantasigrundade. Som skribent eller författare kan man använda inte bara artiklar och essäer, utan även fiktiv text för att få fram sina egna åsikter och tankar. Man vill så att säga inte bara berätta en historia, utan även påverka, komma med kloka ord och erfarenheter, kanske visa en möjlig väg att leva och tänka. Man kan vilja visa en moraliskt sett god sida, skildra ett gott Utopia där även samhällets rådande ideal speglas, eller skildra avigsidor i vårt samhälle så att läsaren förstår budskapet om att vi inte ska leva så, inte mörda, bedra eller annat - och förstå bakgrunden till andra människors beteende.
Men när man litterärt vill skildra verkligheten så som man själv ser eller upplever den, så är det inte givet att man samtidigt tar upp andra aspekter av händelserna. En skönlitterär text är inte samma sak som en vetenskaplig uppsats, doktorsavhandling eller historisk översikt. Dessa präglas, liksom tidningars artiklar, av en påbjuden objektivitet som gör att flera sidor av saken ska belysas. Men skönlitteraturen? Vilka krav kan vi ställa på den?
Simone Weil menar i sin bok Att slå rot, på tal om yttrandefrihet, att i ett friskt, normalt samhälle behövs frihet, och den intellektuella, suveräna friheten är nödvändig, annars saknar vi något. Hon skriver vidare att "intellektet är något som finns uteslutande hos den enskilda människan." Men om en sammanslutning av flera personer uttrycker åsikter blir det lätt att dessa åsikter påtvingas medlemmarna. Tankefriheten ska därför inte bindas till en förening av något slag. Individens egen frihet att tänka blir alltför lätt inskränkt i en grupp, där man förväntas visa upp en gemensam syn.
Det finns i dagens samhälle en självklar grundtanke om yttrandefrihet, men den är eller blir ofta beskuren av grupper som anser att man "tycker fel" eller har åsikter som ska bekämpas med alla medel, inklusive hat och personangrepp. I våras debatterades till exempel begreppet "kulturmannen" och Karl Ove Knausgårds Min kamp, främst utifrån hans berättelse om de varma känslorna för en minderårig elev, något som Ebba Witt-Brattström försökte analysera i Kulturmannens trettonåriga alibi. Där angreps han för att förhärliga pedofili, och den s k kulturmannens makt att skildra sina upplevelser ifrågasattes.
Jag är definitivt emot pedofiler och ogillar alla sammanslutningar där mannens makt anses självklar. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt om alla män (så som Knausgård tydligen sagt) främst ser kvinnor som sexobjekt, men tror att den som uttalar sig på det viset egentligen bara uttrycker sin egen åsikt, och drar in andra i detta, för att så att säga legitimera sin uppfattning. Dock vet man egentligen föga om vad ens vänner tycker inom sig, i sin egen tankefrihet. Att tala för alla är hur som helst rätt enfaldigt, särskilt om man vill värna yttrandefrihet och demokrati.
För att återgå till Min kamp, så har jag ändå svårt att förstå den kritik och analys som verket, en skönlitterär skildring, nu utsattes för. När Knausgård skildrar hur en ung lärare attraheras av en yngre skolflicka, får vi inblick i hur en ung man kan tänka och känna. Han brottas också i romanen med skuldkänslor kring attraktionen. Jag ser en modig skildring av tankar som är tabu, men jag ser dem därmed inte förhärligade, eller ens förverkligade. Att angripa en skönlitterär texts innehåll, och dessutom analysera den utifrån märkliga teorier om att begäret till kvinnan blir ett slags övergångsobjekt för en homosocial gemenskap som män ägnar sig åt, vilket leder till frågan om man då menar att detta gäller all vänskap, oavsett kön, och vad den analysen i så fall kan bidra med, ja, det blir för mig att använda texten i ett analysschema för sina egna syften, medan man glömmer vad diktens frihet innebär.
Det jag själv bär med mig från läsningen av Knausgård härom året är fortfarande fascination inför öppenheten med vilken han skildrar livets händelser, må vara sanna eller bara hans egen upplevelse, samt ett språk och en stil i beskrivningarna som är oerhört utstuderade i all sin skenbara enkelhet. Texten ger inblickar och förståelse, och visar oss ett sätt att vara fria i våra tankar, samtidigt som svårigheten i detta och dess konsekvenser också beskrivs - nog så viktigt! En skönlitterär text måste få ha denna frihet att skildra även de sidor av oss själva som inte är politiskt korrekta. Man behöver inte gilla den litteraturen, men den måste väl få finnas? Eller? Hur kan vi egentligen försvara utbudet av deckare, thrillers och skräckromaner, med fruktansvärda våldsskildringar? Är det ett innehåll som vi förväntas tåla och accpetera, då är väl fria, om än icke politiskt korrekta fantasier och tankevärldar också det.
Nej, jag tänker mer på skönlitteraturen, det uppdiktade och fantasigrundade. Som skribent eller författare kan man använda inte bara artiklar och essäer, utan även fiktiv text för att få fram sina egna åsikter och tankar. Man vill så att säga inte bara berätta en historia, utan även påverka, komma med kloka ord och erfarenheter, kanske visa en möjlig väg att leva och tänka. Man kan vilja visa en moraliskt sett god sida, skildra ett gott Utopia där även samhällets rådande ideal speglas, eller skildra avigsidor i vårt samhälle så att läsaren förstår budskapet om att vi inte ska leva så, inte mörda, bedra eller annat - och förstå bakgrunden till andra människors beteende.
Men när man litterärt vill skildra verkligheten så som man själv ser eller upplever den, så är det inte givet att man samtidigt tar upp andra aspekter av händelserna. En skönlitterär text är inte samma sak som en vetenskaplig uppsats, doktorsavhandling eller historisk översikt. Dessa präglas, liksom tidningars artiklar, av en påbjuden objektivitet som gör att flera sidor av saken ska belysas. Men skönlitteraturen? Vilka krav kan vi ställa på den?
Simone Weil menar i sin bok Att slå rot, på tal om yttrandefrihet, att i ett friskt, normalt samhälle behövs frihet, och den intellektuella, suveräna friheten är nödvändig, annars saknar vi något. Hon skriver vidare att "intellektet är något som finns uteslutande hos den enskilda människan." Men om en sammanslutning av flera personer uttrycker åsikter blir det lätt att dessa åsikter påtvingas medlemmarna. Tankefriheten ska därför inte bindas till en förening av något slag. Individens egen frihet att tänka blir alltför lätt inskränkt i en grupp, där man förväntas visa upp en gemensam syn.
Det finns i dagens samhälle en självklar grundtanke om yttrandefrihet, men den är eller blir ofta beskuren av grupper som anser att man "tycker fel" eller har åsikter som ska bekämpas med alla medel, inklusive hat och personangrepp. I våras debatterades till exempel begreppet "kulturmannen" och Karl Ove Knausgårds Min kamp, främst utifrån hans berättelse om de varma känslorna för en minderårig elev, något som Ebba Witt-Brattström försökte analysera i Kulturmannens trettonåriga alibi. Där angreps han för att förhärliga pedofili, och den s k kulturmannens makt att skildra sina upplevelser ifrågasattes.
Jag är definitivt emot pedofiler och ogillar alla sammanslutningar där mannens makt anses självklar. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt om alla män (så som Knausgård tydligen sagt) främst ser kvinnor som sexobjekt, men tror att den som uttalar sig på det viset egentligen bara uttrycker sin egen åsikt, och drar in andra i detta, för att så att säga legitimera sin uppfattning. Dock vet man egentligen föga om vad ens vänner tycker inom sig, i sin egen tankefrihet. Att tala för alla är hur som helst rätt enfaldigt, särskilt om man vill värna yttrandefrihet och demokrati.
För att återgå till Min kamp, så har jag ändå svårt att förstå den kritik och analys som verket, en skönlitterär skildring, nu utsattes för. När Knausgård skildrar hur en ung lärare attraheras av en yngre skolflicka, får vi inblick i hur en ung man kan tänka och känna. Han brottas också i romanen med skuldkänslor kring attraktionen. Jag ser en modig skildring av tankar som är tabu, men jag ser dem därmed inte förhärligade, eller ens förverkligade. Att angripa en skönlitterär texts innehåll, och dessutom analysera den utifrån märkliga teorier om att begäret till kvinnan blir ett slags övergångsobjekt för en homosocial gemenskap som män ägnar sig åt, vilket leder till frågan om man då menar att detta gäller all vänskap, oavsett kön, och vad den analysen i så fall kan bidra med, ja, det blir för mig att använda texten i ett analysschema för sina egna syften, medan man glömmer vad diktens frihet innebär.
Det jag själv bär med mig från läsningen av Knausgård härom året är fortfarande fascination inför öppenheten med vilken han skildrar livets händelser, må vara sanna eller bara hans egen upplevelse, samt ett språk och en stil i beskrivningarna som är oerhört utstuderade i all sin skenbara enkelhet. Texten ger inblickar och förståelse, och visar oss ett sätt att vara fria i våra tankar, samtidigt som svårigheten i detta och dess konsekvenser också beskrivs - nog så viktigt! En skönlitterär text måste få ha denna frihet att skildra även de sidor av oss själva som inte är politiskt korrekta. Man behöver inte gilla den litteraturen, men den måste väl få finnas? Eller? Hur kan vi egentligen försvara utbudet av deckare, thrillers och skräckromaner, med fruktansvärda våldsskildringar? Är det ett innehåll som vi förväntas tåla och accpetera, då är väl fria, om än icke politiskt korrekta fantasier och tankevärldar också det.
måndag 6 juli 2015
Dikt och frihet
Ibland hittar vi guldkorn, saker som ger lyster åt våra liv. Men de är inte alltid så synliga eller tydliga. Guldkorn kan vara sådant man förut passerat, men inte lagt märke till eller fångats av. Kanske var man inte mogen eller redo för just det mötet, just då. Troligen var det så när jag förut läste poesi. Fångades av en del, men var för otålig för att riktigt öppna mig för ordens djupa, eller för all del ibland ytliga, betydelse. Detta att i få ord sätta ord på en upplevelse eller tanke, så som poeter kan, kräver mer lugn än jag hade förr, då jag visserligen slukade texter och böcker med ohejdbar vana, men mer i romanform. Bokläsningen gav så mycket, jag fick ta del av så många liv, leva på så många olika platser, lära mig så mycket om andra (utan att lärdomen egentligen var något syfte, mer en bieffekt).
Nu, i takt med att huvudet inte vill ta emot lika mycket, därför att hjärnan på något sätt är intrycksmätt, trött på att ständigt överösas av ord, ljud och händelser, har poesin fått en viktigare ställning i mitt läsande. Först för att jag märkte att de korta texterna gick bättre att läsa än långa romaner, hjärnan släckte inte ner eller protesterade med tryckande värk, sedan för att jag upptäckte hur mycket mer man kan själv läsa in i när man tolkar dikter. De skriver en inte på näsan, de förmedlar (i bästa fall) en känsla och tankar att sjunka ner i, fördjupa sina egna funderingar och känna en delaktighet med andra, både poeten och flera läsare. För det som en säger, är ofta allmänmänskligt, om inte för alla och alltid, men nog tänker jag att andra läsare också bör uppleva det jag gör. Och gör de inte det, så är vi i alla fall två, som möts i orden.
Bertil Pettersson (inte så allmänt känd, men värd att lära känna) som jag förut skrivit om, har varit en ständig följeslagare de senaste åren med sin finstämda lyrik. Harry Martinson är en av dem jag på senare tid läst mer av, och läst med nya ögon. Och så Gunnar Ekelöf, den store, som förut känts svår och kanske är det också, i vissa verk. Men många av hans dikter är allmänt uppskattade, och nu finner jag att om man bara ger orden tid att sjunka in, läser om och låter dikten växa fram långsamt, då öppnar sig ett universum och en gemenskap som är en verklig ordens gemenskap. Då får dikten makt att skänka min dag en djupare mening, långt från ytlig stress och de tusen intryckens värld. Orden ger frihet åt tanken, en frihet som också kan får större utrymme under lediga, fria dagar om sommaren.
I Envoi skriver Ekelöf:
"Som mareld tindrar en stjärna, släcks och tänds
och släcks och tänds igen. De dallrande djupen bär den
Så har jag stått vid hundrade Land's Ends
och tänkt på vad jag vill och vad jag skall i världen
Det ena vore väl: att vara som man är
Det andra är väl: att mot udden spjärna
Och hade jag den skarpa udden mindre kär
så vore jag som andra, mer än gärna
Somligas väsen är: vara. Andras: att vara förutan
Vägen har inget mål. Det är stigar som leder dit
Såg du ett fönster lysa? Tänkte du knacka på rutan?
Din är en månskensväg, som slingrar i dyningen, vit."
Nu, i takt med att huvudet inte vill ta emot lika mycket, därför att hjärnan på något sätt är intrycksmätt, trött på att ständigt överösas av ord, ljud och händelser, har poesin fått en viktigare ställning i mitt läsande. Först för att jag märkte att de korta texterna gick bättre att läsa än långa romaner, hjärnan släckte inte ner eller protesterade med tryckande värk, sedan för att jag upptäckte hur mycket mer man kan själv läsa in i när man tolkar dikter. De skriver en inte på näsan, de förmedlar (i bästa fall) en känsla och tankar att sjunka ner i, fördjupa sina egna funderingar och känna en delaktighet med andra, både poeten och flera läsare. För det som en säger, är ofta allmänmänskligt, om inte för alla och alltid, men nog tänker jag att andra läsare också bör uppleva det jag gör. Och gör de inte det, så är vi i alla fall två, som möts i orden.
Bertil Pettersson (inte så allmänt känd, men värd att lära känna) som jag förut skrivit om, har varit en ständig följeslagare de senaste åren med sin finstämda lyrik. Harry Martinson är en av dem jag på senare tid läst mer av, och läst med nya ögon. Och så Gunnar Ekelöf, den store, som förut känts svår och kanske är det också, i vissa verk. Men många av hans dikter är allmänt uppskattade, och nu finner jag att om man bara ger orden tid att sjunka in, läser om och låter dikten växa fram långsamt, då öppnar sig ett universum och en gemenskap som är en verklig ordens gemenskap. Då får dikten makt att skänka min dag en djupare mening, långt från ytlig stress och de tusen intryckens värld. Orden ger frihet åt tanken, en frihet som också kan får större utrymme under lediga, fria dagar om sommaren.
I Envoi skriver Ekelöf:
"Som mareld tindrar en stjärna, släcks och tänds
och släcks och tänds igen. De dallrande djupen bär den
Så har jag stått vid hundrade Land's Ends
och tänkt på vad jag vill och vad jag skall i världen
Det ena vore väl: att vara som man är
Det andra är väl: att mot udden spjärna
Och hade jag den skarpa udden mindre kär
så vore jag som andra, mer än gärna
Somligas väsen är: vara. Andras: att vara förutan
Vägen har inget mål. Det är stigar som leder dit
Såg du ett fönster lysa? Tänkte du knacka på rutan?
Din är en månskensväg, som slingrar i dyningen, vit."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)