Rätt ofta diskuteras vad som är ok att skriva om eller uttrycka. Nu tänker jag inte på kränkande ord, för de är och skall alltid vara tabu, dvs om de rör personen eller gruppen. Åsikter däremot måste få ifrågasättas, fast även då kan man ju ha ett hyfsat språk.
Nej, jag tänker mer på skönlitteraturen, det uppdiktade och fantasigrundade. Som skribent eller författare kan man använda inte bara artiklar och essäer, utan även fiktiv text för att få fram sina egna åsikter och tankar. Man vill så att säga inte bara berätta en historia, utan även påverka, komma med kloka ord och erfarenheter, kanske visa en möjlig väg att leva och tänka. Man kan vilja visa en moraliskt sett god sida, skildra ett gott Utopia där även samhällets rådande ideal speglas, eller skildra avigsidor i vårt samhälle så att läsaren förstår budskapet om att vi inte ska leva så, inte mörda, bedra eller annat - och förstå bakgrunden till andra människors beteende.
Men när man litterärt vill skildra verkligheten så som man själv ser eller upplever den, så är det inte givet att man samtidigt tar upp andra aspekter av händelserna. En skönlitterär text är inte samma sak som en vetenskaplig uppsats, doktorsavhandling eller historisk översikt. Dessa präglas, liksom tidningars artiklar, av en påbjuden objektivitet som gör att flera sidor av saken ska belysas. Men skönlitteraturen? Vilka krav kan vi ställa på den?
Simone Weil menar i sin bok Att slå rot, på tal om yttrandefrihet, att i ett friskt, normalt samhälle behövs frihet, och den intellektuella, suveräna friheten är nödvändig, annars saknar vi något. Hon skriver vidare att "intellektet är något som finns uteslutande hos den enskilda människan." Men om en sammanslutning av flera personer uttrycker åsikter blir det lätt att dessa åsikter påtvingas medlemmarna. Tankefriheten ska därför inte bindas till en förening av något slag. Individens egen frihet att tänka blir alltför lätt inskränkt i en grupp, där man förväntas visa upp en gemensam syn.
Det finns i dagens samhälle en självklar grundtanke om yttrandefrihet, men den är eller blir ofta beskuren av grupper som anser att man "tycker fel" eller har åsikter som ska bekämpas med alla medel, inklusive hat och personangrepp. I våras debatterades till exempel begreppet "kulturmannen" och Karl Ove Knausgårds Min kamp, främst utifrån hans berättelse om de varma känslorna för en minderårig elev, något som Ebba Witt-Brattström försökte analysera i Kulturmannens trettonåriga alibi. Där angreps han för att förhärliga pedofili, och den s k kulturmannens makt att skildra sina upplevelser ifrågasattes.
Jag är definitivt emot pedofiler och ogillar alla sammanslutningar där mannens makt anses självklar. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt om alla män (så som Knausgård tydligen sagt) främst ser kvinnor som sexobjekt, men tror att den som uttalar sig på det viset egentligen bara uttrycker sin egen åsikt, och drar in andra i detta, för att så att säga legitimera sin uppfattning. Dock vet man egentligen föga om vad ens vänner tycker inom sig, i sin egen tankefrihet. Att tala för alla är hur som helst rätt enfaldigt, särskilt om man vill värna yttrandefrihet och demokrati.
För att återgå till Min kamp, så har jag ändå svårt att förstå den kritik och analys som verket, en skönlitterär skildring, nu utsattes för. När Knausgård skildrar hur en ung lärare attraheras av en yngre skolflicka, får vi inblick i hur en ung man kan tänka och känna. Han brottas också i romanen med skuldkänslor kring attraktionen. Jag ser en modig skildring av tankar som är tabu, men jag ser dem därmed inte förhärligade, eller ens förverkligade. Att angripa en skönlitterär texts innehåll, och dessutom analysera den utifrån märkliga teorier om att begäret till kvinnan blir ett slags övergångsobjekt för en homosocial gemenskap som män ägnar sig åt, vilket leder till frågan om man då menar att detta gäller all vänskap, oavsett kön, och vad den analysen i så fall kan bidra med, ja, det blir för mig att använda texten i ett analysschema för sina egna syften, medan man glömmer vad diktens frihet innebär.
Det jag själv bär med mig från läsningen av Knausgård härom året är fortfarande fascination inför öppenheten med vilken han skildrar livets händelser, må vara sanna eller bara hans egen upplevelse, samt ett språk och en stil i beskrivningarna som är oerhört utstuderade i all sin skenbara enkelhet. Texten ger inblickar och förståelse, och visar oss ett sätt att vara fria i våra tankar, samtidigt som svårigheten i detta och dess konsekvenser också beskrivs - nog så viktigt! En skönlitterär text måste få ha denna frihet att skildra även de sidor av oss själva som inte är politiskt korrekta. Man behöver inte gilla den litteraturen, men den måste väl få finnas? Eller? Hur kan vi egentligen försvara utbudet av deckare, thrillers och skräckromaner, med fruktansvärda våldsskildringar? Är det ett innehåll som vi förväntas tåla och accpetera, då är väl fria, om än icke politiskt korrekta fantasier och tankevärldar också det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar