Det viktiga

Visst är det konstigt att vi rätt ofta ser mer till fel, eller skönhetsfläckar som jag skulle vilja kalla det, än till allt som är positivt! Livet har så mycket gott att ge oss, och vi är alla bra, unika och värdefulla, var och en på sitt sätt. Jag tror alla vet det, inom sig. Ändå är det ofta småfel som upptar vår vardag. Vi är inte snygga nog, rika nog, duktiga nog ...

På jobbet hör vi oftast om saker som behöver förbättras. Självklart ska vi se framåt och åtgärda sånt som inte fungerar. Men måste vi därför glömma bort allt det som vi gör bra? Ett litet fel tillåts överglänsa en massa som redan fungerar utmärkt. Elever som gjort stora framsteg kanske ändå tycker att deras betyg inte är bra nog, och personal känner sig ofta otillräckliga.

Jag vill dra en lans för att vi ska tala mer om allt som är bra, roligt, utmärkt, positivt! Se på dig själv med milda ögon och minns allt det du gör som är bra. Ta fasta på berömmande ord (även om de inte känns helt sanna) och lägg undan förtreten över misslyckanden. För nog är det väl ändå så, att vi utvecklas mer av beröm än av kritik? Uppmuntran får oss att känna oss bra, medan dåliga omdömen kan stämma ner humöret. Allt det du gör är inte bäst, men det är bra nog!

Glädje

Det är lätt att glömma glädjen när livet snurrar på och man är fullt upptagen av göromål av olika slag. Vi fyller livet av "nödvändiga" saker att göra, på jobbet är det så mycket man ska hinna, för vi vill ju vara duktiga och dessutom tjäna mycket pengar som vi kan använda när vi inte jobbar ...och jobbet ska skötas noggrant och seriöst. Självklart ska vi det, men tar vi oss tid att skratta ihop?

Livet har blivit allvarligt, på nåt sätt. Skrattar, det gör man åt folk som gör bort sig, eller kanske barn och hundar i filmer som skickas in till tv. Vi anses inte ens vara humoristiska nog för att själva förstå om det är något kul i ett tv-program, utan det finns pålagda skratt eller så finns det studiofolk som håller upp skyltar när publiken ska skratta. Ett gott skratt förlänger livet heter det, men härligast är väl det spontana skrattet?

Det finns mycket annan glädje än just humor och skratt. Glädjen över att leva, vara frisk, ha underbara barn, släkt och vänner ... glädjen över att leva i ett rikt land, ha ett jobb. Just i kväll vill jag slå ett slag för glädjen - glädje i det lilla, i allt gott som finns. Låt oss se lite lätt på livet, ta saker mer med en klackspark. Vi måste väl inte alltid vara så allvarliga, seriösa och målmedvetna? Nä, fram för mer skratt och lättsamhet, ungefär som när jag var med mina barn (och svärbarn) på Mors dag. Tack!

Eurovision

Denna kväll, då hela Sverige verkar titta på Eurovision Song Contest lyssnar jag istället på musik från förr. Jag har rätt svårt för schlagermusik, även om det finns vissa mycket bra låtar, som t ex Loreens låt i år! Men allmänt sett är det inte min typ av musik. Jag tror det hänger ihop med att jag var ung på 60-70-talet, då schlager ansågs fult och töntigt, i alla fall i mina kretsar. Vi lyssnade på soul, pop, rock, disco ... musik med takt och mening av ett helt annat slag!

Dagens schlager är förstås inte jämförbar med dåtidens. Musiken idag är betydligt bättre, men verkligen inte överallt. Och så är det ju lite konstigt att tävla i musik. Numera kan man ju också ringa in och rösta själv, och jag är säker på att en del ringer flera samtal. Kompisröstning mellan länder lär vara vanligt, och det gör ju också att resultaten blir snedvridna. Och vem bestämmer vilken låt som är bäst, när det verkligen är så stor skillnad på vad man gillar?

Nej, jag föredrar att lyssna på Human League, Ultravox, Madness och Simple Minds istället för på schlager! Den musiken håller än, i alla fall för mig :)

Gruppens välsignelse och förbannelse

Vi tillhör alla olika grupper, och då menar jag inte t ex sociala klasser utan mer allmänmänskligt. Gruppen kan vara familjen, vänner eller en ålderskategori. Vi ingår alltså alla i flera grupper som ibland sammanfaller men långt ifrån alltid. Jag tror att alla är väldigt vana vid detta, och vi vet automatiskt vilka regler som gäller i olika grupper. Eller vi lär oss i alla fall, annars tillhör vi inte gruppen.

Att tillhöra en grupp kan innebära trygghet, bekräftelse på att man är bland likar och stor vänskap. Vi är sociala varelser och vill tillhöra grupper, vi vill vara accepterade och gärna omtyckta. Helst vill nog många tillhöra "den populära" gruppen, en grupp där inte vem som helst kan vara med. Eller kanske man vill vara med i en liten och särskild grupp med likar. Men att tillhöra en grupp kan innebära ett slags, ofta frivilligt, tvång att vara på ett visst sätt, eller att man måste acceptera saker som man kanske inte tillfrågats om man gillar.

I mitt arbete ser jag rätt ofta hur barn och ungdomar spelar med i en grupp utan att kanske helt gilla gruppen. Man spelar med därför att man inte har andra vänner just i den klassen, eller kanske inga andra att vara med. I bästa fall känner man enighet och en naturlig samhörighet med gruppen. Liknande grupper finns förstås bland vuxna. Rätt ofta finns det någon eller några som dominerar i gruppen. Många grupper är inte så demokratiska, medlemmarna i gruppen förstår att man måste gilla läget eller lämna gruppen. Andra grupper är demokratiskt valda men kan av praktiska skäl inte fråga medlemmarna till råds i varje enskild fråga. Och rätt ofta tror jag vi accepterar gruppens regler utan synlig protest.

Jag kan själv känna att detta att tillhöra en grupp innebär både trygghet och tvång. Få grupper kan se till allas behov och särart. Om jag vill tillhöra en grupp måste jag köpa reglerna som följer med. Och det gör jag förstås, om det är en grupp som känns värdefull för mig. Men den dagen gruppen mest innebär tvång, att jag förväntas följa av andra skapade regler och jag själv inte har någon talan, då måste jag överväga om gruppen är värd det. Är vänskapen eller släktskapet grund nog för att vara medlem i gruppen om jag känner att min röst inte blir hörd?

Grupperingar behöver vara frivilliga och bygga på gemensamma värderingar och beslut, för att kännas värdefulla att ingå i. Enda undantaget är vårt gemensamma samhälle, där vi föds in i gruppen och måste följa skyldigheter för att få ta del av rättigheter. Men övriga grupper, som bygger på frivilliga och/eller underförstådda sammanslutningar, är grupper där vänskap kan ebba ut, och släktskap visserligen finnas kvar men därmed inte givet innebära att man träffas inom gruppen. Den grupp där man inte kan vara sig själv, den gruppen är inte värd att tillhöra.


(Som vanligt försöker jag resonera utifrån en personlig tanke, och lyfta den till ett allmängiltigt plan. Så ni vänner eller släktingar som läser detta, se det för vad det är, dvs inget avskedstagande utan helt enkelt tankar om grupper.)

Misstroende och respekt

Vi lever i en tid av misstroende och brist på tillit. Vårt samhälle präglas i alltför hög grad av misstänksamhet mot vård, skola och polis, för att bara ta några exempel. Minsta fel som begås av någon ska hängas ut och nagelfaras. Det är svårt att argumentera emot detta, förstås. Om någon fått ett felaktigt bemötande ska det uppmärksammas och åtgärdas. Media är ofta snabba i att rapportera felaktigheter, så snabba att man ibland inte hinner kolla sanningshalten. Men det är inte det stora problemet, anser jag.

Det jag framför allt tycker är tråkigt är när man startar i att säga att respekt är något man ska erövra, när man inte litar på någon förrän den bevisat att den är värdig, och när man misstror andra, särskilt myndigheter och dess företrädare. Man möter då andra människor med misstänksamhet istället för tillit och respekt. I förlängningen leder det till saker som överdriven kontroll och dokumentation, som den vi i skolan har drabbats av. Man (Vem? Skolverket? Skolinspektionen? Regeringen?) verkar utgå från att lärare inte vet hur de ska sköta sitt jobb, man litar inte på att de har utbildning, erfarenhet och kunskap nog att utföra sitt arbete. Och så sitter vi där, med otaliga dokumentationspapper som ska fyllas i, istället för att få ägna kraft, kreativitet och energi åt vår undervisning. För faktiskt är lärare människor, och inga maskiner som kan jobba hur mycket som helst.

För mig är det självklart att utgå från att alla är goda och vill andra väl, att alla försöker göra rätt och är värda respekt och tillit. Varför skulle en tjänsteman avsiktligt försöka göra en okänd person illa? Vad skulle en läkare ha för något att vinna på att slarva, eller en lärare på att behandla elever orättvist?

Förr kanske man hade alltför stor respekt för myndigheter, och känslan av underlägsenhet som jag tror många kände då vill jag inte ha tillbaka. Men respekten för varandra och tilliten till andra, den behöver stärkas. Ett samhälle där man inte litar på varandra är inget helt samhälle. I ett helt samhälle arbetar man tillsammans, det är ett sam-hälle med tillit, förtroende och respekt. Det innebär inte att jag med rädsla ska "respektera" den som har större kunskap eller makt än jag har, det innebär tvärtom att jag ser alla människor som lika mycket värda, oavsett yrke, kön, inkomst och annat.

Respekt, tillit och jämlikhet hör intimt samman. Det är i samhällen där man inte litar på varandra som ojämlikheten sprider sig. Och idag ser vi tyvärr ökande klyftor inom många områden. Men de får bli ämnen för kommande blogginlägg.

Hen?

Ord säger ibland rätt mycket om hur vi ser på olika företeelser. Det innebär inte att det alltid räcker att välja ett visst ord för att ändra värderingar, fördomar och åsikter. Jag tror t ex inte att man ser annorlunda på våra tiders lokalvårdare jämfört med forna tiders städare.

Det samma anser jag gäller det lilla ordet "hen" som en del vill införa för att ... ja varför? Som jag förstår ska det vara ett mer könsneutralt begrepp än att säga han och hon, och det är det kanske. Men varför? Ändrar det verkligen på hur man ser på kvinnor och män? Kan ett ord ändra på maktstrukturerna i samhället? En del anför att man i Finland använder ordet hen (med reservation för stavningen) men är Finland ett mer jämställt samhälle än Sverige?

Att det kan vara praktiskt att ibland säga hen istället för "hon eller han" som vi får (fått) göra i Sverige är nog sant, och det bruket kan jag acceptera även fast jag tycker det är onödigt och inte tillför något i språket. Men att man t ex inte vill tala om för sitt barn vilket kön det har, är för mig absurt. Det förefaller mig då som att man anser att könen är olika värda, och därför vill gömma undan detta för sina barn. Men vi har alla ett kön, och idag säger vi att det finns fler än två, dvs vi accepterar alla möjliga sorters könstillhörighet och könsöverskridande. Bra så!

Om vi ser alla människor som jämställda, vilket vi är från födelsen (detta är en grundförutsättning i vår värdegrund), då spelar det ju ingen roll om man är en han eller hon. Vi är alla värda samma respekt oavsett kön, ålder, etnicitet etc. Ett litet ord gör varken till eller från i detta, snarare fokuserar man på fel aspekt, hänger upp sig på ett ord istället för att försöka påverka och stå för att alla är lika värda. Jag menar att ord ibland kan skymma bakomliggande värderingar, och det anser jag att ordet hen riskerar att göra. Jag är själv en hon, och stolt för det!

Pater Noster

Som en pater noster-hiss är livet
Du åker upp, och sedan ner
Ibland hinner du inte av
innan hissen är uppe
vid vändpunkten
och det går neråt igen

Någonstans längs vägen

ska du gå av och kanske stanna
Men inte på nervägen
utan på uppvägen

Och om du inte lyckas

så vet du att du måste ner
i botten
innan hissen åter vänder uppåt

En tröst är det
Att hissen alltid fortsätter
Den stannar inte
utan vänder där det är som mörkast
den vänder åter upp mot ljuset

Kom bara ihåg
att kliva av på rätt ställe
så att du kan vila där
och hämta kraft
innan du åter går på livets hiss
som för dig
upp och ner
ner och upp

var vaksam och lyssna

lyssna och kliv av
där du vill vila
där du finner vänner
där du finner kärlek
där du finner ditt liv

och stanna där

men inte för länge
låt pater noster föra dig vidare
djupare
längre
högre
neråt och uppåt
på livets väg
upp och ner
ner och upp

Fotnot
Man kan undra varför det heter pater noster-hiss. Det hör tydligen samman med att hisskorgarna kan liknas vid radband, som även kallas pater noster (Fader vår, alltså Gud). Det finns även paternosterverk som är en slags grävmaskin med skopor på ett band som rör sig. Det är inte helt enkelt att åka med en pater noster-hiss, den har öppna hisskorgar och rör sig ständigt och långsamt, men man måste passa på och kliva av just när man är i nivå med ett golv, annars kan man få fortsätta varvet runt innan man återkommer till det våningsplan dit man ville. Pater noster-hissar finns fortfarande på en del arbetsplatser men är inte så vanliga. Det krävs en del vana för att åka med dem, vilket jag själv märkte när jag fick tillfälle att prova för många år sedan.

Med min bild vill jag visa både att livet ofta vänder när det känns som mörkast, och att vi måste våga vidare för att nå längre på vår livsväg.
 

Minnen

Ibland när jag ser tillbaka på mitt liv, känns det som att jag färdas genom oceaner av tid och rymd. Vad som var igår eller för en vecka sen, eller till och med för fem-tio år sedan, kan kännas svårt att sätta fingret på, särskilt vad gäller tankar men även upplevelser. Då är det skönt att spara ögonblick och tankar i ord.

Förr brukade jag mest ta emot och ta in, jag läste, lyssnade och sög i mig av andras tankar i ett slags sökande efter något som jag inte visste vad det var. Nu har istället behovet av att skriva ner och reda ut mina tankar växt. Fortfarande lyssnar jag gärna på andra, men numera förhoppningsvis med mer lugn och ett djupare intresse. Men det som jag samlat in genom åren, och förstås fortsätter samla, det känns bra att sätta på pränt. Skrivandet blir både ett sätt att fånga tankar, och ett sätt att lägga ifrån mig dem. Det jag skrivit, behöver jag inte fundera på så mycket längre, utan jag kan gå vidare och fånga nya tankar. Ibland återkommer de, och utvecklas vidare. Andra är mer dagsaktuella men känns ändå viktiga att skriva ner, som ett sätt att befria dem samtidigt som de kan sparas för att ha dem kvar.

Att läsa gamla ord och texter blir sedan en resa i sig själv, då landmärken återupptäcks och minnen av hur jag tänkte får liv. Ibland kan ord som jag ganska nyss skrev kännas förlegade och passé, jag har gått vidare och helt släppt dessa tankar. Men även de är ju pusselbitar i den väv som är jag.  Och jag tror att många gör som jag, skriver både för att minnas och för att lägga ifrån sig och gå vidare, för att klargöra och för att klara av.

Vårtankens ljus

Jag upphör aldrig att fascineras av våra ljusa kvällar, kvällar som dröjer sig kvar länge medan de småningom mörknar och ljuset försvinner för en stund, allt kortare stunder nu fram till midsommar. Min fascination snarast växer alltmer för varje år. Det är något med lugnet i dessa kvällar, och kanske finns det ett inneboende vemod i dem. Jag vet ju, att det är just denna period som vi får njuta av dem, de är inte beständiga om än återkommande varje år.

Just ikväll drar vinden rätt mycket i trädtopparna på andra sidan ängen, men jag anar att vinden bedarrar allt mer. Om kvällen stillnar ju ofta vinden, i alla fall så här års. Så är det kanske också med våra liv, när de passerat ungdomens stormar så stillnar de, dagens hektiska lopp mot något avtar och man får mer tid till reflektion.

En sån här kväll, med ljusblåvit himmel och enstaka molntussar, bjuder mig mest till att stilla försjunka och begrunda. Även tankarna stillnar och lägger sig till ro. Välgörande och befriande för tanken, som alltför ofta känner sig tvingad att hasta och hinna med. Nu är en gyllene tid, då jag bara vill njuta och försjunka i kvällens kvardröjande ljus.

Meningar

Om än livet inte är förutbestämt så finns det en mening i mycket som sker. Allt är dock inte meningsfullt i betydelsen att det är positivt eller bra att det händer. En del är inte meningsfullt alls, utan bara olycka och elände. Jag tänker inte att det finns en mening i ondska, t ex. Den är bara ond och kan möjligtvis fungera som avskräckande för oss - vilket inte betyder att ondskan blir meningsfull för mig.

Just när något händer har vi nog ofta svårt att förstå vilken betydelse det kommer att få för oss. Men i efterhand kan vi begrunda och förstå att det kanske inte var goda händelser, men att de fick sin betydelse för oss, kanske först mycket långt efteråt.

Det finns också tillfällen som sticker ut redan när de sker. Det kan vara ett möte eller några ord som någon säger, ord som ger en insikt eller aha-upplevelse, människor som har ett särskilt förhållningssätt så att man redan från början känner att denna person kommer betyda något för en lång tid efteråt. Man kanske inte ses igen, eller har kontakt alls, men orden och mötet kan ligga kvar hos en.

Så är det i alla fall för mig, och nu gör jag som vi ofta gör, utgår från oss själva och tänker att andra har samma erfarenhet. Det vet jag ju inget om egentligen, så kanske blir dessa ord mer krypiska för dig som läsare än vad jag avsett. Men den som känner igen sig, den vet vad jag menar.

Numera söker jag inte alltid efter mening och förståelse så som jag gjorde förr. Jag har insett att man inte behöver förstå allt, inte heller meningen med livets alla sidor. Och vad gäller meningen med livet så tycker jag om orden från Bröderna Karamasov, som Owe Wikström lyfter fram i en av sina böcker: "att älska livet mer än dess mening". Det är ett befriande sätt att tänka, som jag nog berört förut i bloggen. Samtidigt vet jag mycket väl, att vissa saker, händelser och möten har en inneboende mening som är viktig för mig. Exakt vad och hur de är det är förstås personligt, och svåra att beskriva utan att berätta hela mitt liv, precis som andras erfarenheter är personliga för dem.