Vi tillhör alla olika grupper, och då menar jag inte t ex sociala klasser utan mer allmänmänskligt. Gruppen kan vara familjen, vänner eller en ålderskategori. Vi ingår alltså alla i flera grupper som ibland sammanfaller men långt ifrån alltid. Jag tror att alla är väldigt vana vid detta, och vi vet automatiskt vilka regler som gäller i olika grupper. Eller vi lär oss i alla fall, annars tillhör vi inte gruppen.
Att tillhöra en grupp kan innebära trygghet, bekräftelse på att man är bland likar och stor vänskap. Vi är sociala varelser och vill tillhöra grupper, vi vill vara accepterade och gärna omtyckta. Helst vill nog många tillhöra "den populära" gruppen, en grupp där inte vem som helst kan vara med. Eller kanske man vill vara med i en liten och särskild grupp med likar. Men att tillhöra en grupp kan innebära ett slags, ofta frivilligt, tvång att vara på ett visst sätt, eller att man måste acceptera saker som man kanske inte tillfrågats om man gillar.
I mitt arbete ser jag rätt ofta hur barn och ungdomar spelar med i en grupp utan att kanske helt gilla gruppen. Man spelar med därför att man inte har andra vänner just i den klassen, eller kanske inga andra att vara med. I bästa fall känner man enighet och en naturlig samhörighet med gruppen. Liknande grupper finns förstås bland vuxna. Rätt ofta finns det någon eller några som dominerar i gruppen. Många grupper är inte så demokratiska, medlemmarna i gruppen förstår att man måste gilla läget eller lämna gruppen. Andra grupper är demokratiskt valda men kan av praktiska skäl inte fråga medlemmarna till råds i varje enskild fråga. Och rätt ofta tror jag vi accepterar gruppens regler utan synlig protest.
Jag kan själv känna att detta att tillhöra en grupp innebär både trygghet och tvång. Få grupper kan se till allas behov och särart. Om jag vill tillhöra en grupp måste jag köpa reglerna som följer med. Och det gör jag förstås, om det är en grupp som känns värdefull för mig. Men den dagen gruppen mest innebär tvång, att jag förväntas följa av andra skapade regler och jag själv inte har någon talan, då måste jag överväga om gruppen är värd det. Är vänskapen eller släktskapet grund nog för att vara medlem i gruppen om jag känner att min röst inte blir hörd?
Grupperingar behöver vara frivilliga och bygga på gemensamma värderingar och beslut, för att kännas värdefulla att ingå i. Enda undantaget är vårt gemensamma samhälle, där vi föds in i gruppen och måste följa skyldigheter för att få ta del av rättigheter. Men övriga grupper, som bygger på frivilliga och/eller underförstådda sammanslutningar, är grupper där vänskap kan ebba ut, och släktskap visserligen finnas kvar men därmed inte givet innebära att man träffas inom gruppen. Den grupp där man inte kan vara sig själv, den gruppen är inte värd att tillhöra.
(Som vanligt försöker jag resonera utifrån en personlig tanke, och lyfta den till ett allmängiltigt plan. Så ni vänner eller släktingar som läser detta, se det för vad det är, dvs inget avskedstagande utan helt enkelt tankar om grupper.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar