Ibland när jag ser tillbaka på mitt liv, känns det som att jag färdas genom oceaner av tid och rymd. Vad som var igår eller för en vecka sen, eller till och med för fem-tio år sedan, kan kännas svårt att sätta fingret på, särskilt vad gäller tankar men även upplevelser. Då är det skönt att spara ögonblick och tankar i ord.
Förr brukade jag mest ta emot och ta in, jag läste, lyssnade och sög i mig av andras tankar i ett slags sökande efter något som jag inte visste vad det var. Nu har istället behovet av att skriva ner och reda ut mina tankar växt. Fortfarande lyssnar jag gärna på andra, men numera förhoppningsvis med mer lugn och ett djupare intresse. Men det som jag samlat in genom åren, och förstås fortsätter samla, det känns bra att sätta på pränt. Skrivandet blir både ett sätt att fånga tankar, och ett sätt att lägga ifrån mig dem. Det jag skrivit, behöver jag inte fundera på så mycket längre, utan jag kan gå vidare och fånga nya tankar. Ibland återkommer de, och utvecklas vidare. Andra är mer dagsaktuella men känns ändå viktiga att skriva ner, som ett sätt att befria dem samtidigt som de kan sparas för att ha dem kvar.
Att läsa gamla ord och texter blir sedan en resa i sig själv, då landmärken återupptäcks och minnen av hur jag tänkte får liv. Ibland kan ord som jag ganska nyss skrev kännas förlegade och passé, jag har gått vidare och helt släppt dessa tankar. Men även de är ju pusselbitar i den väv som är jag. Och jag tror att många gör som jag, skriver både för att minnas och för att lägga ifrån sig och gå vidare, för att klargöra och för att klara av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar