Jag upphör aldrig att fascineras av våra ljusa kvällar, kvällar som dröjer sig kvar länge medan de småningom mörknar och ljuset försvinner för en stund, allt kortare stunder nu fram till midsommar. Min fascination snarast växer alltmer för varje år. Det är något med lugnet i dessa kvällar, och kanske finns det ett inneboende vemod i dem. Jag vet ju, att det är just denna period som vi får njuta av dem, de är inte beständiga om än återkommande varje år.
Just ikväll drar vinden rätt mycket i trädtopparna på andra sidan ängen, men jag anar att vinden bedarrar allt mer. Om kvällen stillnar ju ofta vinden, i alla fall så här års. Så är det kanske också med våra liv, när de passerat ungdomens stormar så stillnar de, dagens hektiska lopp mot något avtar och man får mer tid till reflektion.
En sån här kväll, med ljusblåvit himmel och enstaka molntussar, bjuder mig mest till att stilla försjunka och begrunda. Även tankarna stillnar och lägger sig till ro. Välgörande och befriande för tanken, som alltför ofta känner sig tvingad att hasta och hinna med. Nu är en gyllene tid, då jag bara vill njuta och försjunka i kvällens kvardröjande ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar