Att jag gillar att skriva är kanske rätt självklart, eftersom jag har en blogg. Men mycket hamnar förstås inte på bloggen. Egentligen är mitt huvudintresse just nu annat skrivande.
För några år sedan fick jag en idé om en bok jag ville skriva. Varför vet jag inte egentligen, det kom bara flygande till mig under en föreläsning. Under senaste året har jag samlat en del material, mest under enstaka lovdagar då jag oftast känner att mitt jobb tar mycket tid och kraft. En dröm är att få mer tid till skrivande, och inte behöva jobba så mycket som lärare. På sätt och vis är läraryrket fantastiskt, men det är också krävande och stressigt och jag känner inte att det ger mig så mycket utbyte längre - största ljusglimten är dock fortfarande eleverna (och jättefina kollegor), vilket är jätteviktigt att påpeka. En del tror ju att det är stökiga elever som gör lärare trötta, men för de flesta är det nog alla otaliga sysslor, administration och dokumentation som tar på krafterna. Det är ju inte heller för att sköta sånt som man valde att bli lärare - i så fall kunde man ju valt något administrativt jobb!
I somras gick jag en skrivarkurs, eller Författarkurs som den så vackert hette, mycket för att få hjälp med hur jag skulle handskas med materialet och få ihop det till en bra berättelse. Kursen var otroligt givande och gav många redskap för hur man kan bygga en text så att den blir spännande, intressant och läsvärd. Det betyder ju inte att jag automatiskt kommer lyckas göra just detta, men det gav mig i alla fall lite bättre kunskaper om vad som är viktigt att tänka på. För även om jag är lärare i bl a svenska och alltså undervisar i hur man kan och ska skriva olika texter, och fast jag har läst många böcker och studerat litteraturvetenskap på universitetet så känner jag mig som en amatör när det gäller att skriva annat än utredande text. Icke desto mindre är det otroligt kul och stimulerande att försöka få till något som andra kanske kan vilja läsa med nöje!
Nyligen kände jag att det även fanns en annan bok som pockade på att bli skriven. Så nu har jag två projekt igång! Det går långsamt än så länge, men det får ta den tid det tar. Allt är processer och det enda jag kan göra är att ge det all tid jag kan. Och mitt mål är faktiskt att en dag publicera (dvs inte i bloggform), på ett eller annat sätt. Slutligen ett citat från Neil Gaiman: ”Finish what you’re writing. Whatever you have to do to finish it, finish it.” (Tack, Jorun!)
fredag 24 augusti 2012
lördag 18 augusti 2012
Boken lever
Som vanligt när jobbet drar igång igen efter lovet så blir det mindre tid för annat, i alla fall så här i början innan alla planeringar och praktiska ting är i ordning. Skrivandet kommer då på undantag, liksom läsningen. Lite har jag dock hunnit läsa i den bok som är min tredje sommarläsningsupplevelse detta år.
Ibland är jag lite avvaktande inför böcker som haussas upp redan vid utgivningen. Så var det även med Karl-Ove Knausgårds Min kamp, när första delen kom ut. Jag läste recensioner, men blev inte omedelbart intresserad. Jag tänkte att detta kanske var ett mastodontverk av manlig karaktär, som nog inte skulle tilltala mig. Allteftersom den fortsatte omtalas skapades dock en allt större nyfikenhet hos mig som förstås bara kunde stillas på ett sätt, så det blev sommarens tredje stora bokupplevelse.
Min kamp fängslade mig omedelbart framför allt för sitt fina språk. Där finns nära och personliga skildringar av både inre och yttre verklighet, och exakta och livfulla beskrivningar av miljö och karaktärer. När Knausgård t ex brer en smörgås tar han med små detaljer på ett så målande sätt. Vardagliga detaljer får därmed en tyngd som gör bilden både levande och nära, och får mig att tänka på Strindberg i inledningen till Röda rummet.
Vidare skapas ibland bilder som känns helt nya. De får mig att stanna upp och njuta av att få se verkligheten med lite annorlunda ögon än annars: orden skapar ett nytt filter att se igenom på något sätt. Jag brukar ofta ha svårt för alltför noggranna miljöbeskrivningar och hoppar gärna över dem, eller skumläser dem. Miljön kan jag ju ändå skapa inom mig, och om ett hus är rött eller gult känns oväsentligt. Men Knausgård lyckas växla så mellan olika typer av beskrivningar, och beskriva med ett så fint bildspråk, att jag läser varje ord noga.
Så till handlingen, som i många stycken handlar om vardagliga ting och ett rätt vanligt liv. Men den tydliga skildringen med små fina detaljer gör att det blir intressant ändå. Berättelsen innehåller förstås även mer dramatiska händelser, och det är med intresse jag ser fram emot att få fortsätta ta del av den uppväxt och det liv som Knausgård beskriver. Varför boken heter Min kamp vet jag inte riktigt ännu, men nog kan allas våra liv innehålla en del kamp av olika skäl. Boken uppges vara självbiografisk, och att skriva så öppet och uppriktigt om sig själv är beundransvärt och kanske en kamp i sig.
Att boken som företeelse inte alls är på väg att dö tror jag vi kan vara säkra på, trots hot från andra media. Men att vi har många media kan ju också helt enkelt betyda mångfald och att fler får möjlighet att ta del utifrån sina behov. Idag besökte jag Litteraturfestivalen i Sigtuna, med mycket smått och gott kring böcker och läsning. Mycket intressant och givande, inte minst att möta författare, förläggare, bloggare och e-boksföreträdare. Vi är alla intresserad av orden, ord som förmedlar och så att säga sparar våra liv och berättelser. Och det är nog ett behov och intresse som aldrig kommer dö, oavsett vilken form vi föredrar.
Ibland är jag lite avvaktande inför böcker som haussas upp redan vid utgivningen. Så var det även med Karl-Ove Knausgårds Min kamp, när första delen kom ut. Jag läste recensioner, men blev inte omedelbart intresserad. Jag tänkte att detta kanske var ett mastodontverk av manlig karaktär, som nog inte skulle tilltala mig. Allteftersom den fortsatte omtalas skapades dock en allt större nyfikenhet hos mig som förstås bara kunde stillas på ett sätt, så det blev sommarens tredje stora bokupplevelse.
Min kamp fängslade mig omedelbart framför allt för sitt fina språk. Där finns nära och personliga skildringar av både inre och yttre verklighet, och exakta och livfulla beskrivningar av miljö och karaktärer. När Knausgård t ex brer en smörgås tar han med små detaljer på ett så målande sätt. Vardagliga detaljer får därmed en tyngd som gör bilden både levande och nära, och får mig att tänka på Strindberg i inledningen till Röda rummet.
Vidare skapas ibland bilder som känns helt nya. De får mig att stanna upp och njuta av att få se verkligheten med lite annorlunda ögon än annars: orden skapar ett nytt filter att se igenom på något sätt. Jag brukar ofta ha svårt för alltför noggranna miljöbeskrivningar och hoppar gärna över dem, eller skumläser dem. Miljön kan jag ju ändå skapa inom mig, och om ett hus är rött eller gult känns oväsentligt. Men Knausgård lyckas växla så mellan olika typer av beskrivningar, och beskriva med ett så fint bildspråk, att jag läser varje ord noga.
Så till handlingen, som i många stycken handlar om vardagliga ting och ett rätt vanligt liv. Men den tydliga skildringen med små fina detaljer gör att det blir intressant ändå. Berättelsen innehåller förstås även mer dramatiska händelser, och det är med intresse jag ser fram emot att få fortsätta ta del av den uppväxt och det liv som Knausgård beskriver. Varför boken heter Min kamp vet jag inte riktigt ännu, men nog kan allas våra liv innehålla en del kamp av olika skäl. Boken uppges vara självbiografisk, och att skriva så öppet och uppriktigt om sig själv är beundransvärt och kanske en kamp i sig.
Att boken som företeelse inte alls är på väg att dö tror jag vi kan vara säkra på, trots hot från andra media. Men att vi har många media kan ju också helt enkelt betyda mångfald och att fler får möjlighet att ta del utifrån sina behov. Idag besökte jag Litteraturfestivalen i Sigtuna, med mycket smått och gott kring böcker och läsning. Mycket intressant och givande, inte minst att möta författare, förläggare, bloggare och e-boksföreträdare. Vi är alla intresserad av orden, ord som förmedlar och så att säga sparar våra liv och berättelser. Och det är nog ett behov och intresse som aldrig kommer dö, oavsett vilken form vi föredrar.
lördag 11 augusti 2012
Sommarläsning
Som så många andra blir sommaren ett tillfälle för mig att läsa lite mer än vanligt. Jag läser visserligen inte lika mycket nu som förr, men njuter nog desto mer när/om jag hittar en välskriven och intressant bok som fängslar mig.
Först, det finns två anledningar till att mitt läsintresse avtagit. Främst är det pga min spänningshuvudvärk, som ofta gör det jobbigt att följa andras tankegångar och ord. Jag har varit en som både läst och lyssnat mycket på andra, och på något sätt tagit in andras liv. Det har varit av intresse för hur människor tänker och för hur livet kan se ut, läsningen har varit ett sätt att leva flera liv så att säga. Nu känns det som att hjärnan inte klarar att ta emot så mycket längre, i en värld så full av ord och intryck, och istället har behovet av att skriva och få ur mig tankar växt. Detta verkar kanske konstigt, men det är så jag upplever det.
Den andra orsaken till att jag inte läser så mycket är att det finns få böcker och författare som har något att tillföra en gammal bokmal som mig. Jag låter kanske förmäten när jag säger det, men jag tycker att jag redan kan de flesta intriger och vet hur det ska gå. Så är det förstås inte, men om man läser mycket så blir man ju ändå van att se mönster. Deckare läser jag inte alls numera, eftersom de är ren fiktion kring något förfärligt som jag inte vill fastna i, nämligen att man dödar andra. Ofta är språket också rätt torftigt, dock med undantag förstås. Håkan Nesser är t ex en god berättare och stilist, som jag ofta tycker har ett budskap utöver att lösa en mordgåta. Det finns kanske fler, men det svenska deckarundret är jag hjärtligt trött på.
Så vad krävs för att jag ska vilja läsa en bok numera? Framför allt ett gott språk, gärna med fantasieggande bildspråk och metaforer, formuleringar som får mig att stanna upp och njuta av det lästa, kanske att läsa om meningen och grunna över den. Jag läser alltså oftast inte för intrigen, utan för språket. En favoritförfattare, nästan den enda jag läst senaste åren, är Haruki Murakami, som både har ett fantastiskt språk och oväntade berättelser med sin blandning av magi och realism. Allra bäst av hans böcker tycker jag Kafka på stranden är, det var den första av honom som jag läste och den öppnade en ny värld för mig.
I sommar är det främst tre böcker som fångat mig. Jag startade med att läsa en lagom lättsam bok, Niceville av Kathryn Stockett. Ja, lättsam är kanske fel ord, eftersom den handlar om rasmotsättningar i 1960-talets Söder i USA, och svårigheten att förändra tänkesätt. Men det är en lättillgänglig och mycket läsvärd bok, som trots sitt budskap inte känns tung att läsa utan bara intressant och spännande.
Nästa bok var Yarden av Kristian Lundberg, en bok jag länge tänkt läsa. Jag gillade både det korthuggna och talande språket, och beskrivningen av ett arbetsliv som man inte trodde fanns. En bok som rekommenderas varmt! Jag läste också uppföljaren Och allt ska vara kärlek, men den kändes mest som tjatig upprepning och grep mig inte alls på samma sätt.
Den tredje bokupplevelsen i sommar väntar jag med till nästa blogginlägg. God läsning önskar jag alla så länge, och om någon vill ge ett boktips eller kommentera något kring läsning är det bara kul :)
Först, det finns två anledningar till att mitt läsintresse avtagit. Främst är det pga min spänningshuvudvärk, som ofta gör det jobbigt att följa andras tankegångar och ord. Jag har varit en som både läst och lyssnat mycket på andra, och på något sätt tagit in andras liv. Det har varit av intresse för hur människor tänker och för hur livet kan se ut, läsningen har varit ett sätt att leva flera liv så att säga. Nu känns det som att hjärnan inte klarar att ta emot så mycket längre, i en värld så full av ord och intryck, och istället har behovet av att skriva och få ur mig tankar växt. Detta verkar kanske konstigt, men det är så jag upplever det.
Den andra orsaken till att jag inte läser så mycket är att det finns få böcker och författare som har något att tillföra en gammal bokmal som mig. Jag låter kanske förmäten när jag säger det, men jag tycker att jag redan kan de flesta intriger och vet hur det ska gå. Så är det förstås inte, men om man läser mycket så blir man ju ändå van att se mönster. Deckare läser jag inte alls numera, eftersom de är ren fiktion kring något förfärligt som jag inte vill fastna i, nämligen att man dödar andra. Ofta är språket också rätt torftigt, dock med undantag förstås. Håkan Nesser är t ex en god berättare och stilist, som jag ofta tycker har ett budskap utöver att lösa en mordgåta. Det finns kanske fler, men det svenska deckarundret är jag hjärtligt trött på.
Så vad krävs för att jag ska vilja läsa en bok numera? Framför allt ett gott språk, gärna med fantasieggande bildspråk och metaforer, formuleringar som får mig att stanna upp och njuta av det lästa, kanske att läsa om meningen och grunna över den. Jag läser alltså oftast inte för intrigen, utan för språket. En favoritförfattare, nästan den enda jag läst senaste åren, är Haruki Murakami, som både har ett fantastiskt språk och oväntade berättelser med sin blandning av magi och realism. Allra bäst av hans böcker tycker jag Kafka på stranden är, det var den första av honom som jag läste och den öppnade en ny värld för mig.
I sommar är det främst tre böcker som fångat mig. Jag startade med att läsa en lagom lättsam bok, Niceville av Kathryn Stockett. Ja, lättsam är kanske fel ord, eftersom den handlar om rasmotsättningar i 1960-talets Söder i USA, och svårigheten att förändra tänkesätt. Men det är en lättillgänglig och mycket läsvärd bok, som trots sitt budskap inte känns tung att läsa utan bara intressant och spännande.
Nästa bok var Yarden av Kristian Lundberg, en bok jag länge tänkt läsa. Jag gillade både det korthuggna och talande språket, och beskrivningen av ett arbetsliv som man inte trodde fanns. En bok som rekommenderas varmt! Jag läste också uppföljaren Och allt ska vara kärlek, men den kändes mest som tjatig upprepning och grep mig inte alls på samma sätt.
Den tredje bokupplevelsen i sommar väntar jag med till nästa blogginlägg. God läsning önskar jag alla så länge, och om någon vill ge ett boktips eller kommentera något kring läsning är det bara kul :)
torsdag 9 augusti 2012
Barnfattigdom
Återigen kommer frågan om barnfattigdom upp i media. Att vara fattig är förstås tungt och jobbigt på många sätt, och det är kanske särskilt märkbart i vårt samhälle som på många sätt är välmående och som bygger så mycket på konsumtion. Fattigdomen idag ska förstås inte jämföras med hur det var förr, när ett stort antal människor levde i armod och fick leva mycket enkelt och kanske knappt ha mat på bordet, eller med den fattigdom som fortfarande finns i många länder. Idag har vi en högre levnadsstandard som måttstock och de förhållanden man levde under förr i tiden är varken eftersträvansvärda eller något att förhärliga på något sätt.
Men vad är fattigdom, och vad beror den på? Det finns skribenter som Susanna Alakoski som hävdat att en god väns son, som inte har en smartphone och inte kan följa skolundervisningen pga detta, därför är fattig. Nej, Susanna, detta är inte fattigdom. För det första är det skolans skyldighet att se till att varje elev får möjlighet att sköta läxor och uppgifter inom skolans ram. En privat smartphone får inte förutsättas finnas i varje hand. Men framför allt kan det inte ses som grundläggande levnadsstandard att ha just en smartphone och möjlighet att vara uppkopplad överallt. Det är inte livsnödvändigt, om det än ses som rätt nödvändigt för dem som vant sig vid att ständigt vara on-line.
I dagarna har vi kunnat läsa om en familj som bytte till större lägenhet för att två tonårsbarn, en pojke och en flicka, inte skulle behöva dela rum. Och visst, det förstår man ju. Problemet är att man sökte bistånd från socialtjänsten för detta, och då frågar jag mig är om det är via skattemedel sådant ska betalas? Varje individ och familj måste väl sträva efter att själva försörja sig, och inte lita till staten, dvs skattebetalarna. Och om man vill ha det bättre ekonomiskt måste man ta eget ansvar och själv försöka förbättra sin ekonomi. Varför familjen i detta fall inte kan betala själva vet jag inte, men kanske finns det arbetslöshet med i bilden. Och där, i arbetsfrågan, ligger förstås huvudproblemet bakom barnfattigdom, något som dock sällan berörts i debatten efter vad jag har sett.
Istället har det lagts mycket fokus på att definiera barnfattigdom som företeelse och på att bevisa att den finns. Men få har verkat villiga att diskutera hur vi ska komma åt fattigdomen, och det kan man ju förstå, eftersom den frågan är mycket svårare att lösa. Att skapa en arbetsmarknad där fler får jobb är inte det lättaste, ändå är det den enda hållbara vägen att gå. Tyvärr är det idag tuffa krav inom alla yrken, och alla får inte jobb. Det behövs därför krafttag och kanske nytänkande från politiker, om vi ska kunna komma åt fattigdomen som vissa tvingas leva i.
Lite mer eftertanke kring vad som är fattigdom och en rimlig levnadsstandard efterlyser jag också. Mat och husrum behöver vi alla, samt kläder så vi inte fryser. Men vad vi därutöver verkligen behöver för att överleva och må bra är en annan sak. Kanske får vi t o m högre livskvalitet om vi inte fastnar i egna rum, appar och sociala medier, utan är nöjda med livet som det är, i gemenskap irl.
Men vad är fattigdom, och vad beror den på? Det finns skribenter som Susanna Alakoski som hävdat att en god väns son, som inte har en smartphone och inte kan följa skolundervisningen pga detta, därför är fattig. Nej, Susanna, detta är inte fattigdom. För det första är det skolans skyldighet att se till att varje elev får möjlighet att sköta läxor och uppgifter inom skolans ram. En privat smartphone får inte förutsättas finnas i varje hand. Men framför allt kan det inte ses som grundläggande levnadsstandard att ha just en smartphone och möjlighet att vara uppkopplad överallt. Det är inte livsnödvändigt, om det än ses som rätt nödvändigt för dem som vant sig vid att ständigt vara on-line.
I dagarna har vi kunnat läsa om en familj som bytte till större lägenhet för att två tonårsbarn, en pojke och en flicka, inte skulle behöva dela rum. Och visst, det förstår man ju. Problemet är att man sökte bistånd från socialtjänsten för detta, och då frågar jag mig är om det är via skattemedel sådant ska betalas? Varje individ och familj måste väl sträva efter att själva försörja sig, och inte lita till staten, dvs skattebetalarna. Och om man vill ha det bättre ekonomiskt måste man ta eget ansvar och själv försöka förbättra sin ekonomi. Varför familjen i detta fall inte kan betala själva vet jag inte, men kanske finns det arbetslöshet med i bilden. Och där, i arbetsfrågan, ligger förstås huvudproblemet bakom barnfattigdom, något som dock sällan berörts i debatten efter vad jag har sett.
Istället har det lagts mycket fokus på att definiera barnfattigdom som företeelse och på att bevisa att den finns. Men få har verkat villiga att diskutera hur vi ska komma åt fattigdomen, och det kan man ju förstå, eftersom den frågan är mycket svårare att lösa. Att skapa en arbetsmarknad där fler får jobb är inte det lättaste, ändå är det den enda hållbara vägen att gå. Tyvärr är det idag tuffa krav inom alla yrken, och alla får inte jobb. Det behövs därför krafttag och kanske nytänkande från politiker, om vi ska kunna komma åt fattigdomen som vissa tvingas leva i.
Lite mer eftertanke kring vad som är fattigdom och en rimlig levnadsstandard efterlyser jag också. Mat och husrum behöver vi alla, samt kläder så vi inte fryser. Men vad vi därutöver verkligen behöver för att överleva och må bra är en annan sak. Kanske får vi t o m högre livskvalitet om vi inte fastnar i egna rum, appar och sociala medier, utan är nöjda med livet som det är, i gemenskap irl.
onsdag 8 augusti 2012
Vädertankar
Vädret denna sommar har knappast varit det bästa, i alla fall inte i Sverige eller där jag har varit. Hittills i år tror jag att jag har upplevt tre riktigt varma sommardagar, sådana där med klarblå himmel och strålande sol. Visst är det skönt med värme! Man behöver inte gassa i solen och solbada, det är ju inte så hälsosamt för huden. Men att sitta ute med en bok, en kopp kaffe, solglasögon och solhatt, det är något som hör till på sommaren. Eller att ligga på stranden och kunna gå ner i vattnet och svalka sig när man blir varm, det är också så härligt. Gröna skogar och ängar, blommor och fåglar bidrar också till att livet känns gott och inte så instängt som på vintern.
Men vädret rår vi inte över. Det blir som det blir, och Sverige ligger inte vid Medelhavet. Vi kan inte förvänta oss massor av dagar med temperaturer på 25-30 grader. Växlande molnighet, en och annan regnskur och däremellan lite sol är mer normalt här. Och det räcker, tycker jag. Bara detta att inte behöva gå med tjocka kläder på sig hela tiden, och att t ex milda kvällar få känna ljumma vindar mot bara armar, gör att livet känns lite lättsammare och enklare.
Kanske är det våra resvanor till varmare länder som fått oss att tro att svensk sommar ska vara lika solig och varm (nästan) som grekisk eller thailändsk. Men att ha sådana förväntningar leder lätt till besvikelse. Framför allt är det meningslöst att bli arg eller sur på vädret. Jag vill inte låta sådant som jag inte kan påverka ha inflytande över hur jag mår eller vilket humör jag är på. Jodå, visst blir jag lite lättare till sinnes om det är fint väder, än om det spöregnar i flera dagar. Men vädret är som det är, och det är lika bra att acceptera det och ta det som det kommer. Man får anpassa vad man gör och hur man klär sig, så enkelt är det. Och trots allt har sommaren bjudit på många regnfria dagar eller delar av dagar, då jag kunnat vara ute, promenera, cykla, sitta och läsa, ta det lugnt på en bänk, eller något liknande. Det är bra nog!
Ps. Dagen efter läser jag om översvämningar i Sverige som förstör grödor, och om Manila som har dränkts i vattenmassor. Samtidigt har Indien drabbats av torka pga uteblivna monsunregn, problem av en helt annan dimension än mina vardagsfunderingar kring sol och värme. Globalt finns verkligen anledning att klaga över vädret och beklaga alla drabbade, samt fundera över vad vi gör med vår jord. Hur ska vi tackla klimatförändringarna? Går det att vända den skenande utvecklingen? Ja, det måste vi tro, och jag önskar att forskningen kring klimatfrågor prioriteras i alla länder. Vi har en gemensam jord som vi måste vårda och värna. Och var och en kan bidra även i det lilla, det är jag övertygad om, genom medvetet miljötänkande.
Men vädret rår vi inte över. Det blir som det blir, och Sverige ligger inte vid Medelhavet. Vi kan inte förvänta oss massor av dagar med temperaturer på 25-30 grader. Växlande molnighet, en och annan regnskur och däremellan lite sol är mer normalt här. Och det räcker, tycker jag. Bara detta att inte behöva gå med tjocka kläder på sig hela tiden, och att t ex milda kvällar få känna ljumma vindar mot bara armar, gör att livet känns lite lättsammare och enklare.
Kanske är det våra resvanor till varmare länder som fått oss att tro att svensk sommar ska vara lika solig och varm (nästan) som grekisk eller thailändsk. Men att ha sådana förväntningar leder lätt till besvikelse. Framför allt är det meningslöst att bli arg eller sur på vädret. Jag vill inte låta sådant som jag inte kan påverka ha inflytande över hur jag mår eller vilket humör jag är på. Jodå, visst blir jag lite lättare till sinnes om det är fint väder, än om det spöregnar i flera dagar. Men vädret är som det är, och det är lika bra att acceptera det och ta det som det kommer. Man får anpassa vad man gör och hur man klär sig, så enkelt är det. Och trots allt har sommaren bjudit på många regnfria dagar eller delar av dagar, då jag kunnat vara ute, promenera, cykla, sitta och läsa, ta det lugnt på en bänk, eller något liknande. Det är bra nog!
Ps. Dagen efter läser jag om översvämningar i Sverige som förstör grödor, och om Manila som har dränkts i vattenmassor. Samtidigt har Indien drabbats av torka pga uteblivna monsunregn, problem av en helt annan dimension än mina vardagsfunderingar kring sol och värme. Globalt finns verkligen anledning att klaga över vädret och beklaga alla drabbade, samt fundera över vad vi gör med vår jord. Hur ska vi tackla klimatförändringarna? Går det att vända den skenande utvecklingen? Ja, det måste vi tro, och jag önskar att forskningen kring klimatfrågor prioriteras i alla länder. Vi har en gemensam jord som vi måste vårda och värna. Och var och en kan bidra även i det lilla, det är jag övertygad om, genom medvetet miljötänkande.
söndag 5 augusti 2012
Anekdoter
I alla samhällen och familjer finns en slags gemensamma berättelser eller anekdoter. De behöver inte alltid vara helt sanna, men brukar vara baserade på en historisk händelse av stort eller litet slag. Dessa berättelser blir som ett sammanhållande kitt och bidrar till att vi känner att vi tillhör ett kollektiv. Att veta varför Kungens kurva heter som den gör, vem Karl XII var eller varifrån våra veckodagar fått sina namn är några exempel. Många sådana här anekdoter berättas om och om igen och brukar kunna verifieras utifrån flera källor och vittnen. Ibland händer det att de blir förvrängda och då kan det vara svårt att rubba den föreställning som blivit fel - "alla" vet ju redan hur det ska vara!
Familjeanekdoter brukar handla om händelser av udda slag, som den gången man cyklade omkull eller tjuvrökte. Till skillnad mot historiska händelser i ett land eller ett större sammanhang får familjeanekdoterna oftast uppträda oemotsagda utifrån endast en källa. Den som berättar först, eller bäst, om en händelse får tolkningsföreträde och den versionen blir den enda gällande. Om det handlar om små lustiga händelser kanske de inblandade inte bryr sig så mycket om sanningen, man kan ändå skratta med. Att det sen kan bli väldigt tjatigt att höra dessa berättelser år efter år, vid så gott som varje familjesammankomst, är en annan sak och något som man kanske får stå ut med, eller blinka och sucka åt bakom ryggen på den berättande.
Värre är det med händelser där man kan känna att så där upplevde inte jag det. Någon beskriver en situation och ger en sammanfattande beskrivning utifrån sin egen synpunkt, men uttrycker sig så att man innefattar även andra. Men vi har alla våra egna berättelser och våra filter som vi upplever vår omvärld genom. Det någon tycker är underbart, tycker en annan mest är plågsamt, det någon ser som positivt tycker någon annan är tråkigt.
Jag tycker själv oerhört illa om att bli ålagd en tanke, åsikt eller uppfattning om något som har hänt (eller ska hända för den delen) utan att ha tillfrågats om hur jag ser på det. Jag önskar att fler kunde tänka på att uttrycka sig mer nyanserat och med insikten att ens egen upplevelse är just det, en egen personlig upplevelse. Din berättelse är din, och min berättelse är min. Ingen av dem är mer giltig än någon annan. Som anekdot kanske den duger, men inte som berättelse om verkliga förhållanden. Fast om vi någon gång får tillfälle att prata och jämföra våra personliga berättelser, tror jag att de kommer växa, nyanseras och bli mer intressanta att ta del av. Det kan vara rätt spännande att upptäcka andra sidor av den verklighet man tror att man känner. Frågan är: vågar vi?
Familjeanekdoter brukar handla om händelser av udda slag, som den gången man cyklade omkull eller tjuvrökte. Till skillnad mot historiska händelser i ett land eller ett större sammanhang får familjeanekdoterna oftast uppträda oemotsagda utifrån endast en källa. Den som berättar först, eller bäst, om en händelse får tolkningsföreträde och den versionen blir den enda gällande. Om det handlar om små lustiga händelser kanske de inblandade inte bryr sig så mycket om sanningen, man kan ändå skratta med. Att det sen kan bli väldigt tjatigt att höra dessa berättelser år efter år, vid så gott som varje familjesammankomst, är en annan sak och något som man kanske får stå ut med, eller blinka och sucka åt bakom ryggen på den berättande.
Värre är det med händelser där man kan känna att så där upplevde inte jag det. Någon beskriver en situation och ger en sammanfattande beskrivning utifrån sin egen synpunkt, men uttrycker sig så att man innefattar även andra. Men vi har alla våra egna berättelser och våra filter som vi upplever vår omvärld genom. Det någon tycker är underbart, tycker en annan mest är plågsamt, det någon ser som positivt tycker någon annan är tråkigt.
Jag tycker själv oerhört illa om att bli ålagd en tanke, åsikt eller uppfattning om något som har hänt (eller ska hända för den delen) utan att ha tillfrågats om hur jag ser på det. Jag önskar att fler kunde tänka på att uttrycka sig mer nyanserat och med insikten att ens egen upplevelse är just det, en egen personlig upplevelse. Din berättelse är din, och min berättelse är min. Ingen av dem är mer giltig än någon annan. Som anekdot kanske den duger, men inte som berättelse om verkliga förhållanden. Fast om vi någon gång får tillfälle att prata och jämföra våra personliga berättelser, tror jag att de kommer växa, nyanseras och bli mer intressanta att ta del av. Det kan vara rätt spännande att upptäcka andra sidor av den verklighet man tror att man känner. Frågan är: vågar vi?
onsdag 1 augusti 2012
Medaljens baksida
OS är högaktuellt och förväntningarna på svenska medaljer har varit stora, inte minst i media. Den ena efter den andra av svenska idrottsmän och -kvinnor har getts status av medaljhopp. De kanske ligger i topp på världsrankingen, eller har gjort fina prestationer i år, under förra OS eller i något VM, t ex. Dessa förhoppningar tycker jag sedan har glidit över i någon slags krav eller orealistiska förväntningar på mirakel. Det verkar som att man i media glömer bort att en hel värld har samlats i London för att tävla. Inget är givet och allt ska tävlas om, innan vi vet vem som får de åtråvärda medaljerna.
Jag tycker faktiskt synd om de idrottare, ibland väldigt unga, som får orimligt stor press på sig från media. De gör många gånger fantastiskt fina prestationer utan att för den skull vinna eller få medalj. En fjärdeplats blir liktydigt med misslyckande! Och istället för att glädjas åt framgångar, ser vi hur media fastnar i spekulationer kring var/när/hur just Sverige ska få medalj. Kanske gör gemene man det också, kanske tycker man att sommaren är misslyckad pga vädret, och OS ett misslyckande om inte Sverige glänser.
Häromdagen njöt jag av svenska fälttävlanslandslagets insatser i terrängritten. De red strålande allihop, på en fantastiskt utformad bana, vackert belägen i Greenwich Park, och i underbart väder. Det var verkligen en glädjestund. Roligt var det förstås också att hästsport fick så stor uppmärksamhet i svensk tv, och att intresset växte så att man möblerade om lite i tv-tablån för att kunna visa hela den avslutande banhoppningen dagen efter.
Men samtidigt var det nästan patetiskt hur man i tv-studion fokuserade på just detta med medalj. Det lades inte många ord på hur enastånde bra alla varit. Istället talade man mycket om att svenska laget låg på tredje plats, skulle man klara en lagmedalj? Dessutom var Sara Algotsson Ostholt delad etta, så nu skulle väl äntligen medaljtorkan upphöra! Som man sa, bara vi får en medalj, så lossnar det säkert så att det blir fler, så brukar det gå.
Och visst blev det en mycket välförtjänt silvermedalj till Sara, efter fantastiska prestationer. Att laget blev fyra är väldigt bra det också, med tanke på övriga lag och deltagare. Men i media: laget missade medalj ... förstås med dessa ord. Sara däremot, som blev intervjuad senare, vägrade se fjärdeplatsen som en miss. Målet var att bli sämst fyra, och det hade de blivit. End of discussion - tack!
Jag önskar att vi alla mer kunde uppmärksamma de fantastiska prestationer som görs, och glädjas åt varje insats, istället för att muttra om missade medaljer. Det finns så många konkurrenter från olika länder, och bästa man eller kvinna vinner. Det kanske inte är en svensk, men vad gör det? Sveriges väl och ve ligger inte i att vinna flest medaljer. Det är roligt om Sverige vinner, men glädjen hos de idrottsmän som vinner kan vi alltid dela, oavsett var de kommer ifrån.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)