OS är högaktuellt och förväntningarna på svenska medaljer har varit stora, inte minst i media. Den ena efter den andra av svenska idrottsmän och -kvinnor har getts status av medaljhopp. De kanske ligger i topp på världsrankingen, eller har gjort fina prestationer i år, under förra OS eller i något VM, t ex. Dessa förhoppningar tycker jag sedan har glidit över i någon slags krav eller orealistiska förväntningar på mirakel. Det verkar som att man i media glömer bort att en hel värld har samlats i London för att tävla. Inget är givet och allt ska tävlas om, innan vi vet vem som får de åtråvärda medaljerna.
Jag tycker faktiskt synd om de idrottare, ibland väldigt unga, som får orimligt stor press på sig från media. De gör många gånger fantastiskt fina prestationer utan att för den skull vinna eller få medalj. En fjärdeplats blir liktydigt med misslyckande! Och istället för att glädjas åt framgångar, ser vi hur media fastnar i spekulationer kring var/när/hur just Sverige ska få medalj. Kanske gör gemene man det också, kanske tycker man att sommaren är misslyckad pga vädret, och OS ett misslyckande om inte Sverige glänser.
Häromdagen njöt jag av svenska fälttävlanslandslagets insatser i terrängritten. De red strålande allihop, på en fantastiskt utformad bana, vackert belägen i Greenwich Park, och i underbart väder. Det var verkligen en glädjestund. Roligt var det förstås också att hästsport fick så stor uppmärksamhet i svensk tv, och att intresset växte så att man möblerade om lite i tv-tablån för att kunna visa hela den avslutande banhoppningen dagen efter.
Men samtidigt var det nästan patetiskt hur man i tv-studion fokuserade på just detta med medalj. Det lades inte många ord på hur enastånde bra alla varit. Istället talade man mycket om att svenska laget låg på tredje plats, skulle man klara en lagmedalj? Dessutom var Sara Algotsson Ostholt delad etta, så nu skulle väl äntligen medaljtorkan upphöra! Som man sa, bara vi får en medalj, så lossnar det säkert så att det blir fler, så brukar det gå.
Och visst blev det en mycket välförtjänt silvermedalj till Sara, efter fantastiska prestationer. Att laget blev fyra är väldigt bra det också, med tanke på övriga lag och deltagare. Men i media: laget missade medalj ... förstås med dessa ord. Sara däremot, som blev intervjuad senare, vägrade se fjärdeplatsen som en miss. Målet var att bli sämst fyra, och det hade de blivit. End of discussion - tack!
Jag önskar att vi alla mer kunde uppmärksamma de fantastiska prestationer som görs, och glädjas åt varje insats, istället för att muttra om missade medaljer. Det finns så många konkurrenter från olika länder, och bästa man eller kvinna vinner. Det kanske inte är en svensk, men vad gör det? Sveriges väl och ve ligger inte i att vinna flest medaljer. Det är roligt om Sverige vinner, men glädjen hos de idrottsmän som vinner kan vi alltid dela, oavsett var de kommer ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar