Anekdoter

I alla samhällen och familjer finns en slags gemensamma berättelser eller anekdoter. De behöver inte alltid vara helt sanna, men brukar vara baserade på en historisk händelse av stort eller litet slag. Dessa berättelser blir som ett sammanhållande kitt och bidrar till att vi känner att vi tillhör ett kollektiv. Att veta varför Kungens kurva heter som den gör, vem Karl XII var eller varifrån våra veckodagar fått sina namn är några exempel. Många sådana här anekdoter berättas om och om igen och brukar kunna verifieras utifrån flera källor och vittnen. Ibland händer det att de blir förvrängda och då kan det vara svårt att rubba den föreställning som blivit fel - "alla" vet ju redan hur det ska vara!

Familjeanekdoter brukar handla om händelser av udda slag, som den gången man cyklade omkull eller tjuvrökte. Till skillnad mot historiska händelser i ett land eller ett större sammanhang får familjeanekdoterna oftast uppträda oemotsagda utifrån endast en källa. Den som berättar först, eller bäst, om en händelse får tolkningsföreträde och den versionen blir den enda gällande. Om det handlar om små lustiga händelser kanske de inblandade inte bryr sig så mycket om sanningen, man kan ändå skratta med. Att det sen kan bli väldigt tjatigt att höra dessa berättelser år efter år, vid så gott som varje familjesammankomst, är en annan sak och något som man kanske får stå ut med, eller blinka och sucka åt bakom ryggen på den berättande.

Värre är det med händelser där man kan känna att så där upplevde inte jag det. Någon beskriver en situation och ger en sammanfattande beskrivning utifrån sin egen synpunkt, men uttrycker sig så att man innefattar även andra. Men vi har alla våra egna berättelser och våra filter som vi upplever vår omvärld genom. Det någon tycker är underbart, tycker en annan mest är plågsamt, det någon ser som positivt tycker någon annan är tråkigt.

Jag tycker själv oerhört illa om att bli ålagd en tanke, åsikt eller uppfattning om något som har hänt (eller ska hända för den delen) utan att ha tillfrågats om hur jag ser på det. Jag önskar att fler kunde tänka på att uttrycka sig mer nyanserat och med insikten att ens egen upplevelse är just det, en egen personlig upplevelse. Din berättelse är din, och min berättelse är min. Ingen av dem är mer giltig än någon annan. Som anekdot kanske den duger, men inte som berättelse om verkliga förhållanden.  Fast om vi någon gång får tillfälle att prata och jämföra våra personliga berättelser, tror jag att de kommer växa, nyanseras och bli mer intressanta att ta del av. Det kan vara rätt spännande att upptäcka andra sidor av den verklighet man tror att man känner. Frågan är: vågar vi?