Återigen kommer frågan om barnfattigdom upp i media. Att vara fattig är förstås tungt och jobbigt på många sätt, och det är kanske särskilt märkbart i vårt samhälle som på många sätt är välmående och som bygger så mycket på konsumtion. Fattigdomen idag ska förstås inte jämföras med hur det var förr, när ett stort antal människor levde i armod och fick leva mycket enkelt och kanske knappt ha mat på bordet, eller med den fattigdom som fortfarande finns i många länder. Idag har vi en högre levnadsstandard som måttstock och de förhållanden man levde under förr i tiden är varken eftersträvansvärda eller något att förhärliga på något sätt.
Men vad är fattigdom, och vad beror den på? Det finns skribenter som Susanna Alakoski som hävdat att en god väns son, som inte har en smartphone och inte kan följa skolundervisningen pga detta, därför är fattig. Nej, Susanna, detta är inte fattigdom. För det första är det skolans skyldighet att se till att varje elev får möjlighet att sköta läxor och uppgifter inom skolans ram. En privat smartphone får inte förutsättas finnas i varje hand. Men framför allt kan det inte ses som grundläggande levnadsstandard att ha just en smartphone och möjlighet att vara uppkopplad överallt. Det är inte livsnödvändigt, om det än ses som rätt nödvändigt för dem som vant sig vid att ständigt vara on-line.
I dagarna har vi kunnat läsa om en familj som bytte till större lägenhet för att två tonårsbarn, en pojke och en flicka, inte skulle behöva dela rum. Och visst, det förstår man ju. Problemet är att man sökte bistånd från socialtjänsten för detta, och då frågar jag mig är om det är via skattemedel sådant ska betalas? Varje individ och familj måste väl sträva efter att själva försörja sig, och inte lita till staten, dvs skattebetalarna. Och om man vill ha det bättre ekonomiskt måste man ta eget ansvar och själv försöka förbättra sin ekonomi. Varför familjen i detta fall inte kan betala själva vet jag inte, men kanske finns det arbetslöshet med i bilden. Och där, i arbetsfrågan, ligger förstås huvudproblemet bakom barnfattigdom, något som dock sällan berörts i debatten efter vad jag har sett.
Istället har det lagts mycket fokus på att definiera barnfattigdom som företeelse och på att bevisa att den finns. Men få har verkat villiga att diskutera hur vi ska komma åt fattigdomen, och det kan man ju förstå, eftersom den frågan är mycket svårare att lösa. Att skapa en arbetsmarknad där fler får jobb är inte det lättaste, ändå är det den enda hållbara vägen att gå. Tyvärr är det idag tuffa krav inom alla yrken, och alla får inte jobb. Det behövs därför krafttag och kanske nytänkande från politiker, om vi ska kunna komma åt fattigdomen som vissa tvingas leva i.
Lite mer eftertanke kring vad som är fattigdom och en rimlig levnadsstandard efterlyser jag också. Mat och husrum behöver vi alla, samt kläder så vi inte fryser. Men vad vi därutöver verkligen behöver för att överleva och må bra är en annan sak. Kanske får vi t o m högre livskvalitet om vi inte fastnar i egna rum, appar och sociala medier, utan är nöjda med livet som det är, i gemenskap irl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar