Många säger att tiden går så fort, och det gör den på sätt och vis. Men sen jag började omvärdera mitt liv för 3 år sedan känner jag ofta att tiden segar sig fram. På något sätt är varje dag och varje vecka så fyllda av en inre process, så jag kan tänka tillbaka och tänka: var det i morse det hände? Var det för en vecka sen som ...?, och jag utvecklas hela tiden. Möten med andra, och framför allt deras tankar, bidrar till nya insikter, samtidigt som mina egna tankar utvecklas och går på nya vägar.
Tiden går fort, men genom att låta nuet få betydelse kan jag uppleva det mer. Svårt att förklara, men jag känner att ibland blir minuterna så värdefulla, dagarna så fulla av eftertanke, att tiden känns längre. Tiden går fort när man har roligt, sägs det, och så är det ... men genom att stanna upp och reflektera lite över vad som händer känner jag som att tiden stannar upp lite i alla fall ... genom att vara i nuet och inte bekymra mig om framtiden får livet en tyngd.
Å andra sidan kan jag fundera på om det är någon slags tomhet som gör att tiden känns gå så långsamt. En väntan och kanske längtan efter något mer, är det det som gör att dagar och veckor verkar gå så sakta - i analogi med att tiden går fort när man har roligt och alltså långsamt när man har tråkigt?
Jag har ett eget uttryck för hur jag vill uppfatta tiden. Vanligast är väl att säga att tiden går. Jag har också hört de som vill se det som att tiden kommer. Men jag menar att tiden är. Den varken kommer eller går, den bara är, och vi kan inte påverka den, bara leva i den. Tiden är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar