App, app, app!

Som liten lärde jag mig några olika räkneramsor, ni vet sådana där som man använder för att utse "den som är". "Ole dole doff "är kanske fortfarande gångbar, om nu barn fortfarande leker lekar som kull, burken och annat. Men det hoppas jag de gör! Just den ramsan ledde också till ett särskilt verb som mina barn använde, "att ola", dvs att räkna eller läsa ramsan. Jag vet inte om ordet ola spred sig, men jag tycker det är ett utmärkt exempel på hur språket lever och ständigt nyskapas, inte minst när det finns språkluckor som behöver fyllas igen.

Men det är egentligen en annan ramsa som runnit upp i mitt huvud de senaste dagarna, föranlett av de otaliga annonser och informationskanaler som ropar ut att man ska skaffa den eller den appen. "App, lapp, sa att du slapp" brukade vi räkna när jag var liten (är lite osäker på om detta bara är slutet av ramsan, men detta är vad jag minns). Och "app, lapp sa att jag slapp" känner jag inför bombardemanget av appar, och annat, som vill ta vår uppmärksamhet och visserligen hjälpa oss med allt möjligt, men samtidigt undrar jag hur vettigt det är med ständig teknikutveckling av detta slag. Det finns väl andra och större problem i världen?

Vi har också en verklighet utanför våra vanliga fönster (alltså inte fönstren mot den stora cybervärlden), med höstvackra träd och susande vind, som jag tror är mycket mer välgörande för alla människor, än otaliga tidsbesparande digitala skärmverktyg. Och så länge jag har tankeförmåga kvar vill jag hellre lägga mer tid på att själv fixa och klara vardagen, än att appa och zappa mig fram genom livet.

Dessutom, vi har klarat oss utmärkt i flera tusen år utan appar. Väl medveten om att vi lever i en annan tid säger jag ändå: app, lapp, glad att jag slapp (skaffa appar - för det gör jag inte, än så länge i alla fall!).