Monica och kungen

Två kulturupplevelser har kantat min väg de senaste veckorna, två sceniska framföranden med både likheter och skillnader.

Först var det Monica Z, denna fantastiska film med toner av 60-tal i både bild, musik, design och persongalleri. En riktig nostalgitripp för oss som var med då! Må vara att jag var liten då, men musiken och personerna har levt kvar länge och designen känns hemtam.

Men filmen är inte bara detta. Det som framför allt fångade mig, och jag tror resten av den fulltaliga salongen, var baksidan av framgångssagan. Vad är framgång värt, om man inte är lycklig och älskad? Det var ett högt pris Monica fick betala för att nå sina mål, och även om filmen slutar i lycka (med en i sig ovanligt fånig och konstig scen som jag helst vill glömma) så vet vi att livet inte var slut där. Livet är inte slut när vi står på topp, det fortsätter med toppar och dalar. Filmen bör ses för sin smärta och svärta, sin underbara musik och härliga skådespelarprestationer, sin glättiga, ljusa ton i glada, tidstypiska, men också allmängiltiga scener, och för sin värme i personporträtten.

Förra veckan följde jag en helt annan person i en helt annan tid och i ett annat format, nämligen den "äkta" scenen teater. Sven Wollter spelade med enastående inlevelse och närhet till karaktären en åldrad Kung Lear, omgiven av döttrar, familj och vänner. Narren som gjorde spratt och kom med visa ord, och "dåren" som den äkta sonen till vännen Gloucester förvandlade sig till, eftersom den som är på botten inte kan sjunka lägre och det gav honom möjlighet att nära följa och rätta till missförhållanden, dessa båda förde in humor och värme i en skildring som precis som filmen Monica Z visade en av framgångens baksidor. I detta fall den tid som kommer efter maktens tid, den tid då det visar sig vem som är en sann vän eller dotter, och vem som är förblindad av pengar och ställning.

Som gammal vill Lear lämna sitt rike till döttrarna, men de som mest betygade honom sin kärlek svek honom och tog ifrån honom hans värdighet. Endast den dotter som inte broderade ut sin kärlek till honom i vackra ord, visade sig i handling älska och vörda honom. Och det vet vi ju, att orden i sig inte betyder något. Det är i våra handlingar som vi visar vilka vi är.

Det är fantastiskt att en fyrahundra år gammal pjäs fortfarande känns så aktuell. Samtidigt är det helt naturligt, för vi människor är oss lika, med samma behov och längtan. Vi söker kärlek, vänskap och gemenskap. Vi vill ha uppskattning och bekräftelse. Och det är när vi uppskattar varandra för dem vi är, inte för det vi gör eller har, som vi visar äkta kärlek och vänskap.