Det talas mycket om vikten av att nätverka. Ett nätverk är väl i och för sig bara ett annat ord för att omge sig med släkt och vänner, eller bekanta, som blir en eller flera grupper där man umgås, tipsar om jobb eller pushar och stöttar varandra, kanske i en karriär. Detta är ju inget nytt, även förr var kontakter viktiga för att få jobb, stiga i graderna eller bli känd.
Med en hårdnande arbetsmarknad har dock vikten av nätverk blivit än mer tydlig. Arbetsförmedlingen fungerar rätt dåligt när det gäller just att förmedla jobb, har vi läst. Man lägger istället mycket av ansvaret på individen, som ska nätverka och skaffa jobb på egen hand. I en individualiserad värld är det upp till var och en att forma sin framtid. Med hjälp av rätt föräldrar, eller genom att vara född och bo på en speciell plats ges du möjlighet att nå framgång. Om man saknar "rätt" nätverk ligger man sämre till. Meriter och utbildning räcker inte. Kontakter är vägen till framgång!
Även på nätet ska man gärna nätverka. Facebook, Instagram, bloggar och twitter är melodin för dagens medvetna människor. Att ha många läsare, eller "gillare" innebär för de allra flesta ingen större ekonomisk vinning, men mer en känsla av att vara populär, tänker jag. Kanske ger det också en känsla av att kunna påverka andra, vilket förstås är en drivkraft för många skribenter. De som har skrivandet som en inkomstkälla har förstås sina goda skäl för att nätverka och bli mer uppmärksammade.
Men hur viktigt är nätverk för oss andra? Själv känner jag mest att andras ord översvämmar min verklighet, både på jobbet och på fritiden, i så många olika former. Jag läser dagstidningar och en del för mig värdefulla tidskrifter. Jag läser skönlitteratur en stund varje dag. Men jag hinner inte ta del av hela utbudet av intressanta texter, jag hinner inte läsa alla uppdateringar, jag hinner varken söka eller läsa andras bloggar regelbundet. Jag lyssnar på radio men tycker sällan att tv har något väsentligt att erbjuda.
Jag har alltid läst väldigt mycket. Litteratur och text är på något sätt mitt liv. Men jag har kommit till en punkt då jag hellre skriver än läser. Det är som att all in-put som jag fått behöver en out-put. Min blogg blir ett andningshål, där jag kan skriva mina egna tankar. Visst är mycket påverkat av sånt jag läst, sett eller hört, det förnekar jag inte. Men att nätverka, i meningen "läsa och länka till andras bloggar för att få fler besökare", som man brukar tipsas om, det hinner jag inte. Sen blir jag förstås mycket glad om andra läser mig och har någon slags behållning av mina ord. Jag tänker att jag inte är unik utan att mina erfarenheter kanske delas av andra. Det är roligt att ha läsare till bloggen! Men jag skriver för mig själv, för att få utlopp för ett inre behov, inte för att bli känd som "den där bloggerskan" :)
Nätverk är ju som en slags "klubb" för likasinnade, ungefär som de engelska klubbar vi känner från tv-serier och filmer. Om man har tillträde till klubben är man "inne", annars är man "ute". Sen må det handla om feminism, rasism, sexism, politik, musik eller vad som helst. Nätverket innesluter alla de som tycker lika/känner varann/har tid att nätverka och utesluter (kanske) en massa andra människor som inte har tid eller förmåga att nätverka. Jag tar gärna del i nätverk, och behöver mänsklig närhet lika mycket som alla andra. Att nätverka får dock aldrig gå ut över min egen frihet och mitt eget välmående. Jag, och du, behöver ju också våra fredade zoner där vi får bara vara, utan tvång och stress. Min blogg är för mig en sådan zon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar