Demoner

I torsdags såg jag pjäsen Demoner av Lars Norén. Det var en pjäs som bjöd visst motstånd och som krävde både eftertanke och diskussion , i alla fall för mig och mitt sällskap. Detta inte alls sagt som någon negativ kritik mot pjäsen, tvärtom! Det lättuggade är ofta det lätt glömda, och att få fundera över text och mening känns enbart stimulerande.

I en avskalad scenografi baserad på svart och metall cirkulerar Frank och Katarina, medelålders och trötta på varandra. De talar, som så ofta hos Norén, var och en om sitt och sina egna tankar och känslor. Där de möts blir det konflikt och hårda ord.

I en lägenhet under dem bor Jenna och Tomas, ett yngre par med barn. Frank är intresserad av Jenna, och ber dem komma upp. Katarina å sin sida visar intresse för Tomas. Men det är främst Frank som blir huvudperson, och i viss mån urnan med hans mammas stoft - som ska jordfästas dagen därpå. Frank söker nya kickar, uppfattar jag det som, och är lika less på sitt liv som Katarina, som säger att hon inte står ut med det liv hon lever. Hon vill nå honom på ett närmare plan och att han ska öppna sig och visa sig sårbar ... vilket han inte gör. Samtidigt förstår vi att hon ändå älskar Frank som han är, något som hon till skillnad mot honom uttrycker i ord. Han förödmjukar och utmanar henne, och de verkar fast i en ond cirkel. Kanske hoppas Frank att vänskapen med Jenna och Tomas ska kunna lösa upp denna onda kretsgång, när han bjuder in dem.

Jenna blir som en yngre upplaga av den älskande kvinnan. Hon är sårbar men med tuff yta, symboliserat av den vita bomullsvante hon bär på sin eksemsåriga hand. När vanten slits av faller garden, hon ödmjukar sig inför Tomas och tigger och ber att han ska förlåta henne. För vad är något oklart, men det är tydligt att hon är rädd att han ska lämna henne. Han värjer sig men kommer nog stanna kvar hos henne.

Slutscenen är helt annorlunda, som i ett mjukt, grönt och kärleksfullt paradis. Kärleken övervinner allt men vi måste själva ta hand om våra relationer, blir en eftertanke för mig. Samtidigt visar pjäsen hur vi kanske ofta lever i relationer utan att fullt ut nå fram till varandra, eller våga visa vårt inre och dess sårbarhet.

Jag ser att pjäsen skrevs redan 1982 och kanske är den inte lika väl uppbyggd som flera av Noréns senare pjäser. Men att själv få fundera över innebörd och budskap behöver inte alls vara fel. Inte heller att åter igen få se en bild av relationsproblem som verkar näst intill olösliga - om man inte bestämmer sig för att göra något åt dem.