Kroppens helighet

Jag läser ett utdrag ur en deckare av en välkänd och skicklig författare. Skildringen av hur en kvinna undertrycks och utsätts för tortyr är väl varken värre eller råare skildrad än andra liknande texter. Idag är det vanligt med övertydliga beskrivningar av hur folk plågas och skändas. Det jag läste idag påminner lite om Millennium-trilogin, det är sådana beskrivningar som känns inpå huden på en själv och får i alla fall mig att rysa av avsmak.

Så läser jag vad Elisabeth Hjorth skriver i DN 7/3 (”En humanism i järnrörens tid”) om att känna sig stå vid nollpunkten, att vi människor är helt lika när det kommer till kritiska punkter: en operation som blottlägger smärtan, en kropp som är utlämnad till andras nåd och välvilja att hjälpa den som tigger, eller andra situationer då allt det yttre tingeltanglet med trender, kläder, status och annat bara faller bort, då vi alla är lika nakna och skyddslösa som då vi föddes.

Och jag undrar: vad är det för skillnad? Varför har det blivit okay att skriva om och filma händelser som innebär att plåga andras kroppar? Hur påverkas vi i vår syn på oss själva och våra medmänniskor när inget,  i det här fallet kroppen, är heligt? Vi kanske skyddar vårt inre genom att stänga av våra känslor, men kroppar plågas, sargas, skändas – och så länge det är fiktivt så hyllas det. Men var går gränsen? När har vi överskridit gränsen för vad som är tolerabelt?

För min egen del är gränsen redan överträdd. Jag avskyr att läsa och/eller se våldsskildringar. Jag tycker de visar ett sådant förakt för andra, en så total brist på medkänsla, att jag vänder mig bort i vämjelse och undrar hur jag ska kunna känna empati med en som lider efter en operation, när samma plåga är något som roar mig under lässtunden vid sängdags? Kan vi skilja på det? Eller är dessa texter tecken på just vår avtrubbning? Är jag helt enkelt överkänslig?

Visst vet jag att våld förekommit i alla tider, i krig och strider, eller som tecken på vem som har makt, eller som en träning inför att visa sin makt. Men det är något annat, än att använda detta våld för att på olika sätt skapa "underhållning". Det är det jag vänder mig emot, i en kanske hopplös kamp för livets helighet. Och där är inte kroppen undantagen, den är ju det skal vi lever i och upplever genom.