Så läser jag vad Elisabeth Hjorth skriver i DN 7/3 (”En
humanism i järnrörens tid”) om att känna sig stå vid nollpunkten, att vi
människor är helt lika när det kommer till kritiska punkter: en operation som
blottlägger smärtan, en kropp som är utlämnad till andras nåd och välvilja att
hjälpa den som tigger, eller andra situationer då allt det yttre tingeltanglet
med trender, kläder, status och annat bara faller bort, då vi alla är lika nakna
och skyddslösa som då vi föddes.
Och jag undrar: vad är det för skillnad? Varför har det
blivit okay att skriva om och filma händelser som innebär att plåga andras
kroppar? Hur påverkas vi i vår syn på oss själva och våra medmänniskor när
inget, i det här fallet kroppen, är heligt? Vi kanske skyddar vårt inre genom att
stänga av våra känslor, men kroppar plågas, sargas, skändas – och så länge det
är fiktivt så hyllas det. Men var går gränsen? När har vi överskridit gränsen
för vad som är tolerabelt?
Visst vet jag att våld förekommit i alla tider, i krig och strider, eller som tecken på vem som har makt, eller som en träning inför att visa sin makt. Men det är något annat, än att använda detta våld för att på olika sätt skapa "underhållning". Det är det jag vänder mig emot, i en kanske hopplös kamp för livets helighet. Och där är inte kroppen undantagen, den är ju det skal vi lever i och upplever genom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar