En fråga om arbete

Hur ska man egentligen förhålla sig till arbete? Det är något vi alla ägnar oss åt, i en eller annan form. Hushållsarbete, hemarbete, trädgårdsarbete, läxor, hobbyarbete, handarbete ... otaliga former av arbete finns. Och de är naturliga delar av vår dag, de speglar våra intressen och vår vardag, de formar vår dag och våra veckor. De ger oss sysselsättning och struktur.

Men så finns detta, som vi förväntas ägna oss åt, med mer eller mindre glädje och lust: lönearbetet, på något sätt så självklart, för att tjäna pengar till vårt uppehälle, hem och mat. I bästa fall är arbetet roligt och intressant, i alla fall ett tag, tills man vant sig vid rutinerna. Kanske man utvecklas inom sitt yrke, gör karriär och får stimulans till nya uppgifter.

Idag, när arbeten försvinner och robotar tar över, när alltfler "onödiga" sysselsättningar istället skapas, endast för att det så ska vara men till höga kostnader såväl för samhället som för dem som drabbas (t ex dyrbara konsulter och coacher som inte når det de säger sig arbeta för), när välutbildade inte får jobb och kanske sätts på meningslösa uppgifter i arbetsförmedlingens regi för att få a-kassa (för tänk om de fuskar! Folk vill ju vara lata! De smiter undan!), ifrågasätts arbetets nödvändighet. Varför ska vi jobba?

Frågan är berättigad i en tid då vi skulle kunna jobba mindre och låta maskinerna göra mer. Tekniken kan ta över mer och mer av rutinuppgifter, och snart även de som kräver intelligens och omdömesförmåga. Vi skulle kanske kunna njuta av ledig tid, allihopa, och inte stressa runt i ekorrhjulet? Ligga på stranden, resa jorden runt, äta god mat, samtala - njuta av livets dagar och stunder.

Det låter fantastiskt. Ändå har jag en invändning och en fråga. Frågan först: var ska pengarna komma ifrån, de som vi ska leva av? Hur ska vi försörja oss och andra? En eventuell medborgarlön baseras på skatter, antar jag: skatter på vad, om inte på arbete? Konsumtion? Jag är ingen statsekonom, men jag begriper inte denna utopi om att inte lönearbeta i någon form. Och många service-, vård- och utbildningsjobb kommer ändå behövas. Blir framtiden då en tid av större klassklyftor än idag, en tid då vissa tjänar och andra blir uppassade?

Den invändning jag har rör mer detta att vi genom att överlåta alltför mycket på tekniken fördummar oss själva. Om vi inte tränar vår hjärna att lösa problem, hitta mat, hitta rätt väg, hitta ord och formulera oss självständigt, kunna beräkna kostnader själva osv, blir vi lätta byten för dem som vill påverka, vi tappar vårt kritiska sinne och blir allmänt slöare i tänkandet, är jag rädd. Det är inte bara kroppen som behöver aktivitet, även hjärnan behöver stimulans av ett flertal olika uppgifter, för att skapa, forska och analysera.

Ovedersägligt är att vissa tjänar på att vi inte ifrågasätter för mycket, de vinner om många förlorar sin förmåga att tänka själva. Detta är jag nog mest rädd för. Forskare som leder utvecklingen framåt kommer fortsätta finnas, men ett aktivt tänkande och engagerat folk är nödvändigt för att vi inte, som världssamfund, ska gå vilse och okritiskt ta emot allt dessa forskare säger eller vill sälja. Så varför ska det finnas självstyrande bussar, robotar som vårdar med mera? Vad är det för fel på människor som styr och vårdar? Förutom att de kostar pengar, förstås ... löner för ett rejält och viktigt arbete. Gärna med kortare arbetstid, men ändå utförda av oss människor.