Om rätten att bära vapen

I min blogg skriver jag mest om det nära livet, om min lilla vardag och tankar kring den. Men livet och världen består förstås av mycket mer som berör. Krig, fattigdom, katastrofer, svält och annat är förstås saker som också engagerar mig, men jag känner mig inte tillräckligt insatt för att skriva om det i bloggen på ett vettigt sätt. Jag följer dock med i debatter och nyheter så gott jag kan.

Något som fått mig att reagera mer än vanligt är den fruktansvärda och tragiska skolmassakern i USA. Återigen har oskyldiga barn och vuxna offrats på ett avskyvärt sätt. Och så kom, återigen, det bedrövliga efterspelet, där vi fått läsa om vapenlobbyn, som talar starkt och högt om rätten att bära vapen. Jag förstår att inga vapenlagar kan stoppa en galning som vill skjuta ner folk, den personen ser ju till att skaffa vapen på något sätt. Men det gör mig lätt illamående att tänka att många i detta framgångsrika land känner sig så otrygga att befolkningen måste ha rätt att bära vapen.

Härom veckan läste jag också hur man utbildat lärare i att använda vapen för att kunna försvara barnen, vilket kanske låter rimligt efter vad som hänt, men hos mig väcks enbart tankar av avsmak. Ska lärare verkligen stå med vapen i hand och skjuta ner angripare? För mig känns detta helt barockt. Jag anser inte att ett civiliserat land ska ha lagar som mest för tankarna till Vilda västern. Kanske reagerar jag på detta sätt delvis för att jag vid en gång haft ett avsågat hagelgevär riktat mot mig. Jag har sett och skrämts av vapnets makt. 

Jag förstår att man inte ändrar folks inställning till vapen och respekt för liv i en handvändning, jag förstår också att en djupt rotad värdering av vapen kan ta generationer att förändra. Men det hjälps inte. Jag måste ta ställning på mitt sätt. Jag har släkt i USA som jag nog tänkt jag skulle hälsa på någon gång, och som lärare i engelska borde jag förstås resa dit för att se och uppleva det stora landet,  som betytt så mycket för vår kultur och historia. Men jag känner sådan avsky för detta med vapen och rätten att bära vapen, att jag säger nej tack, jag vill inte understödja detta på något sätt. Jag vill inte åka till USA. Det är en tyst protest som förstås inte kommer påverka så mycket, men som ändå känns som ett slags ställningstagande i det lilla.