Jag har tidigare berört samhällets sociala klyftor utan att gå in närmare på ämnet. Att de sociala klyftorna har ökat är välkänt. Visst har levnadsstandarden ökat, men samtidigt finns det större skillnader mellan de riktigt rika och de fattiga. Fattiga förresten, ingen är kanske fattig i Sverige i egentlig mening om man jämför med utvecklingsländer. Men alla har inte det gott ställt, och vi ser tiggare på gator och torg, något man inte sett på många år i samma utsträckning som nu. Samtidigt har de rika blivit rikare.
För min egen del jämför jag ofta med min uppväxt under 60- och 70-talen då social rättvisa stod högt på den politiska agendan. Kanske var klyftorna lika stora då, eller större, men man arbetade aktivt för att motverka dem, vilket man inte gör på samma sätt numera. Idag verkar strömningarna mer gå mot större klyftor och avstånd mellan människor, mot ett samhälle där den kan känna sig som vinnare som satsat på rätt aktie, skola eller fond.
Jag saknar ofta ordet och företeelsen solidaritet. Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar, och det måste vi ju när vi lever i ett samhälle. Men solidariteten med dem som har det sämre har minskat, på bekostnad av roffar-mentalitet. De gånger man verkligen ser att folk är villiga att ge till dem som är sämre lottade av olika skäl, är oftast i olika insamlingsgalor. Jag vet inte varför det måste till en galaföreställning för att man ska lätta på plånboken?
Men solidaritet är mer än pengar och ekonomisk utjämning. Det innebär att vi stöttar varandra och inte bara ser till oss själva för att skaffa fördelar. Att man är solidarisk inom en familj eller släkt kanske faller sig naturligt. Lika viktigt tycker jag det är att man är solidarisk med sina arbetskamrater. Men för mig innebär solidaritet också att vi respekterar varandra och inser att alla behövs. I ett solidariskt samhälle råder jämlikhet mellan könen och mellan olika samhällsgrupper. Man ses inte som mer värd pga av sitt ursprung eller yrke. Det är möjligt att jag här gör en utvidgad tolkning av ordet, men för mig är detta en naturlig följd av ett solidariskt samhälle.
Slutligen ett par ord om en debatt som förts kring klass och klasshat i media på sistone. Visst är det tydligt att det finns olika samhällsklasser. Men jag instämmer definitivt med Jens Liljestrand, när han säger att hat krymper människan. Hat leder inte framåt, utan nedåt, och för inte med sig något gott. Ilska kan skapa kreativitet, men hat är enbart av ondo. I min värld finns olika klasser, att förneka det vore att förneka verkligheten, men de är jämbördiga och lika mycket värda - och jag anser inte att det anstår en civiliserad människa att hata andra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar