Häromdagen hände mig något som nog flera varit med om, nämligen att man upptäcker någon man känner, eller sig själv, på en bild där det är helt oväntat.
Jag satt och läste en tidskrift som jag råkade hitta, inte helt ny men från i februari i år. En av artiklarna var en intervju med en kvinna som fått uppmärksamhet för en roll i en omtalad film, Avalon. Jag kände inte till henne som skådespelare innan, men hon hade blivit omtalad för sin roll. Och där, där var fotot som fångade min uppmärksamhet: visst var det något bekant med bilden, och visst var det min moster som var med där, på familjebilden från 1960?
Jag läste texten febrilt för att finna ledtrådar, det var ju en mycket liten bild, med en hel stor familj och hundar ute i en trädgård, så helt säker kunde jag inte vara på att det var en bild jag sett förut. Skådespelerskan hade inget namn som jag kände igen. Men jag visste att min moster varit barnsköterska, och att hon besökt den familj där hon arbetade i många år, även efter sin anställning för att tillbringa en tid med dem i deras sommarbostad. Jodå, det fanns ett bekant efternamn i eftertexten, och när jag så fick bekräftat av min mor att sommarhuset, som enligt den tidens sed hade ett namn, verkligen hette som i artikeln, så var jag säker.
Min moster var ogift och hade inga egna barn. Hon blev, som det väl ofta blev med barnsköterskor, som en i familjen där hon arbetade, och säkert lite av en mor för barnen. Jag minns att ett av barnen som min moster hade skött som liten kände närhet till moster, skrev brev till henne och även besökte henne på ålderns höst.
Och här stod hon nu, min moster, klädd i vit sköterskeuniform, min moster som alltid fört ett rätt obemärkt liv. Hon stod där som en påminnelse om henne och hennes liv. Kanske är jag den enda, som reagerat på bilden och insett vem kvinnan längst till höger är. Hon är i högsta grad en bifigur i artikeln om skådespelaren. Själv vet hon inget om skådespelerskans filmgenombrott, då hon är död sedan många år. Hennes liv liknar tusentals andras, hon var en älskad moster och omtyckt barnsköterska, snällast av alla i min släkt. Visst minns vi henne, men för den nya generationen är hon bara ett namn, och så småningom kommer de som minns henne också vara borta.
För mig blev upptäckten en påminnelse om hur vi alla lever vidare genom foton, minnen och texter. Till och med gamla fotografier, från tiden när vi bara hade enstaka kopior i våra privata album, kan vakna till liv och spridas. Just du och jag finns säkert som bifigurer i någons album eller fotosamling, kanske man inte ens minns våra namn. Men en dag kan det hända att någon efterlevande eller bekant känner igen våra ansikten i ett för dem oväntat sammanhang. Och då kanske de då sitter med samma funderingar som jag fick: hur var det nu, vad hette hon, hmmm ...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar