Luckor

Det finns en lucka i mitt liv, en minneslucka som också blev en annans, i hennes berättelse. Hennes berättelse börjar, märkligt nog, just i en lucka. Vad som sedan händer blir till två olika berättelser, ja i själva verket är det två parallella händelseförlopp som får sin start just i den lucka som hon just öppnat ...

Medan jag ser en blå kofot i min högra ögonvrå, springer hon bakom min rygg tvärs genom en postlokal, bort till toaletten och tryggheten bakom en låst dörr. En trygghet som förstås är skenbar, för inget ser hon, och inget vet hon om vad som händer därutanför.

Min lucka kommer efter att jag sett den blå kofoten. Jag vet inte hur jag hamnade i kassavalvet ca tio meter därifrån. Jag vet bara att jag står inne i valvet, helt plötsligt, utan att veta hur jag kommit dit. Riktat mot min mage har jag ett avsågat hagelgevär. Genom luckan som hon, min kollega, öppnat har två rånare trängt sig in, och en av dem har motat in mig i valvet.

Det fnns ögonblick då hela livet snurrar runt i ens huvud, det finns tillfällen då man som man säger ser döden i vitögat. Det är inget jag önskar någon annan ska uppleva. Ändå är det ett tillfälle som format mig, och som på något sätt känns värdefullt som en erfarenhet.

Många år senare kommer min kollega att skriva en novell som handlar om rånet. Den publiceras i en bok med lokala berättelser. Det märkliga när jag läser den är att jag inte alls finns med, min upplevelse är som raderad ur hennes minne. Kanske lyckades hon aldrig ta in den i sitt medvetande, trots att jag vet att alla vi som var med efteråt berättade för varandra om hur just vi hade upplevt det hela. Kanske blev det en minneslucka för henne, p g a chocken, liksom jag fick min lucka i mitt minne.

Dessa två minnesluckor säger också något om vår förmåga att uppfatta omvärlden och om att ha överblick. När vi är mitt i en situation är det svårt att ha överblick. Först efteråt eller på en annan plats kan vi, kanske, förstå vad som hände. Med distans till våra upplevelser är det lättare att förstå dem.