Jag är nog inte den enda som funderar kring religionens olika ansikten idag. Religion har jag mest sett som en tro på en högre makt, en gud (eller flera), som hjälper och kanske styr våra liv. Guden är en i grunden kärleksfull gud som vill gott, någon man ser upp till och vördar. Alla religioner har också en trosgrund, en lära som ger rättesnören med moraliska regler för hur människor ska leva. Att göra gott mot sina medmänniskor, till exempel.
Att också tro på ett liv efter detta, i en obestämd himmel, har för mig känts konstigt. Jag lever här och nu, i den här världen. Det är allt jag vet säkert. Och jag kan använda etiska normer som har sitt ursprung i olika religioner, för att bidra till en bra värld, i min närmiljö men också genom att genomgående försöka stå fast vid mina värdegrunder om tolerans, respekt, allas lika värde samt att älska varandra, i vid bemärkelse, att helt enkelt tro på det goda i människan.
Talet om ett liv efter detta har jag uppfattat som ett lockbete för alla som stretar på jorden, arbetar i sitt anletes svett och har svårt att få livet att gå ihop. Man fick något att se fram emot, om man skötte sig alltså. Då fick man sin lön, i himlen. En väldigt osäker lön, lika osäker som alla löften om framtida löneförhöjningar när ekonomin så tillåter. Numera klarar vi oss bättre i stora delar av världen, och behöver därför inte längta efter ett himmelrike. Tron på detta eviga liv är inte lika utbredd längre. Trodde jag.
Men många ser inte på religion på mitt troskyldiga, enkla sätt. Religion är för dem inte att göra gott mot sin medmänniska, utan att med alla medel strida för sin egen religion och bekämpa andra. De bryr sig inte om ifall de själva dör samtidigt som de strider. De strider med tro på en belöning i ett liv efter detta, ungefär som kristna gjorde under sina korståg. De står för en tro som inte är kärleksfull, fast de kan säga att det är av kärlek till sin gud som de gör sina dåd. De strider för att skaffa makt åt sin egen religion. De bryr sig inte om tolerans och respekt för oliktänkande, de bryr sig inte om kärlek till alla medmänniskor.
Ofta handlar det om att inte känna den andre. Ofta beror det nog på förutfattade meningar, uppfattningar om den andre som man fått med sig, kanske sedan barnsben. Vi har utbildningar och samhällen där vi lär oss om andra folk och seder, andras historia och religion. Men alla tar inte till sig det. Alla får inte chansen, eller tar inte chansen, att öppet möta andras tankar och liv. Och frågan är hur vi ska handskas med det? Vi kan leva i vårt elfenbenstorn och känna oss ädla och goda, vi kan tala om hur man ska möta den andre, lyssna på varandra och visa respekt. Men vad gör vi? Risken finns att vi stannar i vår bekvämlighetszon och samtalar med likar. Sällan möter vi dem som tycker olika. Och med dagens tendens att skärma av sitt eget nyhetsflöde (kanske för att flödet är alltför stort), så att man bara följer dem man gillar, bara tar del av de nyheter som passar i ens egen världsbild, lär vi få allt större problem att mötas för att samtala och förstå vem den andre är. Och den som inte vill mötas, den möter vi inte.
Ändå känner jag, att det enda jag själv kan göra är att fortsätta tro på ett öppet samhälle med respekt för alla. För i grunden tror jag också, att det inte är hat, utan kärlek till våra nära, våra medmänniskor och till världen, som driver oss och världen framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar