Det händer rätt ofta att jag får revidera uppfattningar som jag haft. Livet förändras, och man får anpassa sig eller lära sig nya sätt att leva och vara.
Trots att jag ser mig själv som självständig och rätt oberoende, har jag haft bilden av att man mår bäst av att leva tillsammans med någon, för två ska man vara! Så ser ju normen ut. De som påstår att de trivs som singel, de säger säkert så för att dölja en besvikelse, tänkte jag. Efter några år som singel har jag dock insett, att det går bra att leva ensam. Jag har också förstått, att det jag tidigare sökte hos andra, det fanns mycket närmare, det fanns inom mig själv. Nu tänker jag, att om vi söker Lyckan (=kärleken) hos andra, då ger vi på något sätt ifrån oss makten över vårt eget liv.
Att leva som singel har en del fördelar. Man kan rå sig själv, man har lugn och ro när man kommer hem från ett jobb med många sociala kontakter, det går överhuvudtaget att leva rätt fritt och avslappnat. Men utan familj, släkt och vänner skulle förstås livet kännas tomt. De finns, runtomkring mig, för möten av olika slag, samtal, fester, aktiviteter. Jag är inte ensam. Och jag trivs med livet!
Vad framtiden kommer innebära, om det blir ett liv i en- eller tvåsamhet, det får visa sig. Det viktiga är att det känns bra just nu. Och jag har förstått att de som säger att de trivs som singel, de menar det säkert uppriktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar