Min blogg är en vän som jag inte alltid har tid med, tyvärr. När jag ser överblicken över mina inlägg på den, är ojämnheten i antalet publicerade inlägg påfallande. 2016 var ett magert år såtillvida, med bara två inlägg varav ett på årets sista dag. Jag skrev annat, som jag ville fokusera på, och lämnade bloggen därhän. Innan dess hade jag haft en hyfsat tät publiceringstakt, särskilt under 2012 -13. Då var bloggen både avkoppling och en slags ventil, där jag kunde släppa ut tankar jag gick och bar på.
För skrivandet är så suveränt när det gäller detta att fundera och formulera sig. Visst tycker jag väldigt mycket om att diskutera och samtala med en levande samtalspartner om viktiga ting, men det blir alltför sällan tyvärr. Så mycket av det vi säger till varandra är rätt ytligt. Vi har sällan tid att komma till verkliga samtal, verkar det som. Eller så vill man inte, för samtal kan också bli jobbiga och beröra sådant som man helst inte vill gräva i, i alla fall inte med vem som helst. Kanske vill man inte tala om politik, för att inte stöta sig med vänner, eller om annat där man vet att åsikterna går isär.
Ändå och därför: Vad vore vi utan skriften? Text är där vi kan både bevara och förnya tankar, föra vidare dem och minnas.
På olika sätt antecknar vi vad vi ska göra i en kalender, vi skriver dagbok eller blogg, inköpslistor, anteckningar från möten, och att-göra-listor. En del skriver memoarer (om vi är berömda, vilket jag inte är) eller texter för publicering på olika sätt - eller för att redovisa kunskaper. Hur skulle vi kunna lära oss, eller minnas saker, om vi inte hade skriften? För mig är också min kalender (både fysisk och digital) och mina noteringar av olika slag en slags "extern hårddisk", som avlastar minnet, något att gå tillbaka till när jag vill.
Vi kan uppleva och leva flera liv genom att läsa andras berättelser, eller försvinna in i fantasivärldar som ger nya perspektiv. Mycket av detta finns även i film, men nästan all film har ett skrivet manus som grund - för att minnas det man vill ha med!
Skriften är i min mening också oöverträffad när det gäller att snabbt få en överblick över skeenden, och den hindras inte heller av någons uppläsning (som en ljudbok), eller ett muntligt, kanske filmiskt berättande som går i långsam eller alltför snabb takt för just min uppfattning. Bilder fyller en funktion och kan säga mycket, men är ofta mer fria för tolkning.
Därför kommer texter säkert finnas kvar, och kanske öka i betydelse, även om vi idag ser många tendenser att alltmer gå över till bild och ljud för att berätta eller förmedla något - men jag tror inte att de kan ersätta det nyanserade uttrycket i ord som vi kan fyllas av, i egen takt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar