Skvaller

Ibland kan små detaljer ge nya pusselbitar till att förstå mig själv och hur jag upplever människan och livet. Idag skedde det då jag lyssnade på Spanarna i radions P1. Det jag fastnade för var ett inslag där Jessika Gedin talade om skvaller. Hon tog bl a upp en amerikansk studie om skvallrets funktion. I den framkommer att hjärnan är programmerad att vara intresserad av skvaller då ”det är ett sätt att tillgodogöra sig socialt relevant information om andra människor”. Skvaller (och småprat) blir viktigt när man ska leva tillsammans i stora grupper, och fungerar som ett socialt kitt. Hon berättade också om en engelsk studie där den som skvallrar sägs känna större social tillhörighet.

   Jag som själv inte är intresserad av skvaller i någon hög grad såg i detta resonemang en koppling till det jag kan beskriva som min ”osociala” sida. Att inte vara intresserad av skvaller innebär, om man fullföljer tankegången från de nämnda studierna, att man har inte har lika lätt som de skvallerintresserade att anpassa sig till ett liv i gemenskap. Nu känner jag mig egentligen inte som osocial, tvärtom, men jag trivs med ensamhet och går gärna mina egna vägar, utan att nödvändigtvis alltid ha vänner som följeslagare. En hög grad av självständighet skulle då också kunna tolkas som ointresse för andras liv.

   Men detta att jag inte bryr mig om skvaller, betyder inte att jag är ointresserad av andra. Jag har ett stort intresse för hur folk tänker. Jag bryr mig inte så mycket om det ytliga livet, men mycket om vad som sker på djupet inom oss. Det är ju där den verkliga människan finns, tänker jag.

   Ändå var det en intressant tankeställare som gavs mig idag, och den känns helt logisk och självklar. Eftersom skvaller fungerar som ett socialt kitt, lever de som inte bryr sig om skvaller i en mindre tät gemenskap med andra. Och så vet jag ju att det är.