Idag råkade jag gå in i en bokhandel. Väl skyltad på ett bord låg en bok: 1000 places to see before you die, handbok för världsresenären.
Sedan tidigare finns 1001 filmer du måste se innan du dör, och 1001 böcker du måste läsa innan du dör, och säkert finns det fler guider som ska hjälpa oss i en övermediafierad värld så att vi hittar rätt och inte ödslar tid på "fel" böcker, filmer ... eller, som nu, platser.
Men jag undrar, blir vi gladare eller lyckligare för att vi läser, ser eller reser till just de utvalda objekten? Ligger inte lite av charmen i att resa just i att själv få upptäcka smultronställen, själv få hitta något som känns alldeles speciellt, just den dagen? Och om jag nu väljer att i resan även inbegripa den inre resa vi gör när vi läser en bok eller ser en film (föralldel, det händer nog när vi lyssnar på musik också), så undrar jag: vem ska bestämma mina resmål? Varför har vi avhänt oss friheten att få nosa oss fram själva, hitta guldkorn och smågrus, söka vidare på livets väg ...
Jo, jag vet att jag inte behöver läsa dessa böcker. Jag vet också att de kan vara utmärkta guider och ge oss information som hjälper oss att välja rätt. Men ändå: jag ser dem som tecken på att vi har alltför mycket att välja bland, och alltför lite tid att sätta oss in i valen.
Jag känner också en tveksamhet inför varför vi ska resa till alla dessa platser? Var finner vi lyckan? Är det genom att stressa runt och pricka av olika resmål? Nej, jag tror inte det. Du har alltid dig själv med dig, och det är inom dig själv som din viktigaste resa sker. Att resa till en annan plats kan ge nya perspektiv, stimulans till nya tankar, och insikter i andra sätt att leva. Men att jaga runt på 1000 platser runt världen känns varken befogat för att mitt eget liv ska bli gott, eller vettigt med tanke på miljön och vår planets överlevnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar