Idag är nyhetsmedia av alla de slag fyllda av återblickar och artiklar om det som hände för 10 år sedan. Visst var det en fruktansvärd händelse som vi måste minnas... Ändå känns det på något sätt lite västligt självupptaget, att ägna så mycket utrymme åt det. Det som händer i USA, eller där USA deltar, det ges alltid stor plats.
Att rutiner kring flygsäkerhet förändrades, som är en del av det man tar upp idag, är ju ändå ett mindre problem, ett riktigt i-landsproblem, jämfört med smärtan och sorgen för alla dem som förlorade anhöriga, för att inte tala om fasan för dem som kastade sig ut från de brinnade husen hellre än att dö i lågorna.
Ja, det var ett angrepp på vår västliga demokrati och inledning (eller fortsättning) på fasansfulla långa krig där många dött, i kampen för det ens land tror på. Det var också ett angrepp på den trygghet vi kanske trott att vi levde i.
Men jag tänker ändå, att vi kunde ha gått en annan väg, efter attacken. Att hämnas genom krig och därmed öka motsättningar gör bara att våld och otrygghet eskalerar.
Och bilden på dem som låter sig fotograferas vid Ground Zero känns bara motbjudande. Det är en fasans plats där vi ödmjukt kan sänka våra huvuden i åtanke på alla som dog där, och i tacksamhet för att inte själv vara drabbad. Det är inte en turistattraktion som många andra ... utan en plats för vördnad och eftertanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar