Jag är på många sätt en drömmare som gärna fantiserar om hur livet kan komma att gestalta sig i både stort och smått. Jag tror och hoppas också på dagar som inte ska tyngas av alltför mycket arbete som ger tryck i huvudet. Och vad vore vi utan våra drömmar och förhoppningar? Tron på en morgondag som är lika bra, eller bättre, än dagen idag är nog nödvändig för fler än mig.
Jag är också en som vill vidare, som inte vill stå stilla utan vill utvecklas. Att tiden står stilla och "inget" händer kan på ett sätt vara positivt eftersom man då kan njuta mer av det som är, tänker jag. Livet behöver inte rusa på hela tiden, jag tar det gärna lugnt och låter saker och ting utvecklas i sin egen takt. Det finns så mycket omkring mig som jag inte kan påverka i alla fall. Men alltför länge vill jag inte att livet ska stå stilla, då blir jag otålig. Då glömmer jag också att jag numera inte har samma kraft som förut, att hjärnan numera bara klarar ett visst mått av tänkande innan den strejkar. Det är en konstig situation som jag har svårt att förklara för andra, detta med min hjärntrötthet eller vad man ska kalla den. Med avund kan jag se hur andra jobbar på och är superaktiva, medan jag kanske har haft min bästa tid.
Eller så är det faktiskt lika bra, eller bättre, att bara sitta stilla som en betraktare och begrunda vad som sker omkring mig. Egentligen spelar saker och ting kanske inte så stor roll som man gärna vill tro. "Vad gör det om hundra år?" är ett uttryck vi ofta använde i min ungdom när man ville bagatellisera något småtråkigt som hänt. Skillnaden nu mot då är väl att livet då kändes gå framåt hela tiden. Idag är jag fortfarande nyfiken på livet, men vet inte vart eller ens om det kommer att föra mig vidare. Möjligheterna är förstås inte lika många som när jag var ung, men läget är ändå mer öppet idag än det var för 10 år sedan då jag trodde att jag visste hur resten av livet skulle gestalta sig. Jag vet idag vart jag vill, samtidigt som jag gärna otåligt brister ut: Kom an, Liv! Visa mig vägen!
Kanske kommer allt bara fortsätta i samma gamla lunk, trots min uppmaning till Livet. Och då får jag väl vara nöjd ändå, med allt som livet redan gett mig. Men mina mål och drömmar kommer jag fortsätta bära med mig, för utan dem förlorar livet en del av sin glans. Jag skäms inte för att vara en drömmare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar